Oljemålningar

Repslagaregatan 3

Pågår till 16 april 2016

Artikelbild

”Jag Mej Min”. Individualismens credo kanske är på väg att urholkas.

Inledningsscenen i David Lynchs suggestiva film ”Blue Velvet” från 1986 ger något av samma grundstämning som Jesper Blåders måleri. I filmen går en man och vattnar sin villatomt en solig dag. Plötsligt ramlar han ihop av en hjärtattack och kameran går ner under jorden där brutala insekter slåss. Idyllen rämnar. Illusionen rivs sönder.

Örebrokonstnären Blåder visar tretton relativt stora målningar. Bilder av arkitektur och människor. Men allting är en aning förskjutet, inte överdrivet, men tillräckligt mycket för att skapa oro i idyllen. Över ett villaområde hovrar en svart helikopter. Söndagsångest lurar i en annan målning. Och där en byråkrat på en kontorsstol som kanske är på väg att sugas in i overklighetens fläkttrumma.

På ett annat plan är målningarna närmast estetiserande, i många stycken skönt färgsatta i stora ytskikt av gröna klanger, vinrött med dragning åt violett. Det är snyggt gjort, men färgskalan ligger alltid och skaver lite, precis tillräckligt för att skapa oroliga vibrationer – helt i linje med konstverkens avsedda uttryck. På ett lika raffinerat sätt är de traditionellt rektangulära bildkonstverken förskjutna och sammansatta till nya, lätt asymmetriska slutformer. Boxen duger inte längre som spelplan.

Människors ansikten är ibland dubblerade – som om de inte vet sin rätta identitet. Hålögt och tomt glor en del på oss. Kanske är det ungdomar som suttit nätterna igenom framför dataspel som urholkat deras jagkänslor. Verkligheten digitaliserad och invaderad av fiktioner. Och var är ”verklighet” förresten? Idag inget entydigt precis.

Artikelbild

”Kontorare?”. Oljemålning. Vad kommer härnäst att hända kontoristen?

Konstnären skapar återhållna minidramer som sceninstruktioner till en längre film. Laddningarna ligger ofta under ytan men känns ändå påtagligt. Ett skickligt måleri som både är vackert och farligt på samma gång – just därför så intressant. Inte de stora åthävornas konst men den gestaltar mycket som vi kan känna igen oss i den förlorade välfärdens landskap.