Sommaren är slut. Men vi vet alla hur det känns. Luften står nästan stilla. Bara trädens löv slår ibland likt små cymbaler rasslande mot varandra. Inte bara jag lägger köttet på grillen, utan många av mina grannar. Vi bidrar därmed alla till doften som sprider sig över villakvarteret.
Då leker vi urtidsmänniskor, lagar bytet över elden och firar vår jaktlycka. Vi har aldrig sett bytet vid liv. I stället har vi jagat pengar för att köpa de färdigstyckade läckerbitarna. Få av oss reflekterar över hur köttets väg till grillen påverkar våra livsbetingelser. Ingen av oss vill just i den stunden få vårt val av föda ifrågasatt.
Men du. Sluta inte läsa nu. Jag vet att det är jobbigt, men läs klart.
Det ska sägas på en gång. Jag äter kött. Men det är inte en självklarhet för mig. Det är inte fel att stanna upp och göra sig medveten om hur valet av livsmedel påverkar vår omgivning.
Att djuruppfödningen står för stora utsläpp av växthusgaser är nog känt och säkert vet de flesta att många djur far illa i djurproduktionen.
Trots detta fortsätter vi att äta mer och mer kött. Det är som om vi inte kan låta bli. Kanske har vi en liten grottmänniska kvar i oss, en som var totalt beroende av jaktlycka för att överleva? För något är det som gör att vi inte vill ifrågasätta vårt köttätande.
Kött har sedan urminnes tider varit en viktig statussymbol i vår del av världen. En viktig markör för välstånd och rikedom. En viktig beståndsdel i våra ritualer och fester.
Så är det till en del än i dag, men något har hänt på väldigt kort tid. På en generation har kött förvandlats från finmat till vardagsmat. Mat har aldrig varit så billig som nu räknat i andel av vår inkomst. I Sverige använder vi bara drygt en tiondel av vår inkomst till mat.
Det går att köpa fläskfilé för ett lägre kilopris än det på lösgodis. I vår del av världen har konsumtionen av kött därför stigit till nivåer som överstiger vårt behov av näring med hästlängder. Enligt Livsmedelsverket skulle vi med fördel kunna dra ned vår köttkonsumtion med 30 procent.
I takt med att välståndet ökar i utvecklingsländer, ökar också köttkonsumtionen där.
Kineserna äter till exempel lite mer än hälften så mycket kött som en svensk äter per år. Ändå har konsumtionen av kött redan ökat brant i Kina i takt med en växande medelklass. Och varför skulle inte kineserna unna sig samma välfärd som den vi har?
Det vore skönt att säga att äntligen, äntligen kan även människor i fattigare länder få god och näringsrik kost. Men paradoxalt nog fungerar den ökande konsumtionen av kött i precis motsatt riktning. Vi kommer att få svårt att föda världens växande befolkning om kurvorna fortsätter att peka åt samma håll.
En stor del av världens jordbruksmark används nämligen till odling av djurfoder i stället för till att odla mat till människor. 70 procent av den majs som odlas i världen och 80 procent av sojan går till djurfoder. Kina är förresten redan det land i världen som använder mest spannmål till djurfoder.
Om grödorna istället användes till människoföda direkt skulle vi kunna ge mångfalt fler människor den näring de behöver. Att omvandla foder till kött är en väldigt resurskrävande process. En kossa måste till exempel äta tio kilo växtprotein för att producera ett kilo protein. Det går dessutom åt en väldig massa energi, för att inte tala om vatten.
Jag har en känsla av att många av oss fortfarande ser bondgården framför oss där djuren ingår i ett kretslopp som gynnar odling av säd och potatis till människors mat. Där de kan omvandla gräs till mjölk och kött. Där grisen föds upp på hushållsrester och hönorna ivrigt pickar på stallbacken. Kanske har vi Katthult i Lönneberga på näthinnan.
