Alex & Sigge: Två ihopväxta öar

Sigge Eklund börjar leta efter portkoden.

– Jag är inte här så ofta. Vi ses så mycket när vi jobbar ändå, säger han.

Vi tar oss in, klämmer ihop oss i den enormt trånga hissen och trycker på femman.

– Jag skulle inte kunna bo här på Östermalm. Jag är uppvuxen i Akalla, så det är väl något gammalt klassförakt, säger Sigge och tittar uppåt genom hissgallret.

Hur länge har Alex bott här?

– Sen årsskiftet ungefär, tror jag.

Vi kliver ur hissen och hamnar under ett gigantiskt hål rätt upp i taket – familjen Schulman inreder något sorts tornrum, förklarar Sigge – och plingar på. Charlie, snart sex år, öppnar. Hon har just blivit av med halsmandlarna och är i två veckors karantän från förskolan. Pappa Alex får jobba hemma. Nypremiären av showen ”Meningen med livet” är avklarad och parhästarna har några dagar i Stockholm innan turnén för dem vidare ut i landet. I morgon stannar de i Linköping.

När bästisarna slår sig ner vid det rustika köksbordet i den schulmanska etagelägenheten börjar smågnabbet direkt. Sigge Eklund berättar om sin tid som halvtidsanställd webbutvecklare på Integrationsverket i Norrköping.

– Det är ju inte så att anteckningspennan glöder där borta, gäspar Alex och nickar mot reportern.

"Meningen med livet" är en 90 minuter lång scenshow, där de båda vännerna med en blandning av humor, allvar och youtubeklipp diskuterar vår desperata jakt på mening och lycka. De som följer Alex och Sigges podcast lär känna igen sig i upplägget, även om en hel del av allvaret fått stryka på foten för att göra en mer skrattfiskande show.

– Det är fortfarande surrealistiskt att se människor. Det är en isolerad företeelse att sitta två människor med mikrofoner i ett litet rum i Vasastan, och sen komma ut på en scen och det är 900 personer som jublar. Det är svårt att koppla det där. När vi gör podcast anstränger vi oss för att glömma att det är många som lyssnar, säger Sigge Eklund.

De har varit på turné tidigare, med showen "Älska mig", där Alex stod på scen och Sigge regisserade.

– Linköping var utsålt då och det var superhäftig stämning. Men Flygeln i Norrköping var en chock. Det kom kanske 150 pers. 3-4 rader. Det var enda stoppet på hela turnén där det var tomt. Det var ett massivt ointresse. Vad kan det bero på? säger Alex.

Kanske att alla hejar på Marcus Birro, din gamle antagonist?

– Ja, det är ju Birro-land.

Även om de skulle få fullsatt på vartenda turnéstopp kommer de sammanlagt inte ens dra en tiondel av den publik de drar till ett enda av sina podcastavsnitt. Ungefär en halv miljon människor laddar hem varje avsnitt. Nyckeln till framgången är förmodligen parets kombination av humor och allvar och olikheterna dem emellan: Alex Schulmans nerviga transparens där hans bidrag i regel är en blandning av dråpliga och innerliga anekdoter ur livet medan Sigge Eklund bidrar med filosofiska utläggningar där han på mer eller mindre långsökta vis försöker driva en tes i hamn.

Podarbetet blir allt svårare. Dels för att det är lätt att hamna i invanda hjulspår. Dels för att de känner att de behöver ta mer och mer hänsyn i takt med att lyssnarskaran växer. Många bra historier offras för att de inte vill hänga ut människor de möter.

Barnen är det läskigt att prata om, tycker Sigge.

– Det är irriterande, eftersom det kommer upp väldigt mycket intressant när vi pratar om barnuppfostran. Men mina äldsta barn är tio och tolv år nu. Jag vet att deras lärare lyssnar, och kanske föräldrar till deras klasskamrater. Jag vill inte att folk kommer på skolgården och säger "jag hörde att du blev ledsen i helgen".

Men dina barn lyssnar i alla fall inte själva?

– Min tolvåriga son lyssnade i smyg på vartenda avsnitt, visade det sig. Men jag sa till honom att jag inte vill att han ska lyssna. Det är ett innehåll som inte passar en tolvåring. Det finns nånting desillusionerat över två 40-åriga män som pratar om livet. Jag vill att han ska ha illusioner om livet ett tag till.

Charlie kommer och vill umgås lite med pappa. Hon har med sig sin till brädden fyllda sparbössa, och de pratar lite om filmen "Big Hero 6" som de just sett tillsammans. Sigge hakar på diskussionen. "Otroligt bra", tycker Alex. "Lite rörig" och "konventionell action" är Sigges omdöme.

Det är lätt att få intrycket att allt tugg kommer ur en ständig jakt på podmaterial. Men de hävdar motsatsen.

– Podden blev lyckad för att vi håller på så här, snarare än tvärtom, säger Sigge.

Han tänker efter lite.

