Februarinatten är mild. Den isande vintern som härskat sedan slutet av november har tillfälligt fått ge vika åt milda västvindar och plusgrader. Min tjocka vinterjacka känns plötsligt alldeles för varm, jag svettas när cykeln tar mig uppför backen på Söderleden. Mössan åker av, handskarna likaså. Det är fortfarande långt kvar till vår, jag vet det, men just den här natten har hoppet återvänt. Det blir nog sommar i år också.
Korsningen vid Braskens bro är tom på bilar så här efter midnatt. För en stund blir det faktiskt helt tyst och jag hör bara cykelns gnisslande och mina egna andetag. Men så plötsligt, mitt bland betongen i Johannelund, hörs en välbekant strof. Jag stannar till och lyssnar. Det blir tyst en stund, sen ekar den vemodiga, klara, klagande sången mellan höghusen igen. Koltrasten har lämnat övernattningsplatsen längst ner i en risig buske för att ta sig högst upp på en taknock och sjunga för fullt!
Det är bara en tillfällig paus i vintern. Jag tror att koltrasten vet det också, men just när snön och minusgraderna känns som allra jobbigast kommer fågelsången som en befrielse. Det är dessutom några av Sveriges vackraste toner som studsar mellan väggarna. I tuff konkurrens med svarthättans flöjtande och rödhakens porlande sång spelar koltrasten i högsta ligan. Det är min bestämda åsikt.
Några arter börjar sjunga redan i början på januari, talgoxe, blåmes och grönfink för att ta några exempel. Deras pigga sång i all ära, den är humörhöjande så det räcker en kulen januaridag, men koltrastens vackra toner i februari slår det mesta. I alla fall för mig. Därför får den min röst som Sveriges nationalfågel.
Man kan resonera kring om vi verkligen behöver en nationalfågel – och vilken det i så fall skulle vara. Sädesärla, rödhake och blåmes lär vara med i toppen när omröstningen avslutas i augusti.
Sverige har inga arter som är exklusiva just för oss eller som förknippas speciellt med vårt land. Men initiativet är trevligt och jag tänker rösta. Koltrasten är min bästa kandidat just för den magiska känslan en vinternatt och för att den dessutom är den mest ihärdiga sångaren vi har.
När alla andra tystnat – flugsnapparen, näktergalen och lövsångaren – går det ända in i varmaste juli att njuta av vemodig, klar och klagande sång. Precis som en mild natt i februari.