Vår bild av livsmedelsproduktionen hålls vid liv av marknadsföringen. Där lever drömmen om Sörgården kvar. Här ser grisarna glada ut, ofta är de avbildade med knorr på svansen, gärna i gröngräset. Hönsen är frigående och korna i Bregotts smörfabrik traskar runt i en grön böljande hage.
Verkligheten ser helt annorlunda ut. Grisar och höns äter inte längre hushållsrester, de bökar och pickar inte längre på bondens stallbacke. De har stängts in i stora fabriker och äter mat som lika gärna kunde ha blivit människoföda.
De senaste decennierna har jordbruket genomgått en snabb strukturomvandling. Växtodling och köttproduktion sker separat i stora rationella verksamheter. Att föda upp djur har blivit en industri och den industrin har ett aldrig sinande behov av djurfoder.
Den snabbt ökande produktionen av djurfoder konkurrerar med spannmålsodling för mänskligt bruk. Det gör att världens spannmålsreserver minskar och marknaden blir sårbar. Världsmarknadspriser bestäms av tillgång och efterfrågan, det händer att priserna på spannmål skjuter i höjden så att fattiga människor inte längre har råd att föda sig.
Jag gnolar Evert Taubes ”Sjösala vals”, Gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol, och undrar om den redan rönt samma öde som ljudet till jul-Kalles, Långbens och Musses gnagande på majskolvar. Inte en unge har hört en gammal skrivmaskins knattrande och plingande och snart är barn som gått barfota på daggvåt blommande äng betad av mjuka komular lätt räknade.
Medan de växande flockarna av biffkor gör intrång på regnskogen i Brasilien och orsakar problem med en allt större utbredning av artfattiga betesmarker i USA, orsakar det faktum att det inte lönar sig att föda upp dem i Sverige ett motsatt problem. Minst lönsamt är det i de delar av landet där betesmarker som inte är åker finns.
Sedan jag var liten på 60-talet har antalet kor halverats i vårt land. Ändå äter vi dubbelt så mycket nötkött som då när jag sprang barfota över ängen till grannen på Öland. Jag minns känslan när den varma smeten av en färsk komocka sipprade upp mellan tårna då jag råkat trampa fel.
Till midsommar plockade jag stora buketter av vilda blommor. De fanns i överflöd och i alla de färger och former. Den sötaktiga doften blandades med lukten av nyslaget hö och sommarvarm hy.
Och allt detta fick jag uppleva tack vare min granne, bonden Gunnar, hans åtta kor och inte minst hästen.
Gunnar skaffade sig till sist mjölkmaskin och bytte hästen mot en traktor. Men om han levt i dag hade han inte känt igen sig på ett modernt lantbruk. Så snabbt har det gått från att bonden mjölkade korna för hand, sittande på en pall med pannan lutad mot kossans varma kropp, till datastyrd robotmjölkning.
Medan Gunnar släppte ut kalvarna på bete ser i dag de flesta inte dagens ljus. Kossorna har lagbunden rätt till några månaders bete i Sverige men inte tjurkalvarna som står för en stor andel av nötköttet i våra butiker. I Sverige har jordbrukets strukturomvandling inte bara inneburit storskalighet, utan också en dramatisk minskning av antalet djur i lantbruket.
Visst är det konstigt, när vi samtidigt äter allt mer kött och ost?
Förklaringen är enkel. Dels har vi förädlat djuren så att de producerar mer mjölk, växer fortare, lägger fler ägg och bildar mera muskler, dels är som sagt livsmedel en global handelsvara numera. Vi äter mer och mer importerat kött och mindre och mindre kött som producerats i Sverige. På så vis bidrar vi till minskad biologisk mångfald såväl här i Sverige som till exempel i Brasilien där världens lunga, regnskogen, får allt mindre plats att breda ut sig på.
