Från en lycklig grabb och morfars ögonsten – till en av Malmös drogdealare.
Från glada upptåg och trygghet – till mordhot och ett liv i ständig flykt.
Från Daniél Mc Ilroy – till Morgan Holmström.
Den här 38-årige mannens liv innehåller mer dramatik än de flestas.
Men vi tar det från början.
Daniéls mamma är svensk och pappan skotte. Han har fyra halvsyskon. Föräldrarna skilde sig tidigt och Danél växte upp med sin mamma i Malmö. Det blev morfar Bror Holmström som axlade fadersrollen under Daniéls uppväxt, en rejäl arbetare med näsa för affärer, allt kryddat med inte så lite galenskap. Handslag och sagt ord gäller.
Han var macho, men snäll, och en riktig överlevare. Och så spännande upptåg han hittade på! För morfar var lille Daniél världens mitt och den som alltid kom i första rummet.
– Skit i skolan så drar vi till Kanarieöarna, kunde han säga. Det fanns inget regelverk och jag levde som i en härlig dröm, där ingenting var omöjligt och där livet gick ut på att ha kul.
Morfar var företagare inom golvläggning, han sålde inomhusfontäner och cementblandare. På äldre dar läste han konst i två år och som pensionär kunde han titulera sig konsthandlare. Daniél fick följa med på auktioner efter dödsbon.
Det inhandlade såldes hos en auktionsfirma i Köpenhamn, men först svidade morfar och han om. Från arbetarkläder till kostym. Sedan firade de sina affärer med att gå på Tivoli. Morfar gjorde affärer med allt och lärde Daniél, som av morfar inför varje gång fick ett startkapital, hur man nosar upp värdefulla ting som går att sälja med förtjänst.
Daniéls pappa bodde i Växjö och han var där varannan helg. Daniél upptäckte att den sortens gammeldags spelkulor som var ”ute” i Malmö var ”inne” i Växjö och kunde bygga upp ett eget rejält kullager på att transportera och byta kulor mellan städerna. Morfars lilla affärsman.
– Varje dag med morfar var speciell. Jag var som Peter Pan eller Karlsson på taket. Ville jag ha något så fick jag det. Å andra sidan hade varken han eller jag några stora materiella behov, det var upplevelsen som var det viktiga. Och vi skrattade jämt.
När Daniél var 12 år punkterades lyckobubblan. Morfar blev svårt sjuk i prostatacancer, som spred sig. Han hälsade på honom flera gånger i veckan på sjukhuset och morfar kunde säga ”koppla bort de här slangarna nu så drar vi!”
– Han plågades mer av att ligga på sjukhus än av cancern i sig.
Daniél berättar med ett skratt hur morfar flera gånger sa ”de håller mig kvar bara för att jag ska kunna fortsätta betala landstingsskatt, annars hade de slängt mig i kanalen”.
Det är fascinerande att lyssna till Daniéls berättelse. Han skrattar ofta när han berättar om sin högt älskade och egensinniga morfar. Den grundmurade kärleken till honom står skriven i ögonen.
– Som liten hade jag feberkramp och luftvägarna låste sig. Jag var inlagd flera gånger. Morfar bosatte sig på sjukhuset och sov där tills jag var frisk. Han var lustiga farbrorn och min bästa kompis i ett. Med honom var jag alltid trygg och det fanns inga problem han inte kunde lösa. Så länge jag var med honom var världen underbar.
När vi kommer till morfaderns död, nu var Daniél 14 år, stiger tårarna i hans ögon. Så länge sedan, men minnet är fortfarande smärtsamt. Morfar stod ju för stabiliteten i Daniéls liv.
Allt rämnade när morfar dog. Ramarna och själva meningen var väck.
Daniél började stjäla. Spelkulorna byttes mot cd-skivor, cigaretter, sprit och sedan andra droger. Han kunde köpa sprit för 350 kronor och sälja den för 700.
