Är det nu man tillhör äldregruppen? Är det nu man blir mer eller mindre osynlig?
För det första är ju inte 65-årsdagen längre någon absolut gräns för att bli pensionär. Och för det andra har gruppen äldre blivit allt större och omfattar nu cirka 30 år av våra liv. Det går väl inte att vara osynlig i 30 år? En eftermiddag i Norrköping hos professor Elisabet Cedersund ger tröst och mod. Hon är avdelningschef för NISAL, Nationella institutet för forskning om äldre och åldrande vid Linköpings universitet.
Och hon har själv nyligen fyllt 65 år.
– Det berättar jag därför att man inte ska skämmas för sin ålder. 65 är dessutom avdramatiserat i och med att det numera inte är någon absolut pensionsålder.
– Jag tänker fortsätta att jobba, det skulle kännas konstigt att sluta nu. En del av min personlighet finns också i mitt jobb.
Är man vital och frisk så vållar det ju inte precis problem om en 65-plussare stannar kvar på sin arbetsplats.
– Fast jag har fått en liten försiktig fråga om när jag tänker sluta!
NISAL huserar på fjärde våning i Kåkenhus i Norrköping och där pågår forskningen om äldre och åldrandet i en oanad mängd projekt. Professorn lägger fram en stor hög med litteratur där de olika projekten redovisas. När hon är ute ur sitt rum för att leta efter nya böcker tjuvtittar jag i hennes bokhyllor. En bok sticker ut i mängden bland all vetenskapslitteratur, ”Hundraåringen som försvann”! Boken om den rebelliska åldringen som inte lät sig uppslukas i en äldregrupp.
Negativt i media
Så är det också med forskningen på NISAL. Kanske inte rebellisk men den utgår från att äldre inte är några som det ska planeras för utan aktörer med erfarenheter som behövs. Det här synsättet har funnits med ända sedan forskningen startade 2001.
– Äldre har egen vilja, vill ha inflytande och kunna påverka, säger Elisabet Cedersund.
Det här är något som ligger Elisabet Cedersund speciellt varmt om hjärtat och hon tar som exempel möjligheten att kunna påverka beslut och biståndsbedömningar, att få bli hörd och kunna framföra det man vill säga så att inte enbart praxis styr.
Den omfattande forskningen kan förhoppningsvis förändra den stereotypa bilden som finns av äldre. Som att alla gamla är gamla, även om den ene är 65 år och den andre 85.
– Det finns också en mediabild, som ger negativa associationer om livet som äldre, säger Elisabet Cedersund.
Men ålder kan tas med stolthet, inte bara ses som ett problem.
– Vi är mogna, vi förstår livet! Vi är också viktiga för sammanhållningen i samhället och för civilsamhället. Det får vi inte så mycket kredit för.
Elisabet Cedersund tar det värdefulla frivilligarbetet inom kyrkan som exempel. Lite föraktfullt pratas det i bland om Röda Kors-tanter och syföreningstanter när deras insatser borde värderas i stället, påpekar hon.
Sömntabletter – mot hunger
– Att bli äldre kan innebära att vi kan utveckla våra liv och få det att bli mer meningsfullt. Det handlar dock en hel del om ekonomiska resurser. Har du inte råd kan det bli svårt. Äldrefattigdom, förr sa man fattigpensionär.
Elisabet Cedersund hänvisar till en avhandling om äldrefattigdom, som Angelika Thelin vid Linnéuniversitetet i Växjö har skrivit. Avhandlingen visar att det under 2000-talets första decennium, trots vårt ekonomiska grundtrygghetssystem, fanns en ökad risk för fattigdom bland unga ålderspensionärer. Denna trend ser ut att fortsätta.
Alla har till exempel inte råd med sjukvårdskostnaderna, säger Elisabet Cedersund. I Thelins avhandling nämns en person, som tar sömntabletter för att slippa känna hunger på natten.
– Var tog solidaritetstanken vägen, undrar hon och säger att det är bråttom.
Bråttom att göra något åt de ekonomiska villkoren. Åt ojämlikheten. Fattigdomsfrågan är kanske också den mest brådskande frågan att ta upp inom forskningen.
– Det kan inte få fortsätta så här. Christina Rogestam (ordförande för Sveriges Pensionärsförening) har rätt när hon säger att pensionssystemet måste ses över.
Möten över gränserna
En annan kraftsamling inom forskningen sker kring ensamheten. Att vara ensam, att känna sig oönskad och att inte ha sociala relationer kan ge psykiska problem. Den forskningen, liksom all annan forskning, kan ge argument för en förändring.
När det gäller just ensamhet kan det handla om hur bostadsområden placeras, att ordna träffpunkter för äldre (som man tagit bort på flera håll trots att de inte kostar så mycket enligt Elisabet Cedersund), hembesök av ideella organisationer eller av en kommun.
– Det behövs inga stora insatser, även små saker har stor betydelse. Vi behöver mötas över generationsgränserna, det ger trygghet att ha människor runt omkring sig.
Vi har ett nytt sätt att se på åldrandet. Vi kan vara ”äldre” i 30 år men åren ser väldigt olika ut. Där finns det en hel del att ta upp inom forskningen, som åren för de äldre-äldre. De över 95 år. Hur tänker vi kring de åren? Hur kan vi rusta vardagen så att den blir meningsfull för dem? Hälsan är central för så gott som alla. Att vi drar ner på våra anspråk med tiden är inget konstigt. Kanske blir nöjda av att klara av en liten promenad i stället för en lång. En kortare utflykt i stället för att resa långt bort. Det sker en successiv nedtrappning.
– Vi inser att det inte går att göra allt. Men ett gott humör kommer man också långt med!
Fotnot: Angelika Thelins avhandling vid Linnéuniversitetet i Växjö heter ”Äldrefattigdom, Ekonomisk utsatthet i yngre ålderspensionärers vardag”.