I länder som USA och Brasilien, världens största exportörer av nötkött, slår mängden av betande djur ut artrikedomen. Den snabbt växande köttindustrin är till stor del skyldig till att enorma vidder, där endast en gröda odlas, upptar allt större del av jordbruksmarken. Fördelen med sådana så kallade monokulturer är att de ger hög avkastning, men bristen på genetisk variation gör dem också mycket sårbara för missväxt eller skadeinsekter. De kräver därför stora insatser av bekämpningsmedel och gödning. Sojaodlingarna är värst.
I Sverige har människan tillsammans med sina betande djur genom århundraden skulpterat landskapet till det vi lärt oss älska: ängar, hagar, skog och åkrar om vartannat. Nu växer det som förr var betesmarker igen och vi förlorar i samma takt den viktiga biologiska mångfalden. Det är inte längre alltid så lätt att hitta sju sorters blommor att lägga under huvudkudden en midsommarnatt.
När nu så många människor vill bo i städer och så få på landet, varför ska vi då bry oss om biologisk mångfald?
Ett skäl gott som något, är att det blir vackrare att färdas genom landskapet, eller som en kollega och inbiten stadsbo uttryckte saken: Det är fint att cykla på landet.
Men det finns förstås flera skäl. Alla äter det som produceras på landet, andas den luft som syresätts på landet och vi dricker det vatten som renas under sin väg från skog och fält ut i grundvatten eller vattendrag.
För att marken ska behålla sin bördighet, för att vattnet ska förbli rent, för att jämvikten i det känsliga samspelet i naturen inte ska rämna behövs en mångfald av växter och djur. Ju fler arter, desto hållbarare är vår jord.
Mångfald är kort sagt en förutsättning för människans överlevnad och kulturlandskapet som skapats av betande djur är det i särklass artrikaste i vårt land.
Det är inte det faktum att vi har husdjur eller äter kött som utgör ett problem. Det är på vilket sätt och i vilken koncentration vi föder upp djuren som är problemet. Fram till för femtio år sedan var en kossa inget miljöproblem, tvärt om. Hon åt gräs på platser som inte konkurrerade med människoföda, på vintern åt hon hö som odlades på vall som året därpå blev till en av henne gödslad potatisåker.
Numera är både hennes närvaro och frånvaro ett miljöproblem beroende på i vilken del av världen hon befinner sig.
Så länge kon betar för mångfald överväger fördelen mot nackdelen av att hon med 90 sekunders regelbundenhet rapar metangas. Men i Brasilien betar hon på skogs- och buskmarker som omvandlats till betesmark och orsakar därmed mycket stora utsläpp av koldioxid från marken. Hon växer långsamt eftersom hon inte får kraftfoder och hinner rapa under mycket längre tid än sina svenska kusiner. Där är hon en klimatbov.
Den intensiva och storskaliga köttproduktionen är ett av våra allvarligaste hot mot miljön. Och som om inte ökad användning av bekämpningsmedel och konstgödsel, utsläpp av klimatgaser och skövling av regnskog skulle vara nog, så skiter ju djuren även i en grisfabrik.
I Sverige har vi ganska hårda regler för hur det berg av gödsel som produceras i djurfabrikerna ska hanteras. Vår produktion är långt ifrån så storskalig som i många andra länder och här måste en grisbonde ha avsättning för gödslet, antingen på en växtodlande grannes åker, eller till produktion av biogas. I länder som jobbar för att komma ifatt vår välfärd prioriteras inte alltid miljötänket. Där släpps gödsel och kadaver ut i vattendrag och sjöar.
Det året studenterna gjorde revolt, 1968, blev jag vegetarian. Jag var för ung för att stå på barrikaderna, men tillräckligt gammal för att känna till den växande industriella uppfödningen av djur. Och eftersom jag är djurvän, ville jag inte vara delaktig i den utvecklingen. Mer komplicerad var inte min bevekelsegrund, då när jag var elva år. För mig var och är ett djur en kännande varelse, inte en T-ford som produceras på löpande band.
