Under tiden som tillvaron i de fattiga länderna blivit fruktansvärd och hopplös så har det överflöd som I-länderna lever i vuxit till en sjuk nivå. För denna ständigt ökande folkmassa och efterfrågan på en högre och högre levnadsstandard krävs det mycket naturtillgångar. Detta har gjort att man nu mer än någonsin tömmer Moder natur på hennes resurser. Längst fram i ledet står USA som nu skövlar ner regnskogen i Brasilien i deras giriga jakt på mineraler, olja och yta för boskapsuppfödning.
I denna berättelse ska vi få följa med pojken Alonse som bor djupt inne i de tropiska regnskogarna och ännu inte fått känna på skogsskövlarnas hänsynslösa framfart. Solen strålar in genom bambustockarna och bränner lite lätt på min högerarm. Morgonluften är frisk och jag drar ett djupt andetag samtidigt som jag reser mig upp ur den hög av löv som jag sovit på inatt. Jag stäcker lite på mig och gäspar, fortfarande känner jag mig lite sömnig. Igår hade vi en fest här i byn. Den kallas för "Akka-festen" och är en hyllning till våra gudar. Den brukar oftast vara en glad och trevlig tillställning med mycket sång och dans. Men igår kom ett bud från vår grannby, ungefär en halv dags färd härifrån, att de hade sett onda skogsandar stora som hus och gjorda av plåt som fällde alla träd som kom i deras väg. Medicinmannen i vår by sa att det var gudarnas straff för att vi levt orätt. Därför var vi igår tvungna till att offra våra två största oxar till gudarna och nu har vi inte nog med mat för att det ska räcka till alla.
Så idag ska jag, pappa, två av våra skickligaste jägare och våran hövding ut och skaffa föda till byn. Och det är med lätta och förväntansfulla steg som jag springer till pappa där han står färdigpackad med resten utav ressällskapet.
- Har du med dig din kniv Alonse? frågade pappa och höjde på ögonbrynen som om jag var en liten barnrumpa.
- Det är klart att jag har det! svarade jag med ett leende på läpparna.
Idag var första gången som jag skulle få följa med på jakt. Pappa ville först inte att jag skulle få följa med, men efter lite ledsna hundögon och "snälla, snälla" så gav han med sig.Jag Alonse har blivit stor!
När vi lämnade byn stod alla och dunkade hejdå och önskade oss lycka till. Jag gick bakom pappa, för samtidigt som jag tyckte att detta skulle bli jättespännande så var jag lite, lite rädd men det kan man ju inte erkänna. Skogen var tät och grenarna vispade mig i ansiktet oavbrutet. Vi var på väg till ett ställe där jägarna visste att det fanns mat på fyra ben som väntade på oss. Vi hade vandrat under tystnad i flera timmar när jägaren längst fram satte upp sin hand och alla stannade upp.
Pappa viskade till mig att jag skulle stanna här och "vakta". De andra var tvungna att spåra upp djuret som de hade hört en bit bort. Så där satt jag alldeles ensam i den fuktiga skogen. Helt plötsligt hörde jag ett avlägset brummande. Jag slutade att andas och satte ögonen på helspänn. Det lät som en hel hjord av djur som rörde sig genom skogen. Jag ställde mig upp för att försöka höra varifrån ljuden kom.
- Det måste komma från andra sidan kullen, viskade jag för mig själv.
Nu ställdes jag inför ett dilemma: skulle jag stanna kvar här som jag lovade pappa eller skulle jag visa alla att jag kunde jaga själv så att pappa blev stolt över mig?Jag stängde mina ögon och såg framför mig hur hela byn stod hemma och jublande när vi återvände med så mycket kött att det skulle räcka et helt år. Jag började gå mot kullen och ljuden av träd som knäcks och djur som brummar blev allt tydligare ju närmare jag kom. Med försiktiga steg kröp jag tyst uppför kullen och klumpen i min mage blev större och större ju närmare toppen jag kom.
När jag var på toppen tittade jag ut och såg hjorden. Det var ingen djurhjord, det var de onda skogsandarna som var mitt framför ögonen på mig. Jag blev först jätterädd men sen fylldes jag av en så stor ilska över att de var på väg att förstöra mitt hem. Jag kunde inte låta det här hända. Någonting var jag tvungen att göra. Så jag tog min kniv och höll upp den mot den klarblå himlen och sen började jag springa nerför kullen för att skrämma bort andarna och rädda vår skog. Jag sprang mot den främsta anden som precisfällde ett träd framför mig. När jag stod där kände jag mig så förvånad och sviken, det var inga andar. Det var människor, människor som inte brydde sig, människor som tog andras hem utan att blinka, människor utan känslor, människor som var omänskliga...
Alonse var ett lika stort hinder som ett träd för skogskövlarna. Är det verkligen rätt att människor runt om i världen ska behöva dö för att andra ska få leva i en orättvist hög och onödig levnadsstandard. Hur vore det om vi började bry oss om varandra istället för oss själva.