Vi älskar ju teknik! Diskmaskiner, biltvättar, Ipads, grästrimmers, titthålskirurgiska instrument. Varför älskar inte alla också möjligheten att resa genom luften?
Linköpings flygplats, en kväll i februari när mörkret börjat falla utanför. Vänthallen är full av människor. Ingen av dem ska resa någonstans. Utom möjligen i tankarna.
Den vetskapen får dem att känna sig lättade vid sidan av obehaget som vänthallen och flygrakan utanför framkallar.
Mannen som står där framför människorna är Linköpingspsykologen Olle Wadström och det han har att säga är ganska tufft.
– Du ska sluta lyssna på din reptilhjärna. Du ska stå ut med rädslan och vänta ut den. Flyg och utsätt dig för rädslan, säger Olle Wadström.
Det är en elak sak att säga till en församling människor vars reptilhjärnor leder med 10-0. Många i församlingen är så rädda för att flyga att de helt enkelt inte gör det. Andra flyger men med allt från tabletter till sprit som lugnande hjälpmedel.
Människorna vill inte leva så här. De vill resa på semester utan att behöva droga ner sig, ligga sömnlösa inför flygningen och sitta i flygplanet med den övertygande känslan att det är en tidsfråga innan de ska dö. De undrar om deras flygrädsla kan botas.
– Jaaa, absolut. Genom att flyga, säger Olle Wadström.
En annan kväll, i en annan del av Linköping. Jag äter middag med vänner och planerar en kommande resa till Grekland. Och ser verkligen fram emot den.
Den natten och följande tre nätter bevittnar jag flygolyckor.
Ett flygplan löper fullkomligt amok i luften, stegrar sig och vänder över innan det störtar. Ett annat plan bryts av okänd anledning plötsligt isär i luften. När det kraschlandar mot jorden viner vrakdelar åt alla håll, en stor bit av flygplanskroppen kastas flera gånger mot marken, studsar, och säten och människor virvlar omkring i dammet.
Jag sitter inte i något av olycksplanen. Men jag har suttit i dem andra gånger. Känt isen i magen när störtdykningen mot jorden varit ett faktum.
Jag drömmer förstås där i nätterna. Drömbilderna är tydliga, klippen mellan bilderna distinkta och långt in på nästa dag sitter de kvar i mitt medvetande; som att de faktiskt har hänt på riktigt.
Och de har ju hänt.
Det är det som är gisslet för flygrädda personer. Bevisen finns där, framför ögonen: folk dör faktiskt när de flyger!
– Det var inte en flygolycka. Det var en incident som egentligen inte har med flyget att göra.
Detta säger Camilla Lejon, vd för Linköping city airport, med saklig röst när hon har serverat mig en mugg slätt kaffe och satt sig på stolen mitt emot. Hon talar om kraschen i franska Alperna i mars, då planet från tyska lågprisbolaget Germanwings rändes rätt in i en bergvägg med flit av andrepiloten Andreas Lubitz. En krasch som för flygrädda människor blev ytterligare ett bevis på att flyg är opålitligt och farligt.
Den sakliga rösten ändras till glad och längtansfull när Camilla Lejon talar om hur hon känner då hon flyger. Det har blivit april när vi sitter här med kaffet och snart håller flygplatsen ännu en kurs för flygrädda personer. Kurserna är Camillas idé, det första hon införde då hon blev vd för två år sedan. Camilla är en före detta livrädd resenär som i många år avstod helt från att flyga.
– Vi hade tänkt ha nästa kurs först i höst. Men jag fick mejl från människor som berättade hur jobbigt de kände det att sitta och tänka på sommarens semester och att boka flygresor. Jag vet att de här problemen går att lösa, att man inte behöver känna så, säger hon.
På ett tidigare jobb behövde Camilla Lejon resa i tjänsten men löste det hela tiden genom att ta tåget till viktiga möten i Europa, ett dygn före kollegorna som flög. Det gick bra tills företaget måste resa till Las Vegas. Camilla sa till sin arbetsgivare att hon helt enkelt inte kunde följa med. Då krävde chefen att hon en gång för alla åtgärdade sin flygrädsla. Åtgärden blev en tre dagar lång kurs i Stockholm.
Idag älskar Camilla Lejon att flyga.
– Jag har varit så rädd som man kan vara. Jag avstod från flyg, jag har klivit av flyg, jag har gråtit ombord, jag har svimmat. Nu tycker jag att det är fantastiskt. Det är en euforisk känsla när jag sitter ombord och de drar på gasen och man trycks bakåt och så upp genom molnen, och sen ser man hela landskapet därnere. Då mår jag så bra och jag känner mig så trygg och jag vill att andra ska få känna på det sättet också, att flygresan är en del av själva nöjet med att ge sig ut och resa.