Det här var i början av 90-talet. De större kriminella nätverken hade så smått börjat etablera sig i Malmö, men Daniél tillhörde aldrig något av dem. Däremot fanns det ungdomsgrupperingar och spänningen mellan de olika falangerna växte hela tiden. Ett rykte gick om att någon hade en pistol och plötsligt skulle alla beväpna sig. Fritidsgårdarna lades ner.
Samma år som morfar dog gjorde han sitt första inbrott i en bensinmack och fick med sig 1 300 kronor. Det var jättemycket pengar då. Han jagades av polisen, allt rullade på som en lavin.
– Jag började hänga med fel människor och var väldigt nyfiken. Jag somnade i skolan. Morfar var död. Inget spelade längre någon roll. Jag var som apatisk, men fick en kick av att begå brott. Det skapade ett slags meningsfullhet. Nu i efterhand tror jag att jag led av en riktig identitetskris.
Efter några år hade han kontaktytor även på mindre orter, i Skåne och i Småland. Daniél började ta beställningar på lite allt möjligt. Cigaretter, sprit, narkotika. Så småningom gjorde han allt färre affärer själv. Han blev en organisatör i stället. Mer och mer strukturerad i sin kriminalitet.
– Vid 19 års ålder kände jag personer i alla Malmös områden. Motsättningarna trappades upp allt mer, våldet blev grövre. Jag försökte hålla fred. Våld är en onödig ekvation, det gör ont och ger inga pengar. Jag var ju egentligen en ”affärsman”, inte en våldsbrottsling.
Möllevångstorget var i kaos. Daniél sprang mellan lägenheterna och hade en sökare han gick att nå på. Gamla telefonhytter användes för att bestämma mötesplatser för leveranser. En kompis dog av en överdos.
– Jag var aldrig rädd. Hittills hade jag inte haft några negativa konsekvenser av min brottsliga bana. Om någon blev för beroende slutade jag sälja till dem och försökte förmå andra säljare att göra detsamma. Som en tjej som sålde sin mammas stereo för att kunna finansiera sina inköp. Det låter kanske förmätet, men jag hade koll och ett slags ansvarskänsla. Jag sålde aldrig något jag själv inte testat och aldrig heroin eller piller.
Det kan tyckas märkligt, men parallellt med detta hade han en inre övertygelse om att han aldrig skulle uppnå sin 25-årsdag. Skulle han åka dit hade det blivit ett långt fängelsestraff och då skulle han ha tagit sitt liv. Livet var fullt av kontraster. All in – eller ingenting.
När Daniél kom allt högre i hierarkin tappade han kontrollen över sin gatuförsäljning. Förr hade de haft kul, nu var stämningen hård och allt fler började beväpna sig. Razziorna intensifierades, poliserna började kartlägga rave- och technopartyn. Våldsspiralen snurrade snabbare. En kompis som Daniél hjälpt till ett behandlingshem för sitt amfetaminmissbruk, men där börjat med heroin och bara blivit sämre, hörde av sig.
Det var en chock. På behandlingshem ska man ju bli ren och få en ny chans i livet.
Det är här vändningen i Daniéls liv börjar. Ett slag uppvaknande. Han förstod att heroinberoende kan ta över allt, döda vänskap, familjeband, moral, etik . . .
– Jag erbjöd henne 20 000 så att hon kunde dra utomlands, fly från allting. Hon svarade ”nej tack, men fundera över vilka effekter dina pengar har fått för andra människor”. Polletten började trilla ned. Vad sysslar jag med? Det upptrappade våldet hade alltid varit en hotbild. Ju mer pengar desto hotfullare stämning. Nu lades ett fruktansvärt dåligt samvete till. Min känsla av att trots allt vara en ”hederlig” försäljare fick sig en rejäl knäck.
Daniél flydde till Kanada för att bryta sitt livsmönster. Han har släktingar där.
– I Sverige var jag stämplad som kriminell för evigt kändes det som. Vi var flera som stack, till Asien, Portugal . . . Några hamnade i fängelse, andra hängde sig eller dog av en överdos. I ”min Malmökull” är det fortfarande en om året som dör.
