Jag hörde ett radioprogram om törsten efter beröm som fick mig att tänka i helt nya banor.
Först tänker man ju att beröm är jättetrevligt! Man blir glad och nöjd. Men så lyssnar jag vidare på programmet och en man berättar om vad han tycker om 90-talisterna som kommer ut i arbetslivet. Han uppfattar att de är så törstande efter beröm att de inte klarar sig utan. Att de är beroende av beröm för att kunna fungera. Ser det ut så? Är det här en generationsfråga? Den äldre generationen jobbar på. Sköter du dig så hör du inget och gör du fel så får du kritik. Visst. Det är väl fint att man räknar med att någon är kompetent och kan sköta det som förväntas, MEN så tråkigt att bara få uppmärksamhet för det som man misslyckas med. På en sådan arbetsplats skulle jag inte stå ut.
I Sverige får 41 procent av de anställda beröm från chefen – vilket kan jämföras med snittet på 26 procent. På andra respektive tredjeplats kommer danskar och fransmän.
Samtidigt som beröm stärker kan det tydligen också ha negativa konsekvenser. En del upplever att berömmet kan leda till prestationsångest. Beröm kan göra att vi blir fokuserade på vad andra människor ska tycka om oss, vi tappar förmågan att själva bedöma vår egen prestation. Man gör det man vet att man får beröm för. Vänjer man sig vid att alltid få beröm kan det hända att man känner sig värdelös den dagen berömmet uteblir.
Utveckling och lärande måste väl vara det viktiga att fokusera på, inte prestationen? Är det skillnad på beröm till vuxna och beröm till barn? Jag söker vidare på nätet och hittar den danske familjeterapeuten Jesper Juul.
Många föräldrar tror att barn känner sig värdefulla och utvecklar en god självkänsla om de ständigt får beröm, men det är en missuppfattning. Vi vet sedan länge att barn som ständigt utsätts för negativ kritik under uppväxten får dålig självkänsla, men det är lika destruktivt för självkänslan att hela tiden få beröm, konstaterar Jesper Juul.
– Det är förstås helt okej att ge sitt barn beröm då och då, men sker det hela tiden så gör det på sikt att barnen blir osäkra och utifrånstyrda personligheter som riskerar att slösa bort sin livsenergi på att försöka leva upp till omgivningens förväntningar. Eller så får de uppblåsta egon och blir extremt självupptagna i sin eviga jakt på bekräftelse, säger Jesper Juul.
Jag tycker att det här är en jätteintressant, men också svår fråga. Egentligen tror jag inte att vi måste gå runt och ständigt berömma varandra för att må bra. Ofta räcker det nog med att visa att vi SER och bekräftar varandra i det vi gör. Men nästa gång du tycker någon gör något riktigt bra, säg till! Oväntat beröm känns alltid bäst.