Singeln knastrar under våra fötter när vi rör oss över den mörklagda borggården. Inga lampor syns tända, bara en ensam marschall flämtar på stentrappan till ena flygeln.
Några stjärnors ljus letar sig ner mellan molnen som sakta glider över oss. Månen gömmer sig där bakom dimmorna någonstans. Stämningen är upplagd för spökvandring på Ekenäs.
Slottet tornar upp sig framför vår grupp med omkring tjugo vuxna själar. Barn är inte välkomna och det är ganska uppenbart varför. Efter några tunga knackningar på porten öppnas den av slottsvakten som misstänksamt beskådar vår tätt samlade skara. Komma in? Nej, det vet han inte om han kan tillåta. Timmen är sen och herrskapet har inte kommit hem ännu. De gillar inte besök så här sent. Förr hade människor vett att stanna hemma efter att mörkret fallit, muttrar slottsvakten när han till slut ändå släpper in oss efter avlagt löfte om att vi inte ska stjäla något.
Händer fattar varandra och så börjar vandringen mellan slottets många rum i ett närmast totalt mörker. Bara slottsvaktens ensamma, snålt lysande ficklampa skänker ibland tillräckligt med ljus för att vi ska kunna beskåda ett bord, en tavla eller få en förnimmelse av något – någon – som gömmer sig i sovrummen, salongerna eller trapporna.
Den första döda som vi stöter på är Hönsagumman. Hon tittar ner på oss från det porträtt hon belönades med för att hon kvicktänkt räddade slottet från att bli nerbränt av ryssarna i början på 1700-talet. Sedan dess har hon aldrig lämnat slottet. Hönsagumman skrämmer inte så mycket, utan tycks vara en trotjänarinna så lojal att hon inte ens i döden släpper sina åtaganden.
Längst ner i en hall på andra våningen sveper något förbi bakom ryggen på slottsvaktaren, som just guidat oss uppför trappan. Ingen i gruppen hinner riktigt uppfatta vad det är. Slottsvakten berättar lugnt att jo, jo, det var just precis i den här hallen som ägarparet Banérs dotter Hedvig sprang sina sista steg år 1805 innan hon föll, död i tuberkulos. Senare, nere i de trånga källarlokalerna, ska vi få höra hennes steg dunsa ovanför våra huvuden. Vid flera tillfällen under vår rundvandring skådar vi dessutom i en dörröppning eller i slutet av en korridor, en liten vitklädd person med långt svart hår. Hedvig!
Vi smyger vidare.
– Passa på och kläm lite på varandra, uppmanar slottsvakten då vi famlar oss fram i mörkret.
Och det gör vi. Greppar tag i vadhelst som finns till hands när en dörr plötsligt slår igen.
På väggarna sitter porträtt av svenska kungar och gamla ägare till Ekenäs slott. Bland dem tronar riksrådet Peder Banér, som på 1600-talet gick och skröt om sitt Ekenäs tillsammans med två andra slottsherrar: greve Axel Lillie på Löfstad och greve Robert Douglas på Stjärnorp. En dag när de tre skrävlandes spatserade där i parken ska de ha råkat på en spåkvinna som de inte tyckte hörde dit. Trots hennes varningsord om förbannelser, kastade de fina herrarna ut kvinnan ur parken.
Sent omsider slog hennes spådomar in. Stjärnorps slott brann ner, Löfstadsätten Lillie dog ut och Ekenäs skulle med all säkerhet ha sjunkit ner i sjön nedanför slottet – om inte sjön sänkts på 1800-talet. Därvidlag har Ekenäs undkommit spåkvinnans förbannelse. Än så länge, vill säga.
– Visst är det obehagligt när man ser någon gå förbi sådär i en korridor, säger plötsligt slottsvakten och just som vi vrider våra huvuden ser vi en skugga skrida förbi dörröppningen.
Tryckta mot väggen i köket, placerat i slottets källare, får vi veta att här nere tillåts ingen aktivitet efter mörkrets inbrott. En tidigare ägarinna var mycket noga med det, vilket en stackars piga fick erfara då hon stod och strök efter skymning. Saker började flyga över huvudet på henne.
Bäst som vi står där hänförda av berättelsen skramlar ett kärl ner någonstans ifrån. Nej, här ska vi inte stå och hänga längre, tycker slottsvakten.
Han släpper ut oss ur källaren. På skakiga ben men många historier rikare säger vi farväl till vår guide, som troget väntar på sitt herrskap. Trots att hundra år passerat sedan de lämnade hemmet på Ekenäs.
– Gå försiktigt, förmanar oss slottsvakten. Man vet aldrig vad som lurar i mörkret.