En sådan som lägger sig sent och går upp sent. Sitter gärna och skriver in på nattkröken och sover bort en hel förmiddag.
Maken är likadan. Som tur är. Våra tre söner har dubbelt påbrå och är precis som vi.
Förr, när andra klagade på att deras barn vaknade tidigt, var vårt problem att få barnen i säng. Och få upp dem i tid till dagis.
Några av mina kollegor på Sveriges Radio går upp innan det ljusnar. En av dem redan klockan 3.00! Själv brukar jag lägga mig vid den tiden, till exempel efter en spelning. Men att gå upp då, och jobba?! Det skulle absolut inte funka. Med största sannolikhet skulle jag bete mig som en zombie efter några timmar.
Det räcker att två dagar i veckan börja 6.30. Vilket är en kamp. Ja, jag förmodar att en och annan suckar nu och tänker att det är väl i alla fall helt normalt att gå upp 5.30.
Mm, för somliga. Men inte för en B-människa. Jag rår inte för min biorytm.
Och till er som lovsjunger gryningspromenader och meditation i soluppgång, säger jag att det är härligt att yoga eller gå med hunden i skymningen också.
Den surrealistiska Kafka-upplevelsen då? Jo, min kära bokklubb gav mig nyligen en resa i present. Jag blev hämtad fem (!) på morgonen. Sedan flög vi till Köpenhamn. Klockan 7.00 (!) var vi framme. På hotellet hade gästerna inte vaknat. Förstås. Inte ett enda rum var ledigt. Förstås. Vi drog till Ströget. För första gången i mitt liv upplevde jag när affärerna öppnade. Det var surrealistiskt!
Vid lunch var jag dödstrött. Tänk er då in i hur det kändes, att luddig i huvudet gå en guidad tur på Kungliga biblioteket. På danska. Just det, känslan var surrealistisk.
Dagen blev (trots den tidiga uppgången) verkligen lyckad. Men den slutade med migrän. Beviset på att det ÄR osunt att gå upp i ottan.
När du läser det här, förmodligen till ditt morgonkaffe, då ligger min tidning fortfarande i brevlådan. Men om några timmar, då hoppas jag få både frukost och tidning på sängen. Så där runt 10.30. God morgon!