Mitt val ifrågasattes ideligen och det var ju inte så konstigt. Vi var bara två vegetarianer på hela den ganska stora skolan. Jag fick slipa mina argument och jag fann många. De är desamma i dag. En av mina farhågor var att vi skulle tappa bort vår respekt för liv och jag tycker att jag fått rätt.
Det är svårt att få kläm på hur djuren föds upp på svenska gårdar, men det ligger utanför möjlighetens ram att bilda sig en uppfattning om hur det går till på en grisfabrik i Tyskland, en kycklinguppfödning i Thailand eller ett slakteri i Brasilien.
Avståndet till det vi kallar för livs-medelsproducerande djur har blivit så stort att de inte längre berör oss fastän vi bevisligen kan leva oss in i hur andra djur har det, som hundar och katter. För dem finns inga gränser för vad vi kan göra för att hålla dem vid liv. Och djurskyddsinspektörerna har så fullt upp med anmälningar om att husdjur far illa, så att de inte hinner med lantbrukets djur.
Jag följde för några år sedan ett djurskyddsärende där en östgötsk grisbonde systematiskt bröt mot lagen genom att fixera suggorna. Det betyder att de spärras in i små, små boxar som tillåter suggorna att ta två steg fram och två tillbaks. De kan lägga sig ned men inte vända sig om.
Det tog ett par år innan en djurskyddsinspektör hade tid att besöka gården för att kolla att grisbonden åtgärdat sitt brott mot lagen.
Det finns ingen rättvisa, sans eller balans i detta.
En liten verbal titt in i världens djurfabriker:
Guldgula duniga tuppkycklingar väcker ingen medkänsla när de slängs i en dödande köttkvarn för att de inte behövs i produktionen. I Sverige gasas de ihjäl. Djur kvävs och trampas ihjäl i samband med långa och trånga transporter. Broiler hängs levande i benen innan de bedövas i elektrifierat vattenbad på löpande band. Grisar trängs ofta stående i sin egen skit och gnager i stress på kamratens svans. Om kompisens knorr inte redan kuperats utan bedövning förstås. Kalvar skiljs från sina mödrar efter någon dag och hålls inomhus i boxar med spaltgolv tills de slaktas.
Djur växer så fort att skelettet knäcks av kroppens egen tyngd. Ur köttdjur avlade att producera så mycket muskelmassa att de inte längre kan föda sina kalvar på naturlig väg skärs kalvarna ut. Suggor kläms fast i trånga bås och tvingas föda och dia sina kultingar utan att kunna vända sig om. Baggar kastreras med hjälp av gummisnoddar som stoppar blodflödet till testiklarna som då ruttnar och faller av.
Kött som säljs billigt i våra butiker kommer från djur som förblöder i den slakt som sker utan bedövning i stor skala i länder utanför Sverige.
Att ifrågasätta vår rätt att döda är berättigat. Människan ska låta etik och moral vara vägledande för sitt handlande. Men handhavandet av djur och själva slakten har kommit så långt ifrån den absoluta majoriteten av människor att det för de flesta inte längre tycks vara en fråga hur vi beter oss mot lantbrukets djur.
Ändå har det funnits gott om tillfällen, i alla fall för gemene man i Sverige, att göra sig medveten om vad som händer. Vi har sett bilder på djurtransporter som väckt avsky, vi har sett – och förträngt bilder på smutsiga och döda grisar i svenska djurstallar och få kan ha undgått att danska grisar får sina svansar kuperade utan bedövning.
Attitydundersökningar visar att vi svenskar värnar om djurens välfärd, ändå väljer vi att köpa kött från länder där vi vet att djuren i köttproduktionen far illa.
Vi har en av världens starkaste djurskyddslagar i Sverige men vi väljer trots det att gynna köttindustrin i andra länder, inte allt för sällan länder som inte ens har en djurskyddslag.
Vårt förhållande till kött är i sanning kluvet.
