Raggarkulturen har utvecklats med sina raggare. Ett tag var den nästan bortglömd för att de senaste åren ha gjort en storstilad återkomst när gamla raggare fick tid – och råd – att ägna sig åt sitt stora bilintresse igen. Men det finns också en återväxt. Oliver är 25 år och uppvuxen i garaget. Klubben ”Bad Reputation” startades av honom och fyra av hans kompisar.
– Vi var fem från början som tyckte att vi skulle starta en klubb. Då fanns det i princip bara en annan raggarklubb.
Oliver och de andra medlemmarna ville ha en mindre klubb. I dag är de fem fullvärdiga medlemmar och tre provmedlemmar.
– Vi ville starta något nytt och eget. Och det har vi lyckats ganska bra med. Vi har hållit på i fem år och lokalen har vi haft i tre.
”Raggarkulturens uppkomst hänger samman med det stigande välståndet och rockmusikens intåg.”
– Jag är ju uppvuxen i det liksom, säger Oliver, som är född och uppvuxen i Linköping, med tydlig östgötsk klang.
– Farsan var väl aldrig riktig raggare, men han höll på med jänkare. Så jag är uppvuxen i hans garage och var med varannan helg och meka, greja och hängde med raggarna i Tannefors. Rebels som dom hette.
Om pappa stod för de tidiga influenserna så skulle det snart visa sig att mamma inte var sämre hon.
– Morsan var inte mycket för det där när jag var liten. Men sen träffade hon en kille som var raggare och köpte sig en egen bil.
Med stort motorintresse på både mammas och pappas sida behövde äpplet inte falla långt ifrån trädet.
– Jag började med epatraktor, och på den vägen är det. Sen blir man ju antingen volvoraggare eller riktig raggare, säger Oliver och skrattar.
– Jag vill väl inte kalla mig raggare egentligen. Jag vet inte vad man ska kalla det. Motorburen ungdom? Man var väl mer raggare när man var yngre. Fast i folks ögon är man väl raggare när man kommer i en amerikanare.
”Kulturen omfattades framför allt av den arbetande ungdomen.”
Oliver tillbringar många timmar i garaget och det var ursprungligen skruvandet och mekandet som lockade. Men att jobba med bilar till vardags var inte ett alternativ.
– Min farsa tyckte inte att jag skulle ha min hobby som mitt jobb, det tar död på intresset. Därför gick jag inte fordon utan bygg och blev golvläggare.
Golv kommer alltid behöva läggas, menar Oliver, men att bygga bilar och motorer professionellt finns det ingen marknad för i Linköping.
– Jag trivs väldigt bra som golvläggare, det är ett varierande arbete. Klart att man vill jobba med det man älskar, men det jag gör här i garaget går ju inte jämföra med att byta kamremmar på vanliga personbilar, typ. Det skulle jag aldrig vilja göra.
”Stilen kan tolkas som en ambivalent inställning till moderniteten.”
Camaron köptes från Stockholm. Ägaren hade tröttnat och bilen blev stående. En ny bränslepump och en liten service senare kunde Oliver provköra det nya åket.
– Vi åkte till Mantorp på årets sista ”test and tune”. Vi hade inte kollat tändning eller stift eller något annat utan åkte till däckmojjen och krängde på rena slicks för att få lite grepp. Då åkte vi 13.80 sekunder på 402 meter, vilket får ses som helt okej för en ojusterad motor som man egentligen inte vet något om.
Camaron är ingen drömbil för Oliver. Drömbilen är Cheva 55;an som också står i garaget. Men vägen dit kan komma att gå på två hjul.
– Camaron ska nog säljas. Jag är lite sugen på motorcykel och att testa den grejen.
Två medlemmar och en provmedlem i klubben har redan hoj, så steget är inte så långt.
– Jag umgås nog mer med hojfolk än med raggare. De har en skön mentalitet. Även äldre raggare säger att det alltid varit stökigare och bråkigare på raggarfester, menar Oliver utan att vilja svartmåla raggarna.
– Sen måste man ju utmana sig själv lite. Om man har två bilar och den ena funkar så är det lätt att man blir bekväm. Då kanske man aldrig tar tag i den där som inte funkar. Kränger jag Camaron och köper hoj lär jag rätt snart bli sugen på att få färdigt 55;an.
”Raggarnas val av blänkande amerikanska bilar var ett tecken på framtidstro”
Cheva 55;an hittade Oliver på Blocket och blev störtkär direkt.
– Jag vill ha en bil som man kan använda och kommer att bygga en väldigt driftsäker bil. Kanske med en lite modernare LS-motor.
Att åka något annat än amerikanskt är inte ett alternativ.
– Dom byggde coola och snygga bilar, i alla fall fram till sjuttiotalet. Det var stort och fläskigt – fräna grejer. Det finns ju de som älskar Volvo och Saab, och det fattar inte jag. Å andra sidan kanske de inte fattar varför vi gillar amerikanare, säger Oliver med ett brett leende.
”Raggarnas stil byggde på maskulinitet och underströk det hårda.”
På 1960 och 1970-talet förknippades raggarkulturen ofta med slagsmål mellan rivaliserande klubbar och ett avståndstagande från samhället och lagen. Den bilden har i någon mån suddats ut av de mogna raggare som framför allt vill hålla liv i bilarna, musiken och raggarsvängen en ljum sommarkväll. Oliver vill inte fastna i ett fack baserat på vilka kläder han bär eller vilken bil han åker.
– Vi är en motorklubb. Man ska väl inte få en viss stämpel för att vi åker ett visst fordon? Så fort man inte har kostym, är tatuerad och inte ser ut som alla andra så är man kriminell? Så är det ju inte!
Systemet med fullvärdiga medlemmar och provmedlemmar, eller ”prospects” som de kallas för tankarna till MC-gängens slutna inre kretsar.
– Sådär har det alltid funkat i raggarklubbarna också. Bara för att en kille verkar juste så kan man inte bara släppa in honom. Vi måste veta vad han vill. Någon kanske bara vill ha någonstans att hänga eller en garageplats. Men det är ju mycket mer än så. De måste vara villiga att hjälpa till och ta hand om lokalen och klubben.
För Oliver är klubben och garaget otroligt viktigt. Några andra hobbys, eller ens tid framför TV;n finns det inte utrymme för.
– Jag tillbringar mer tid här än både hemma och på jobbet. Detta är mer en livsstil än en hobby, det är mitt liv.