I Vancouver undrade släktingarna vad han kunde och hur han skulle försörja sig. En släkting hade sagt till Daniél när han var 12 år ”om du någonsin kommer till Kanada och behöver jobb så löser jag det”. Så Daniél ringde upp släktingen.
– I Sverige har vi så totalitära lösningar. Bidrag eller jobb. Punkt. Men här fanns plötsligt flera möjligheter där jag kunde använda min potential på rätt sätt.
Han tog vara på gamla fönster, renoverade dem och sålde vidare som antika speglar.
Han köpte upp överblivna 70-talsplagg på landsbygden och sålde vidare i storstäder där det blivit hippt att vara retro. Från staden till landet tog han ratade begagnade tvättmaskiner och sålde.
Han jobbade på en gård och tog hand om 40 kor, 70 emuer, 10 jakar och 6 getter.
Han spettade upp sten från åkrar.
– Det var ett hårt, men nyttigt liv. Jag började träna upp kroppen och fick muskler. Att sluta med drogerna var inte så svårt, men jag kunde sakna pulsen från mitt tidigare liv. Samtidigt blev jag så positivt överraskad över att jag kunde göra annat än att vara kriminell. Ett hopp tändes. I den kriminella världen kopplar man bort alla egenskaper som man inte har ”nytta” av. Känslor, kärlek etc. De lönar sig ändå inte.
Hemma i Sverige florerade fantasifulla rykten om Daniél, han hade ju försvunnit så snabbt. Från att ha varit en central figur i Malmö var han plötsligt väck. Det påstod att han rånat en bank i USA, att han blivit skjuten i en mexikansk knarkuppgörelse . . .
Efter ett halvår flyttade Daniél till Växjö, där hans syskon bor. Han läste ifatt tredje året på Komvux och sökte över 200 jobb i hopp om att få arbete. Passet hade han alltid på sig, allt måste vara bärbart och han var ständigt flyktberedd. Hans bakgrund kunde komma ifatt honom. Polisen hade sökt honom under tiden i Kanada och undrade nu om han var på väg tillbaka till Malmö. När Daniél svarade nej sa polisen att de skulle låta honom vara ifred ”om vi slipper se dig i Malmö”.
– Jag har hållit mitt ord och har aldrig bott i Malmö sedan dess.
Till slut tjatade han sig till ett jobb som marknadsundersökare i Växjö. Han visste inte ett skvatt om den branschen, men började intervjua kunder om hur en viss kortservice skulle kunna bli bättre och lärde sig jobbet den vägen. Han hade jobbet i fyra år och fick större och större projekt. Han fick ett uppdrag kring Swedish Open-mästerskapet och det gav en oerhörd boost. Han gick vidare till VM Data som fick en stororder och gick från 16 till runt 100 anställda.
Som 26-åring utbildade han sig till murare och tog körkort. Nu flyttar Daniél till Oslo.
Efter en tid började eländet igen.
– Jag blev lurad på en månadslön av ett företag i Norge. När jag inledde en process mot dem visade de sig, enligt polisen, ha kriminella kopplingar. Hot började komma. Jag fick min bil sönderslagen och flera subtila varningar. Flera gamla kompisar började engagera sig i detta och jag fick råd som ”åk dit med hagelgeväret”, ”sälj kokain för att få pengar” etc. Jag var inte intresserad av deras hjälp och började ifrågasätta varför jag hade den typen av ”vänner” nu när jag själv var laglig.
Med advokathjälp tvingades en konkurs för företaget fram. Och sedan var spiralen igång.
Less på livet, less på hoten och less på att ständigt dras till fel människor bytte Daniél identitet och flyttade till Åhus. Nu hette han Morgan Holmström, sitt andranamn plus mammas efternamn.
– Chockerna kom slag i slag. Daniél hade varit den självsäkra killen. Nu var jag ”bara” en Morgan, med betydligt sämre självförtroende. Jag började rannsaka mig själv, titta mig i spegeln och fråga: Vad är det jag signalerar? Varför dras jag till fel sorts personer? Vem är Morgan Holmström?