– Vi har båda bröder och det fanns en rivalitet under hela uppväxten där vi höll på och gnabbades på ett kärleksfullt sätt. Det pågår någon slags tävling samtidigt som är lyckligt medveten om att man gör varandra bättre. Man anstränger sig för att imponera på den andra, säger han.

Alex och Sigge lärde känna varandra 2007. Alex skrev den tidens mest lästa blogg, "Att vara Alex Schulman". Det var innan han skrivit "Skynda att älska" – den hyllade, omtyckta och ömsinta boken om hans pappa – och han sågs fortfarande som en fulkulturens ryttare och en elak Stureplans-slugger. Sigge var en internetentrepenör, blogguru och författare till flera böcker som givits ut på fint förlag. Dessutom skrev Sigge långa artiklar i mode- och kulturtidskriften Bon, och fick själv välja intervjuobjekt. Han valde Alex Schulman, som såg möjligheten till lite finkulturell kredd: lång intervju i fin tidskrift med ansedd författare.

De möttes och tycke uppstod. Sedan dess har de umgåtts flitigt, men det är först i och med podcasten som vänskapen djupnat på riktigt.

– Innan podcasten var det svårt att få Alex hela uppmärksamhet, eftersom han var som en symbol för en hel tidsepok. Han var ganska splittrad, men från det ögonblicket hade jag hans fulla uppmärksamhet, säger Sigge.

Det är inte så vanligt att två kompisar pratar så mycket och om så allvarliga saker, hela tiden.

– Där vill jag protestera. För mig har det varit så med alla mina nära vänner. Jag har alltid umgåtts med en i taget, men det har varit precis så: att vi har pratat om allt. Känslor och relationer och allt, säger Sigge.

– Jag har aldrig haft en vän som jag har bytt så mycket information med, säger Alex.

Han tar fram mobilen och visar dagens interaktion dem emellan. En lång sms-tråd, med länkar och podtips, något om "Let's dance", en diskussion om huruvida de ska se Paul McCartneys konsert i Stockholm eller London och en annan om Apples konstiga podstatistik. Summa 21 sms, vilket blir än mer anmärkningsvärt när man beaktar det faktum att vi ses klockan nio på morgonen.

– Det är något elektrifierat i att allt kan bli material för podcast, säger Sigge.

Så vad är då meningen med livet? De slingrar sig lite, och det är tydligt att de brottats en del med det. Showens titel kom innan manus var färdigskrivet, och det är inte alldeles uppenbart att publiken kommer att ha ett konkret svar efter sina 90 minuter i Alex och Sigges våld.

– Vi hade en del pinsamma försök att faktiskt formulera meningen med livet. Vissa kvällar när vi skrev på showen kände jag mig nästan sinnessjuk. Håller vi på att försöka förklara meningen med livet eller ska vi bara underhålla? Vi kunde inte bestämma oss, säger Sigge.

Men om jag formulerar om frågan: när känns livet meningsfullt?

– Det är som för alla andra, antar jag. Ögonblick när det känns som att allt är på plats. Ett snabbt liten låga som brinner i hjärtat. Det handlar oftast om barnen. När man hittar närvaron i stunden. Men det handlar ju om få korta sekunder. När man lägger sig och sover eller när man skrattar tillsammans på bio, säger Alex och sneglar ut mot Charlie i vardagsrummet.

– Jag kan också känna det när jag är med vänner och äter middag och dricker vin. När jag känner att jag vill stanna tiden för att det är så härligt. Det är bara små pustar, men de är ändå härliga.

Sigge tycker att han fått en ny mening i takt med åldrandet.

– Det som är nytt är att stressen sjunker undan. Det är otroligt härligt. Som när jag är på akupunktur. 90 minuter i tystnad med nålar i kroppen. För tio år sedan hade jag upplevt det som tortyr, men nu hittar jag platser i mig själv, platser av lugn. Det är allt oftare som jag bara kan sitta på en bänk i vårsolen och lyssna på fågelsång.

Han vänder sig mot Alex.

– Det har vi ju gemensamt att vi läser in så många intryck i vardagen, och har ett behov av tystnad. Vi badar båda väldigt mycket, och jag tänker att det är ett sätt att hitta en grund i sig själv. Vi ska analysera allt hela tiden, då är det skönt att vara hjärndöd i en timme. Vi har så varmt i badet så hjärnan stänger av. Fast nu låter det som att vi är några slags genier ...

Alex snurrar på snusdosan han har framför sig på bordet.

– Det är inga geniala tankar. Däremot grubblar jag och har jag ångest och är så uppmärksam på människor omkring mig och hur de mår. Med ett hett bad kan jag chocka mig själv så att jag skriker. Då slår man ut sig själv och startar om sitt system på något sätt. Det är därför jag bastar så mycket också. Men jag vill verkligen betona att jag inte tror att jag går runt och tänker otroliga tankar. Tvärtom. Det är bara dumheter, och jag måste få tyst på dumheterna, säger han.