Jag försöker föreställa mig hur trångt det är i ett slaktsvinstall. En 70 kilos gris har enligt EU:s krav rätt till 0,55 kvadratmeter, i Sverige ska varje gris i samma viktklass ha minst 0,84 kvadratmeter.
Ta en linjal och mät upp. En meter gånger en halv meter. Föreställ dig att du måste nöja dig med det livsutrymmet. Självklart haltar liknelsen, vi är ju trots allt människor och inte grisar. Men det är lätt att föreställa sig att även en gris behöver mer plats för att vara nöjd.
Trängseln gör att djuren stressas, biter på varandra, inte tränar sina muskler så att de kan bära upp sina kroppar. Lägg där till att majoriteten av världens grisar inte ens får en halmtuss att sysselsätta sig med.
De blir såklart sjuka. Det faktum att Sverige har högre ställda krav på yta och strö är en anledning till att svenska djur är friskare än de flesta.
Jag vet inte riktigt hur det kom sig att jag blev så fascinerad av djur. Mina föräldrar berättar att jag ville till dem innan jag kunde gå. Jag pussade grodor och klappade stora arbetshästar. Första egna djuret blev en hamster som jag tjatade mig till.
Det som fängslat mig i alla år är att vi kan snacka med varandra över artgränserna. Det gäller att lära sig deras språk och behov. Och de är duktiga på att lära sig att tolka oss. För att förstå en hund så måste du veta hur en hund tänker. Det första steget är att respektera den som just en hund, inte ett substitut för ett barn, en statussymbol, en leksak eller en människa. Många av oss har en relation till en hund och förstår vad jag menar.
Men grisar, höns och kalvar får väldigt lite, om än någon, respekt för vad de är och jag kan förstå att det finns människor som inte tycker att det är viktigt. De kanske aldrig har haft gåvan att få vara riktigt nära ett djur.
Men vad som borde oroa alla människor är vår egen hälsa.
Det finns en rad sjukdomar som kan smitta mellan djur och människa. En del av dem bryter ut i köttfabrikerna och leder till masslakt med stora ekonomiska följder för ägaren. Fågelinfluensa är en sådan. Galna ko-sjukan en annan.
Till de farligaste så kallade zoonoserna hör raden av antibiotikaresistenta bakterier som man i dag vet sprids från bland annat djuren i djurfabrikerna.
Där djur hålls i stora mängder på liten yta sprids sjukdomar snabbt. I många delar av världen medicineras därför djur i förebyggande syfte med antibiotika. I jakten på att producera billigt kött ges också antibiotika i fodret för att djuren ska växa bättre.
Alla bakterier dör vid upphettning, så det är inte farligt att äta köttet om man tillagar det ordentligt. Men det är inte grejen. Så länge vi använder så mycket antibiotika till både människor och djur, ger vi de antibiotikaresistenta bakterierna allt större möjlighet att sprida sig. Runt om i världen sprids resistenta bakterier med gödsel och kadaver från djurfabrikerna ut i vattendrag. Grönsaksodlingar bevattnas och så sprids bakterierna vidare till följd av att både vi och maten reser över jordklotet.
Av världshälsoorganisationen WHO utpekas spridningen av antibiotikaresistenta bakterier som ett av de allra största hoten mot folkhälsan. Den hotar att slå ut möjligheten att bota allt fler sjukdomar. I inledningen av WHO:s rapport om världsläget vad gäller antibiotikaresistens, som publicerades i våras, konstateras att ”en värld där vanliga infektioner och sår inte längre kan botas är långt ifrån en akopalyptisk fantasi. Det är ett mycket realistiskt framtidsscenario som kan drabba oss redan under 2000-talet.”
WHO anger minskad antibiotikaanvändning inom uppfödning av livsmedelsproducerande djur som en av de viktigaste åtgärderna för att stävja spridningen.
