Hästar har alltid fascinerat mig, kanske är det därför jag var med i hästbokkubben Pollux och prenumererade på tidningen Min Häst så länge. Jag har läst och läst och läst om hästar.
Älskade seriefiguren Mulle och serien om Stallgänget på Tuva, tecknaren Lena Furberg var som ingen annan. Jag minns att jag kopierade hennes tecknarskola till både mig och min kompis (inget skolan tillät förstås, men kopieringsmaskiner kunde jag sköta rätt bra och det gjordes ju i smyg).
Jag hade också ett flertal hästtjejer runt mig när jag var yngre, en av dem var min bästa kompis Klara. Jag minns att jag följde med henne till stallet en gång, matade hennes ponny Oskar med hästgodiset som jag hade fått från Pollux. Ett annat år gick vi runt hela Kiruna för att samla in utdansade julgranar för att hästarna skulle få något att tugga på i sin hage.
Jag kan snärja in mig i massa minnen om alla hästböcker och hästord, mina käpphästar Brownie, August och Kasper. August efter killen jag var kär i. Stallet jag byggde i garderoben till mina barbiehästar. Ja, det finns en hel del att ta av, men trots allt det här har jag nog bara ridit två gånger i mitt liv, båda gångerna med min kusin Annika som ledare. Skritt på hennes häst Frida, hon som fick mask i magen.
Jag började nog aldrig rida för att jag helt enkelt inte, innerst inne, hade tillräckligt med intresse. Visst fick jag frågan ett flertal gånger om jag inte ville börja, men jag kände väl att fiktiva hästar var gott nog för mig, även om djuret som sagt alltid fascinerat.
Den internationellt erkände fotografen Christer Strömholm sade om sina egna fotografier att ”varje bild är ett självporträtt”. Jag har funderat på det och insett att det nog är så för mig och mina projekt. Det stämmer i alla fall in i det här fallet.
Men det här handlar förstås inte bara om mig. Mest handlar det om några av tjejerna på Hageby Ridklubb. Emelie, Natalie, Josefin, Hanna och Lovisa, Wilma, Emma, Stina, Viola, Alva och de andra. Och om hästarna. Ett stort tack till er alla.