Fridolin: Jag vill fortsätta att ta ansvar

Videon är inte längre tillgänglig

Puh, vilket år det varit! Kommer ni ihåg? En avgången minister, ett avgånget språkrör, tabbar och ursäkter, petningar och kritik, en kandidat som inte ville ta kvinnor i hand... Turbulens och röra, hälften hade varit nog.

Kanske är det inte så konstigt att det tog ett par månader att boka in den här intervjun. Men nu sitter de i alla fall framför mig – nya språkröret Isabella Lövin och gamla språkröret Gustav Fridolin.

Vi är i Rosenbad, maktens högborg som MP slagits så hårt – och kompromissat så mycket – för att komma in i.

– Hur det är? Oerhört mycket jobb, säger Isabella Lövin när hon sammanfattar de första två månaderna som språkrör.

– En stor utmaning förstås, och ett stort ansvar. Vi lever i en svår tid men Miljöpartiet gör, och har gjort, enormt mycket skillnad.

"Är inte uppfostrad så"

Isabella Lövin valdes till nytt språkrör i mitten av maj när hennes företrädare Åsa Romson tvingades bort. Romson fick ta ansvar för de interna skandalerna under våren, och en del egna mindre lyckade uttalanden. Gustav Fridolin fick däremot förnyat förtroende och kunde sitta kvar.

Både Fridolin och Romson hade dessförinnan ställt sina platser till förfogande.

– Om jag funderade på att avgå? Nej, jag är inte uppfostrad så. Jag vill fortsätta vara med och ta ansvar och jobba stenhårt för att Miljöpartiet ska göra ett bra val nästa gång, säger Gustav Fridolin.

Isabella Lövin säger att Åsa Romson uppmanade henne att kandidera till posten som språkrör. Det var viktigt för henne och för att partiet skulle und­vika en uppslitande ledarstrid.

– Både Åsa och jag är inne i politiken för att göra skillnad, svarar hon på frågan hur det kändes att efterträda sin partikamrat.

I dag, försäkrar båda, är läget i Miljöpartiet bra. Visserligen har opinionssiffrorna sjunkit och förtroendet minskat efter den röriga våren, men nu är partiet på väg tillbaka.

Isabella Lövin talar om partikongressens ”klara signal” i maj om att Miljöpartiet ska fortsätta i regeringen, vara berett till kompromisser och ta ansvar. Möjligen kan man fråga sig hur frivillig den uppslutningen egentligen är.

De historiska tårarna

På samma kongress petades två ledande oppositionella partimedlemmar från sina poster. Det var också då som Gustav Fridolin satte ner foten och talade om att politiken inte kunde formas av ”17 000 miljöpartisters privata ultimatum”. Han beskrev också hur trött han var på att tvingas tala om enskilda partimedlemmar, som gjort eller sagt något, i stället för om den gröna politiken. Nu var det dags för ordning och reda i partiet.

En bedömare beskrev det som att Miljö­partiet förvandlades från en idealistisk gräsrotsrörelse till ett maktparti inriktat på samarbete och kompromisser.

Isabella Lövin värjer sig mot den beskrivningen.

– Vad menas egentligen med idealism? För mig handlar det om kampen för ett bättre samhälle, säger hon.

– Men hur uppnår man det bäst? Genom att faktiskt vara med och ta ansvar och på så sätt kunna förändra, eller genom att stå vid sidan av och säga hur allting ska vara? För mig är det valet ganska lätt.

Vad har ni lärt av all turbulens som varit?

– Inte minst att vara tydlig. Ibland har vi tagit värderingar som självklara, men inte varit tydliga nog när vi kommunicerat dem, säger Gustav Fridolin.

Och kritiken mot att ni toppstyr partiet?

– Jag håller förstås inte med, säger Isabella Lövin. Jag skulle vilja säga att partiet har mognat. Vi är inte bara opinionsbildare, utan också samhällsbyggare. Det är det som skiljer ett parti från en intresseorganisation.

Samtidigt är det uppenbart att regeringsinnehavet har ett högt pris. Samarbetet med Socialdemokraterna och statsrådsposterna har tvingat Miljöpartiet till flera mycket svåra kompromisser. Åsa Romsons tårar vid presskonferensen om den skärpta flyktingpolitiken har gått till den politiska historien.

Lägsta stödet på tio år

På samma sätt har Gustav Fridolin, som i valrörelsen viftade med kolbitar i flera debatter, och hans parti tvingats acceptera Vattenfalls försäljning av brunkolsanläggningarna i Tyskland. Ett svek, menar kritikerna.

I en Sifo-undersökning i sommar får de gröna 4,3 procent. Det är det lägsta stödet på tio år.

Språkrören beskriver kompromisserna som smärtsamma, men nödvändiga. Fridolin påminner om allt som hänt de senaste två åren: budgetkris, hot om nyval, Decemberöverenskommelsen, flyktingkrisen, Brexit. . . Flera erfarna social­demokratiska ministrar har beskrivit det som en extremt händelserik och svår period.

– Det har varit enorma utmaningar. I ett sånt läge är det samarbete, inte opposition, som behövs bäst. Då får man acceptera att man inte kan få igenom allt, men i alla fall en del, av sin politik, säger han.

Men var går gränsen? Någonstans blir det väl så urvattnat att det är bättre att vara i opposition?

– Jo, det är klart att det är en avvägning. Men i det här läget gör vi betydligt större nytta i regeringen än utanför. Det är både vi som språkrör och hela partiet ense om, svarar Isabella Lövin.

Fossilfritt välfärdssamhälle

Egentligen vill både hon och Gustav Fridolin hellre blicka framåt och prata om partiets politik, än om alla problem och svårigheter som har varit. På flera frågor som handlar om annat glider Lövin snabbt över på vad MP fått igenom i regeringen. Det ”gröna samhällsbygget” som partiet nu lanserar, vill de också prata om.

Det innebär, enkelt uttryckt, ett välfärdssamhälle som är både ekologiskt och socialt hållbart på lång sikt. Där är miljö- och klimatfrågorna naturligtvis viktiga, men också frågor som integration, skola och klyftor i samhället.

Ok, vad har ni fått med i regeringspolitiken hittills?

– Ska jag ta det igen, säger Isabella Lövin och skrattar lite. Men ta bara en sån sak som att miljö- och klimatbudgeten är på 4,5 miljarder kronor. Det är den största budgeten någonsin. Det ger

resultat på en lång rad områden. Och se på energiöverenskommelsen. Där har vi en klar riktning, en klar vision, om ett samhälle med 100 procent förnyelsebar energi. Ett helt fossilfritt välfärdssamhälle.

Samarbetet mellan de båda språkrören, försäkrar båda, fungerar bra. De träffas ofta och stämmer dagligen av olika frågor med varandra. Det är ett kollektivt ledarskap där de också delar upp arbetsuppgifter mellan sig. Så är det till exempel Isabella Lövin som tar det stora talet i Almedalen.

Gustav Fridolin skojar om hur ofta språkrören ringer till varandra.

– Kollar du mina samtalslistor så ringer jag till Isabella oftare än till min partner. Och då har jag en bra relation till min partner.