Det är inte bara hästarna utan också kompisarna, de som delar samma intresse, som gör att tjejerna kommer hit. För att rida, rykta, mocka, prata, skratta och hjälpas åt. Följ med till Hageby Ridklubb och möt de som aldrig får nog av livet i stallet.
Emelie började rida som ettåring, Nathalie valde hästarna framför dansen, Hanna gosar med stallets argaste häst. De kan bli både bitna och sparkade, men väljer ändå att gå till stallet så gott som varje dag.
Klockan är fem, det är vinterkväll och mörkt ute, lamporna runt ridbanan håller sakta på att tändas. En katt springer över stallplanen mot ljuden på ridbanans bortre sida. Trots mörkret kan man skymta två personer och en häst, det är Hanna som leder sin sköthäst Giza medan stallkompisen Emma håller dem sällskap.
Inne på Hageby ridklubb är aktiviteten i full gång. Barn och föräldrar om vart annat. En flicka gråter, Lillen bet henne sist så hon vill inte rida honom. ”Ge honom en chans till, han kan ha bättrat sig nu”, säger mamman bedjande.
En av de äldre tjejerna, Natalie, har på sig den gual reflexväst som berättar att hon är stallvärd i kväll. Hon hjälper lektionsryttarna att sadla och tränsa hästarna och ponnyerna, och får i sin tur hjälp av några av de andra stalltjejerna. När alla hästar och ryttare står redo i boxöppningarna säger Natalie att de får börja röra sig upp mot ridhuset. Lugnet lägrar sig i stallet tills nästa lektionsgrupp kommer in och allt börjar om igen.
Under tiden som det är tyst i stallet passar de äldre tjejerna, vars sköthästar inte går lektion, på att pyssla om sina skyddslingar. De pratar och skrattar, håller varandra sällskap och hjälper till att mocka ur boxarna. Några av tjejerna hinner också till ridhusets läktare för att se hur det går för eleverna på hoppningen. Tillsammans med ett par andra hästskötare passar stallvärden på att göra i ordning höet till hästarna medan någon annan fyller skottkärran med torv för att fylla på i sin hästs box. Under tiden som alla sysslor sköts hinner de prata om det mesta; betygen i skolan, vilket smink som är bäst och vilken häst de vill tävla med i hoppningen till helgen.
De tjejer som har sköthästar kommer till stallet nästan varje dag. De borstar hästarna, innan de ska gå lektion. De gör rent i boxarna, fixar mat och vatten till hästarna. Ibland har de middag med sig till stallet, ibland äter de bara mellanmål. Andra gånger köper de kanske en panpizza eller en knäckemacka från Stallets ”kiosk” som består av en kyl, frys och ett skafferi. Maten äter de i köket på ovanvåningen.
Att leva stalliv betyder många gånger att annat får läggas åt sidan men tjejerna tycker att fördelarna överväger, förutom att få göra det man älskar mest blir man också en del i en gemenskap som bygger på ett ömsesidigt intresse.
Stina som sköter ponnyn Goliath, som brukar kallas för Lillen, säger att flera av hennes bästa vänner håller till i stallet. Samma sak gäller för Lovisa.
– Mina närmaste vänner är också här. Tidigare red jag i ett annat stall, men jag trivdes inte så bra så jag bytte till Hageby Ridklubb och här trivs jag jättebra. Det kändes genast som ett roligare ställe, säger hon.
Det bästa med att komma till stallet är förstås hästarna, men också tryggheten och kompisarna. För de flesta av tjejerna har stallet blivit som ett andra hem.
– Man kan säga att om jag inte är hemma så är jag i stallet, det är alltid där man hittar mig om jag är borta någonstans, säger Natalie och ler.
Hanna, som är skötare till Hagens Giza och Domena, säger att hon är i stallet så gott som dagligen, oftast tar hon spårvagnen direkt efter skolan. Hon berättar att hon började sköta Domena för ungefär tre månader sedan då Giza blev skadad och behövde vila i ett annat stall.
– Domena är väldigt arg av sig och många vågar inte gå in till henne, därför tyckte jag det var bra om hon fick en till skötare som ville ge henne lite mer kärlek och faktiskt vågade vara med henne.
Och visst har Hanna blivit biten några gånger men det tycker hon är något man får räkna med.
– Det är ju en farlig sport vi håller på med, poängterar Natalie.
Hon har blivit biten, men också sparkad i bröstet så att hon tappade andan, som tur är har det gått bra.
Stina säger att stallet är den plats där hon känner sig som tryggast trots att det kan medföra vissa risker. Själv har hon inte råkat ut för något direkt farligt, bortsett från att ha blivit biten och att ha varit nära att bli sparkad.
– Stallet ger mig en stor livsglädje och man ska ju fortsätta göra sådant som gör en glad, så det är helt klart värt det, säger Stina.
Från hösilageboden och över stallplanen kommer Natalie med vagnen som innehåller hästarnas kvälls- och frukostpåsar med hö. Hon rullar in den i stallet och snabbt är flera av tjejerna framme för att hjälpa henne. De läser namnen på påsarna och placerar ut dem vid boxarna. Kvällsmaten till vänster och frukosten till höger. Öppnas en boxdörr försöker hästen snabbt sticka ut huvudet för att lyckas sno åt sig lite hö. Emelie går in till Pik, gosar en stund och säger sedan ”hejdå” för kvällen.
Tystnaden lägger sig i stallet och tjejerna börjar droppa av, först in till omklädningsrummet med de orange skåpen och sedan ut till spårvagnen eller till bilen där mamma eller pappa väntar. I morgon är de tillbaka igen, något både de och hästarna ser framemot.