Morgan isolerade sig med förhoppningen om att efter en tid helt kunna börja om. Han började plugga på högskolan, politisk magisterexamen med målet att förändra samhällsstrukturer, men hoten blev allt värre, han hoppade av och bröt ihop. Morgan levde under kompakt stress. Efter en tid rätade det upp sig. Han blev sjukskriven, men började gå på kommunfullmäktiges alla möten under mer än ett år. Han vill lära sig retorik och få praktisk erfarenhet av politiken. Parallellt träffade han hemlösa som berättade att härbärget stängt. Stämde det, ville han veta av politikerna. Vi var ju i mitt i vintern!
Händelsen i Norge vägrade släppa greppet. Det var bilar som stannade mitt framför honom, konstruerade och hotfulla samtal på bussen. Varför? Det handlade ju om en struntsumma från början.
– Förföljelsen av mig hade egentligen inget med pengar att göra, bara status och respekt. De här krafterna kan inte driva in pengar, hota eller göra affärer om ingen är rädd. Därför måste människor hållas rädda. De säljer ett våldsmonopol.
Han sökte hjälp överallt, men ingen fanns att få. Han uppmanades av polisen att flytta, men det hade han ju redan gjort flera gånger!
– Jag skrev ett medborgarförslag om hemlöshet och blev lokalkändis i medierna. Mitt hjärta vurmar för samhällets utslagna. Vi hjälper inte hemlösa på rätt sätt, vi gör som på 1800-talet och buntar ihop dem på samma ställe. Det blir ingen integration av det, bara ökad segregation.
Han bjöd in hemlösa och TV4 till fullmäktige för att reda ut frågan kring härbärget. Han fick tag i en frisör som gratis klippte de hemlösa. Han skapade en proteströrelse med en musikfestival för att på ett positivt sätt skapa engagemang och vi-känsla kring lösningen för de hemlösa i kommunen. Det ledde till att han nyöppnade härbärget. Företag skänkte möbler, schampo, kylskåp och annat.
– Så sakteliga tog mitt nya officiella liv sin början och jag startade det egna företaget Individual Focus. Jag ville bli en social entreprenör, försöka göra något gott av alla mina dyrköpta erfarenheter.
Han lät ungdomar som gick en massörutbildning massera människor i ett tält på stranden och pengarna, sedan ungdomarna fått betalt, gick till kampen för hemlösa. Han blev så småningom jobbcoach och insåg att allt han gjort ideellt kunde bli en affärsidé. Ungdomsarbetslöshet leder lätt till kriminalitet och emellanåt hemlöshet.
Morgan startade även projekt för att integrera irakiska och afghanska flyktingar.
– Man måste se till individen och inte till situationen. Varje människa har en egen problematik och behöver därför egna lösningar. Samhället jobbar för att göra problemen billigare, inte att lösa dem. Man ordnar kollektiva lösningar på individuella problem! Det är helt galet.
Morgan liknar problemlösningen vid en pepparkakssmet, där alla kakor tas ut med redan färdiga formar. Många hamnar i den smet som är mellan formarna.
– Man borde utgå från vem människan är och skapa en form efter den. Individuella lösningar på individuella problem.
Morgans första betalda uppdrag blev att arrangera den ekologiska Mossagårdsfestivalen. Han träffade en tyska och packade återigen sina väskor och flyttade till Tyskland. Det jobbet ledde även till att han blev teknikansvarig på ESF, Europeiskt Socialt Forum, i Malmö med organisationerna LO-facken, Attack och Jordens vänner. Det är ett av Europas största evenemang för sociala frågor.
Han fortsatte sin karriär inom event, parallellt jobbade han för hemlösa i Tyskland. Hans idé var att, i stället för härbärgen, placera varje individ i ett kollektiv bestående av fungerande människor. Ett bra sätt att integrera.
ESF-jobbet ledde Morgan till Brasilien. Där skulle 2009 arrangeras World Social Forum i Belem, med 100 000 deltagare från hela världen och en halv miljon besökare.