I Sverige är antibiotikabruket restriktivt sedan1986, inom EU infördes vissa restriktioner för tre år sedan, i många länder finns inga restriktioner alls. USA är ett av dem. Där används 80 procent av all antibiotika som förbrukas i landet inom uppfödning av livsmedelsproducerande djur. Och då ska man veta att USA innehar en toppplacering i världen vad gäller användning av antibiotika även inom humanvården. Med USA förhandlar EU om ett frihandelsavtal.
Så sent som förra året testade konsumenttidningen Råd och Rön förekomsten av ESBL-bildande tarmbakterier i slaktkyckling och fann dem i en tredjedel eller fler. Det gäller alla olika varumärken utom ett. ESBL-bildande bakterier har förmågan att bryta ned antibiotika ur bland annat penicillingruppen.
Att de finns i svenska slaktkycklingar beror med all sannolikhet på att slaktkyckling är ett exempel på hur uppfödningen av fler och fler av våra livsmedelsproducerande djur fungerar.
Kyckling är billig och mager mat. Den sägs också vara klimatsmart då kyckling är det djur som omsätter foder till muskelmassa på mest effektiva sätt. Men som med det mesta när det handlar om att kött är billigt, finns det en baksida och den blir väldigt tydlig i kycklingindustrin.
Höns är en av våra riktigt gamla husdjur, i Sverige har de funnits sedan vikingatiden. I varje del av världen och i varje landsända utvecklades lantraser som höll för just den miljön de befann sig i. Bara i Sverige fanns fram till för hundra år sedan otaliga lokala varianter av hönan. Men redan i slutet av 1800-talet började man förädla hönan och lantraserna blandades upp med mer produktiva importerade raser.
I dag finns bara spillror kvar av lantraserna. Värphöns och slaktkycklingar världen över är klippta och skurna av samma trä, de domineras av ett fåtal hårt förädlade hybrider som värper många ägg respektive producerar muskelmassa på kortast tid, med lägst insats av foder.
Aveln av dessa högproducerande och mycket specialiserade djur kontrolleras av ett tiotal multinationella företag.
Åtta av tio slaktkycklingar i världen har sitt ursprung i dessa företag. Det betyder att alla våra svenska slaktkycklingar har utländskt påbrå. Det är troligen genom de importerade föräldradjuren som de resistenta bakterierna kommer.
Kycklingarna föds upp i tiotusental på liten yta, i Sverige med upp till 25 kycklingar per kvadratmeter och även om kycklingarna inte själva blir sjuka sprider sig bakterierna snabbt i trängseln.
Vår jakt på billigt kött orsakar brist på artrikedom i växtriket, men den har också inneburit att vi riskerar att helt förlora den genetiska bredden på våra livsmedelsproducerande djur och vi har förlorat eller riskerar att förlora kontrollen över aveln av dem.
Det finns många skäl till att oroas av denna biologiska enfald. Om inte annat förlorar vi kontrollen över vår nationella livsmedelsförsörjning och vi har mycket liten möjlighet att påverka hur vi vill att djuren ska födas upp. De djur som avlats fram för dagens produktionsformer klarar sig sällan bra om de skulle få beta, böka och picka utomhus igen.
Sverige har undertecknat den internationella konventionen för biologisk mångfald. Därför finns en nationell handlingsplan för hur spillran av kor, grisar, får, getter och fjäderfä av raser med gener som gör att de är anpassade för svenska förhållanden ska bevaras. Dessa så kallade lantraser kan vara bra att ha i en levande genbank, om vi någon gång skulle vilja utveckla helt andra sätt att föda upp djur än de vi har i dag.
Insikten om allt detta gjorde att Dagny fick flytta hem till oss med kompisarna Myra och Malva. De är Linderödssvin. Nu bökar de runt i sin hage och ställer till en hel del jobb, men får varje år var sin kull kultingar som förser oss med fläsk och andra genbanker med avelsdjur. Så drar vi vårt lilla strå till biologisk mångfald och jag har förvandlats från vegetarian till köttbonde, om än av arten månskensbonde.