Inget oviktigt. Inget om utsidan. Jag vill berätta om insidan. Det som finns inuti mig. Mina funderingar, mina drömmar, mina tankar. Mina känslor. Även om det ordet, känslor, skrämmer mig. Det gör det ofta. Det som känns, inne i det som är mig, som sägs vara mig, är ofta det jag inte vill känna. Ändå känner jag det och det känns bra. I allt det som gör ont känns det skönt. Det som gör ont känns skönt. Kanske mår jag dåligt. Vad vet jag?
Det här är det enda sättet jag minns att jag känt på. Även om det finns ett vagt minne av något som skulle kunna kallas fullkomlig lycka, längst bak i huvudet, tillsammans med andra minnen. En del bra, en del dåliga. De dåliga är den sortens som alltid gör sig påminda när dom inte ska. När de bra borde ta plats, men sviker. Minnen och drömmar i en smet som blandats för mycket. Vem vet vad som är dröm och verklighet? Vet du?
Mina drömmar är få och korta. Suddiga, som om morgondimman lagt sig över dem. Det där lät fånigt, jag vet, men för en gångs skull är det kanske jag som skriver. Kanske har den drömmen gått i uppfyllelse. Att jag någon gång ska öppna upp. Vara mig själv. Hitta mig själv. "Jag har tusen masker och ingen av dem är jag".
Möjligt är att jag inte finns. Kanske är den jag kallar jag bara masker. Jag är rädd. Rädd för att det är nog är så. Att jag inte finns. Jag har inte träffat mig själv på flera år. Det är vad jag tror i alla fall. Kanske jag aldrig träffat mig. Vad vet jag? Jag är ju bara människa. Eller är det endast som jag tror?
"Min framtid" är tom. Så klart. Jag har ingen framtid. Ingen har någon framtid. Det finns ingen framtid. Framtid är ett påhittat begrepp för någonting som inte finns. Vi skapar den, ja visst, men vid det tillfälle då vi ser den är den inte längre "framtid".
Och vad vill jag då göra med min kommande nutid? Jag vill vara lycklig. Jag vill vara olycklig. Jag vill känna smärta och tillfredställelse. Vad jag väljer för utbildning och hur mycket pengar jag vill tjäna spelar det någon roll för dig? Var det du vill veta? För det är inte det viktiga. Utsidan har aldrig betytt någonting. Det är på insidan det händer, det som spelar roll. Kroppen, världen runtomkring finns bara för att skydda själen. Kanske kommer jag göra en egen värld där jag kan bo om tio år, det som kallas framtiden. Min värld, där jag inte måsta gömma mig. En värld som inte är som den här. Dit kan jag bjuda in bara dom jag vill ska vara där. Kanske blir det ingen. Kanske flyttar jag därifrån igen för att aldrig återvända. Kanske stannar jag. Kanske är jag inte som alla andra. Kanske är jag sjuk. Kanske är jag den enda som är frisk.
De säger att alla är unika.Kanske är det inte sant. Hur skulle de kunna veta? Kanske är alla precis likadana, fast med olika masker. Kanske är jag precis som alla andra, och den tanken skrämmer mig mer än tanken på att vara någon grön rymdgubbe från mars. Kanske är vi alla likadana, fast med våra masker ständigt på. Och jag har tusen masker, javisst. Hur ska jag hitta den som är under dem?