På festivalen träffade han brasilianska Leile. Och blev stormförälskad.
De hade svårt att kommunicera eftersom han inte kunde portugisiska, men Morgan var besluten att lära sig, köpte en parlör och börja hårdplugga.
– Leile är engelsklärare, på pappret, men vågade inte prata engelska! Hon kunde språket i teorin, men kände sig osäker på sitt uttal. Det säger en del om lärarutbildningen där.
I dag vilar Morgans företagande på tre ben. Ett i Tyskland, ett i Brasilien och ett i Sverige. Som så mycket annat i hans liv var det en slump att han hamnade i Linköping.
– Jag skulle hälsa på en kompis 2012 och blev kvar. Efter tre veckor här fick jag uppdrag som flyttkarl på ett företag. De i sin tur fick uppdrag av Eductus att förflytta möbler från ett kontor i Stockholm till Linköpingskontoret. Eductus är en del av Academedia, ett utbildningsföretag som förmedlar jobb mellan arbetsgivare och arbetslösa och ordnar olika typer av utbildningar. Jag snackade in mig där och hade hand om Eductus företagskunder i Linköping i två år. Samtidigt föreläste jag om hur man skaffar jobb.
Morgan har, från det att han blev Morgan, aldrig varit anställd, utan jobbat som konsult i sitt eget företag Individual Focus. Nyligen fick han ett uppdrag att vara med i starten av ett bemanningsföretag i Norrköping som lanserar ett nytt sätt att få ut människor i arbete. Det är ett pilotprojekt som om det lyckas ska dupliceras i flera städer.
Som en viktig gren på Morgans företagsträd engagerar han sig nu i Amazonas och utsatta människor där. Där, där hans kärlek bor.
– Vi behöver skicka dit brittiska lärare, öka utbildningsnivån i engelska hos de infödda och sluta betrakta dem som hemska människor för att de hugger ned regnskog i jakt efter mineraler. Dessa människor försöker bara överleva! I Belem, där jag startat ett lärarprojekt, lever 55 procent av befolkningen i kåkstäder. Jag har presenterat mina idéer för brasilianska handelskammaren i Stockholm som hjälper till med byråkratin gentemot den brasilianska delstaten Pará.
Men han har ännu ett projekt i Pará, mitt i regnskogen.
– Här växer acai, ett bär fyllt av värdefulla antioxidanter. För att skapa arbetstillfällen utvecklar vi nu en sorbet gjord av de bären, som snart lanseras i Sverige, Tyskland och eventuellt Schweiz.
Bredvid allt detta arrangerar han en föreningsmässa i Linköping 15 november. Han brinner för mer integration och fokus på individen. För det behöver alla goda krafter få ett forum där de kan träffas och lära känna varandras verksamheter.
– Annars får vi till slut så många utanförskap att ingen gemenskap existerar.
I somras gjorde flickvännen Leile sin första utlandsresa någonsin. Efter 36 timmars bussresa och 20 timmars flygresa landade hon i Linköping i början av juli. Det blev ett kärt återseende. Hon hjälper Morgan i lärarprojektet och tanken är att Morgan flyttar till Brasilien nästa år.
Han kommer att ha kvar sina olika verksamheter i Sverige och Tyskland, men med andra som operativ personal.
Morgans liv rullar snabbare än de flestas. Jag blir så nyfiken på fortsättningen. Vad gör denne man om tre år? Och vilken resa han gjort!
När Morgan slutade se sig som ett offer förändrades hans liv. Samhället måste bli mycket bättre på att hjälpa personer som hamnat snett och vill ta sig ur, menar han. I dag står man ofta helt ensam.
– Kriminalitet kostar oss enorma summor. Vi måste få samhället att inse att många är både offer och förövare. Det går så oerhört snabbt att komma in i missbruk och sedan rullar det på. Men det personliga ansvaret är också stort. Varje människa är skapad av sitt nätverk, men varje person har också möjlighet att skapa sitt eget nätverk. Själv har jag haft tur. Jag kunde lika gärna ha varit död.