Så säger hon och konceptet från kursen hon gick har hon kopierat till Linköping. Receptet är en psykolog och en pilot i samarbete, så att deltagarna får svar på alla frågor; allt som rör tankar och känslor och det som rör piloters arbetssätt och flygplanets kapacitet.
Det var ingen flygolycka, sa hon. Men på bilder från nedslagsplatsen i Alperna ligger Germanwings-planet pulvriserat intill berget. Andrepiloten sänkte planet från 10 000 meter till tusen meter över marken på fem minuter. Att sitta i planet måste ha varit ren ångest. Att tänka på det ger mig ångest nu, utan att alls ha varit med.
När Olle Wadström stod där i flygplatsens vänthall i februarikvällen fick han en ledande fråga från en av åhörarna. ”Det är väl kontrollbehovet som ställer till det så man inte törs flyga?” Psykologen svarade: ”Nej.” Han sa att vissa människor absolut har ett starkt kontrollbehov men, livet ju är fullt av andra situationer man inte kan kontrollera, men inte fruktar.
Jag kör bil ganska ruffigt, särskilt i stadstrafik. Högerhanden på växelspaken, tränger mig ibland, respekterar inte alltid högerregeln. Trots att jag vet att en krock i trettio också kan döda.
Jag rider utomhus på hästar på så där 500 kilo, kolosser av egen vilja som jag kan glömma att lyckas styra den sekund de väljer att inte lyda.
Jag har rest på bergsvägar i Laos i bussar vars säten bestod av utplacerade plaststolar i ett annars oinrett fordon, på vägar som väl inte borde kallas väg.
Nej. Det är alltså inte något kontrollbehov som kan skyllas som källa till rädslan för flyg. Så vad handlar det om?
Vi människor flyger oftare och längre än någonsin. Men runt 30 procent av befolkningen är rädda för flygning; vissa känner obehag i magen, andra är så rädda att de aldrig går ombord.
År 2014 var ett uselt år för alla med rädsla eller obehag för flygning. Som flygrädd försöker man försäkra sig om att ”riktiga” bolag åtminstone är bättre om man nu måste upp i luften. Det var ett hårt slag att Malaysian Airlines, rankat som ett av världens tio bästa flygbolag, under året hade två fatala incidenter. Först MH370 som försvann över Indiska Oceanen på sin väg mot Peking och fortfarande är spårlöst försvunnet. Sedan MH17 som sköts ned över Ukraina. Krascherna drog igång rykten; självmordspiloter, terrorister som kapat planen, en kinesisk missil som sprängt MH17, piloter som tagit kortare väg över riskfyllda Ukraina för att snåla på flygbränsle…
Dessutom, men med mindre medial uppmärksamhet, kapades ett plan från Ethiopian Airlines på väg till Milano i februari 2014 och ett Air Algérie-plan störtade i Saharaöknen i juli, troligen sönderslitet av en kraftig sandstorm.
Över Ukraina flög ryska jetplan med sina transponders avstängda så att två SAS-plan var sekunder från en olycka. Det påstods att terroriströrelsen Islamiska Staten har vapen som kan skjuta ned flygplan på över 10 000 meters höjd, och flera bolag drog om sina rutter för att inte flyga över Irak.
Året slutade med att lågprisbolaget Air Asias plan störtade i Javasjön. Planet ska ha flugit mot ett kraftigt åskväder. Kaptenen hade lämnat cockpit för att åtgärda ett tekniskt fel som planet ska ha åkt omkring med i över en vecka. Andrepiloten lät planet stiga för att undvika åskvädret men allt tyder på att stegringen blev för kraftig, 1 800 meter i minuten, en stigning som nästan bara stridsplan klarar. Planet tappade sin flygkraft och stormvindarna kastade ner det i havet. De 162 personerna ombord dog.
Och hur började 2015? I februari kraschade ett flygplan från Trans Asia in i en bro i Taiwans huvudstad Taipei och 42 personer dog. Båda motorerna hade slutat fungera. Efter olyckan avslöjades att 29 av Trans Asias piloter fått underkänt eller inte ens genomgått obligatoriska säkerhetstester.
Och så Germanwings-planet i Alperna.
En som direkt förstod att denna självmordskrasch skulle göra flygrädda personer ännu räddare och kanske skrämma tidigare orädda var flygkaptenen Les Abends. Vid sidan av sin hittills 30-åriga flygkarriär analyserar Abends flygfrågor för det amerikanska mediebolaget CNN. Några dagar efter kraschen skrev han på CNN:s nyhetssajt: ”Förutom alla andra rädslor – terrorism, flygplan som oförklarligt försvunnit, flygplan som haft tekniska fel – hur ska jag försäkra mina passagerare om att de inte ska lägga till sjukdom hos piloten, fysisk eller mental – till listan? Jag måste försöka tro att mina kunder är intelligenta nog att inse att Germanwings-piloten är en abnormitet.”
