För några dagar sedan, då jag tidigt en morgon smög ut till dörrmattan för att hämta min djupt uppskattade morgontidning, hände det igen. Det pirrade lite extra i min nyvaknade sängvarma kropp för denna dag såg tidningen nämligen extra tjock och härlig ut. Och när jag vägde den i min morgonsvaga hand kände jag en mäktig tyngd. Vad mycket spännande att läsa! Det här blir en bra dag.
Tyvärr byttes min glädje mot surgubbeminer då jag upptäckte att stora delar av denna spännande hög av papper mest bestod av olika reklambilagor. Med hängande mungipor hytte jag näven mot brevinkastet och förbannade vårt materialistiska samhälle.
I nästa andetag kom jag att tänka på att jag själv faktiskt legat bakom en del av denna kommersiella reklamvärld. När jag och mina kolleger spelar teaterföreställningar annonserar vi i tidningar, medverkar i tv-reklam, delar ut reklamblad med mera. Dessutom har jag själv medverkat i ett flertal reklamfilmer, radioreklamspottar och dylikt. Snacka om dubbelmoral! Hm, det var inte lätt det här.
Men det kanske ändå har blivit lite för mycket av det goda.
Förr i tiden, före de reklamfinansierade tv-kanalernas tid, var jag alltid i god tid till mina biobesök för att inte missa reklamen. Jag satt där med min prassliga godispåse och sken upp som en sol, när bioreklamen äntligen drog i gång. Med stort intresse följde jag och mina kompisar vartenda reklaminslag som presenterades på den vita duken. Vi skrattade åt en del, förtjusades av annat och njöt stort av denna gratisunderhållning. Det var toppen! Ingen annanstans fick man så mycket reklam som på bio!
Det fanns nämligen ingen radio-, tv- eller nätreklam på den tiden. Numera är jag så mätt på reklam att jag storknar. Nu passar jag på att slå en sjua i tevens reklampauser. Eller brer en macka. Men det spelar ingen roll hur många sjuor jag slår eller mackor jag brer, jag kommer aldrig undan i alla fall. Reklamen bara forsar över mig som ett monsunregn. Var jag än går och står. Jag är så mätt på att konsumera reklam att jag inte orkar konsumera några prylar. Vilket dilemma!