Ett ständigt tema i Alex Schulmans liv och gärning har varit hans dödsångest. Ett arv från pappa Allan Schulman, som brottades med samma åkomma. Att han var 57 år gammal när Alex föddes, vilket gjorde att sonen närde en ständig rädsla för att förlora sin far, har också spelat in. Ämnet finns med i showen.

– Ja, visst. Vi pratar om det i åtta minuter, säger Alex.

Funkar dödsångesten som en drivkraft också?

– Så skulle man kunna se det. Men jag försöker bli av med den mer än jag uppmuntrar den. Jag måste se det mer som något som förstör än något som bygger. Men visst, utan den skulle jag nog inte vara så ambitiös. Döden är så närvarande så jag tänker på allt jag måste göra medan jag är i livet. Det kanske är en drivkraft, men det har kantrat, ju. Hela känslan är dålig, alltså.

Blir det bättre eller sämre med åren?

– Sämre för varje år som går. I senaste podden berättade jag om hur jag kammar mig så att det gör ont i hårbotten. Det är nog det mest sanna jag sagt i podden. Det är ett tvångsbeteende som jag funderar väldigt mycket på. Det måste göra ont, för att då känner jag att jag lever.

– Du tänker på liket som kammas i kistan? säger Sigge.

– Ja, som inte har någon känsel. Då måste jag kamma mig så att jag skadar mig för att känna att jag lever. Det är ändå väldigt sorgligt, säger Alex.

Sigge Eklund säger sig ha haft dödsångest en enda gång i sitt liv, för en månad sedan. Annars har han svårt att relatera till vännens rädsla för evigheten.

– Men jag är också förskonad från död och sjukdomar runtomkring mig. Jag är kanske sämre rustad än Alex den dagen det händer, att någon skulle dö eller att jag själv skulle bli sjuk. Det är bara abstrakt för mig. Jag har haft tur, säger han.

Alex Schulmans pappa Allan dog 2003. I flera år pratade Alex inte över huvud taget om faderns död. Sedan började han gå i terapi och skrev "Skynda att älska". Efter det har det varit mer eller mindre öppna spjäll mot både anhöriga och offentligheten.

För en månad sedan gick även hans mamma, Lisette Schulman, bort. Det har han valt att inte över huvud taget prata offentligt om.

– Jag måste bara kämpa mig igenom det. Det är omöjligt att ens börja prata om det i intervjuer, säger han.

Vi fortsätter att prata om vänskapen i stället. Och hur olikheterna Alex och Sigge emellan just är till hjälp när behovet av att lyfta varandra är som störst.

– Om min svaghet är att jag är så förnuftsstyrd och Alex är att han är ångestfylld så kan vi hjälpa varandra. Alex får mig att känna mig levande och jag kan ge lite nyktra råd ibland och få honom att undvika att lyssna så mycket på vad människor utifrån säger, säger Sigge.

Och tillägger att det så klart också är en tillgång i arbetsrelationen.

– Vi gör ständigt saker som gör att den ena tycker att den andra är konstig. Det ger en energi som är bra i podden. Som ett kärleksförhållande. Det finns en glipa hela tiden som måste överbryggas, och det är väl en bra motor i alla förhållanden.

Charlie har lagt ut alla sparpengar i en lång rad på vardagsrumsmattan. Bredvid henne visar laptopen "Lazy town", men den verkar inte så intressant.

De undviker som sagt att prata för mycket om barnen i podden. Men utanför är föräldraskapet ett ständigt diskussionsämne.

Alex skiner upp när han berättar om talet Sigge höll på hans födelsedagsfest för några veckor sedan.

– Han påminde om en gång när vi satt och skrev manus till föreställningen, men bara kom att prata om våra barn. Då kom idén upp att vi bara skulle upphöra med arbetsdagen och gå till dagis i stället. Så vi slog ihop våra laptops, gick till respektive dagis och sen gick vi på Gröna Lund. Följ med och kolla!

Alex hoppar upp från köksstolen och går ut i hallen. Där hänger ett stort, inramat foto, med två medelålders män och två småtjejer som möts i okontrollerad extas.

– Det är från den dagen. Vi åker kaffekopparna, säger Alex.

Sigge måste skynda vidare, till akupunktören. Han ler lite förläget när vi ber att få titta på hans 250 000-kronorsklocka, känd från podden. En guld-Rolex som han fått av sin bror, den Manhattan-baserade kändismäklaren Fredrik Eklund.

– Jag glömde den i tullen när vi skulle till Alperna för ett tag sen. Jag hann bara gå fem meter innan jag kom på det, men det var ändå äckligt, säger han.

Alex visar runt i lägenheten. Två öppna spisar, en i vardagsrummet och en i köket. På övervåningen är det lite rörigare, men han är påtagligt nöjd med att ha fått bygglov till tornrummet. Vi berömmer honom för att han lyckats få ordning på så kort tid.

– Nja, vi har ju bott här sen i somras, säger Alex.

Men du sa ju sen nyår, Sigge?

– Jaha. Jag blev väl inte hitbjuden förrän på nyår då.