Andreas Lubitz kunde ha varit chaufför på en fullsatt långfärdsbuss och gasat bussen ut över ett stup. Han kunde ha smällt av en hemmagjord bomb på ett fullsatt tåg eller skjutit vilt omkring sig inne i en skola. Piloten Les Abends hoppades att hans passagerare skulle vara kloka nog att inse att kraschen i Alperna var ett mycket ovanligt undantag.
Men i flygrädda människors snedspårade hjärnor är kraschen i Alperna ett bevis.
Jojo, ett ”bevis”, säger psykologen Olle Wadström som förklarar att felet med mig – och andra flygrädda personer – inte är att vi inte är ”intelligenta nog” som Les Abends hoppades. Utan att vi lyssnar på våra varningshjärnor och låter oss skrämmas av de känsloreaktioner som reptilhjärnan startat. Vi ska sluta lyssna på skrämmande tankar som varningshjärnan skickar ut, vi ska stå ut med rädslan och det obehag som varningshjärnan tillsammans med reptilhjärnan startar i oss – vi ska ignorera den.
Det låter svårt, det är ju det sista man vill göra, stanna i det som gör en rädd?
– Ja just det. Reptilhjärna är ju gjord för att rädda livet på dig, så det är klart att det är svårt att gå emot den. Men du måste göra det.
Reptilhjärnan tillsammans med varningshjärnan har varit en lysande tillgång för oss människor – förr. Evolutionen har lärt vårt nervsystem att på bråkdelen av en sekund reagera på fara, som att möta ett farligt djur eller att falla. Då drar reptilhjärnan omgående igång en så kallad sympatikusreaktion; pulsen ökar, blod strömmar till musklerna, andningen blir snabbare, vi är beredda att slåss eller fly. Och varningshjärnan kör på högtryck för att identifiera vad faran består av. Men när man sitter i ett flygplan, planet får en luftgrop och känslan av att falla framkallar en sympatikusreaktion – då är varningshjärnans sökande efter en fara att identifiera totalt värdelös.
– Det finns inget farligt där i planet. Men varningshjärnan söker tills den finner något, som kan vara farligt. Den kopplar ihop ”fallet” i luftgropen med fara. Ett omedelbart påslag av sympatikus, och sedan börjar man tänka och undvika, tänker att vi nästan störtade, upprepar tanken, och då bygger man på sin rädsla genom ältande och vill undvika att hamna i den ”farliga” situationen igen, säger Olle Wadström.
Den som flyr med en sympatikusreaktion i kroppen – såsom att gå ut ur flygplanet fortfarande lite uppskrämd och tacka högre makter för att man överlevde – kommer att minnas händelsen som farlig.
Under den tid som går innan man ska flyga igen hinner de skrämmande tankarna skapa en rädsla som är svår att få bort. Den måste ignoreras. Så kan den besegras, menar Olle Wadström.
September 2013. Jag ska på reportageresa till Rumänien för att skriva om fattiga EU-migranters villkor i hemlandet. Jag vill inte flyga men gör det för att jag vill göra reportageresan. Läser om råd till flygrädda, som säger att man ska informera sig noga så att man blir lugn. Jag kollar väderprognosen, läser om flygsäkerhet och ombord berättar jag för en flygvärdinna att jag känner obehag. Hon är mycket tillmötesgående, söker upp kaptenen för att återkomma till mig med information om förväntad turbulens, och flera gånger under flygningen frågar hon om jag känner mig okej. Jag känner mig åtminstone duktig; den här gången sitter jag inte för mig själv och lider.
– Flygrädda personer ska tiga och härda ut. De ska inte ta till några som helst onödiga eller överdrivna förberedelser eller tröstande tankar. Inte skaffa sig försäkringar från flygvärdinnor eller kolla upp vädret eller ta lugnande tabletter eller sprit eller diskutera med sig själva om att avstå från att flyga, säger Olle Wadström när jag möter honom på hans mottagning i Vasastan i april 2015.
Jag berättar om mina åtgärder inför och under reportageresan och känslan av att jag gjorde rätt, säger: ”När man läser på om flygrädsla så är det ju såna halvprofessionella råd man får…”
– … Oprofessionella, skulle jag vilja säga, avbryter Olle Wadström.
Men det känns ju bra, rätt, att underlätta för sig själv genom att ta reda på information?
– I stunden underlättar det. På sikt behåller du din flygrädsla.
Om man får en skrämmande tanke (som att flygplanet ska störta) och man lyssnar på tanken, börjar bete sig i enlighet med vad tanken säger, då tror man på tanken, förklarar Wadström.
Så det bästa sättet att förändra sitt beteende är att börja bete sig på det nya sättet, så som man vill ha det istället, som om man redan levde så och då kommer det att bli verklighet, säger han. Illustrerar tesen med en slagkraftig rad på engelska som har något tilltalande i sig:
– Move your ass, and your mind will follow.