Skällsord med biblisk historia
Vad är det för en pudel som dyker upp i olika uttryck? På senare år har det blivit populärt att tala om att någon gör en pudel. Sedan tidigare finns ut...
Första gången det talades om att göra en pudel var då statsrådet Jan O Karlsson vid en presskonferens gjorde avbön för saker han sagt och gjort. Att gå från en tidigare kaxig attityd till en ödmjuk karaktäriserar den som gör en pudel.
Bakgrunden är att pudeln är lättdresserad och har använts som cirkushund. I uttrycket kan därför också finnas en antydan om att ursäkten är framtvingad uppifrån. Uttryckets upphovsman är reklammannen Pål Jebsen, själv ägare till tre pudlar. Han såg likheten med hur de underdånigt lägger sig på rygg när de skäms.
Ur detta har följt varianter som att göra en halv pudel - att till hälften avvika från en tidigare ståndpunkt.
Pudelns kärna är ett äldre uttryck. Det kommer från Johann Wolfgang von Goethes drama "Faust I" (1808). Huvudpersonen, vetenskapsmannen Faust, släpper in en pudel i sin kammare. Det visar sig dock att hunden i själva verket är djävulsgestalten Mefistofeles. Faust utbrister då "Ah, det var alltså pudelns kärna!"
Pudelns kärna avser med andra ord den verkliga innebörden av något.
Hundar dyker upp också i andra språkliga sammanhang. Vi har flera uttryck där hund är en del av ett ord. Ofta har det en negativ klang: hundgöra, hundliv och fyllehund till exempel. Växter som inte har något värde för människan förses ibland med förleden hund-, som hundkäx.
Fähund betyder vallhund men har kommit att få en överförd betydelse av usling.
I Bibeln uttrycks ofta ett ogillande gentemot hundar. Det är därför vi har dessa ord med nedsättande betydelse. Annars har hunden en mycket lång historia som nyttodjur.
I den svenska litteraturen intar August Strindberg en särställning vad gäller hundhat, skulle jag tro. Även hundvänner får sig en släng av sleven. Så här skrev han 1888: "Jag har (...) fått större fruktan för hundvänner än för hundar, och när jag ser en fanatisk hundvän skryta med sitt stora hjärta så frågar jag mig alltid: vad vill den mannen dölja?"
NYTT ORD. Flera skönlitterära böcker har på senare tid problematiserat det självbiografiska skrivandet. Exempelvis Maja Lundgren ( i "Myggor och tigrar") och Daniel Sjölin ("Världens sista roman") har skrivit ett slags skenbart självbiografiska böcker, där frågan om sanning och äkthet sätts i centrum. Det som ser ut som självbiografi är något annat. Och frågan är vad.
Helt nyligen lanserade Lisbeth Larsson i Dagens Nyheter termen striplit för denna litteratur. Det syftar på böckernas dubbelhet i att vara både "avklädda" och på samma gång gäckande och undflyende.
Så jobbar vi med nyheter