Den lilla backstugan Loppetorp på Sonebo gård nordväst om Rimforsa kan inte ha sett mycket ut för världen. En klassisk enkelstuga, tre små uthus och en jordkällare är vad som är kvar idag. Och en paradisträdgård sommargästerna verkligen vurmar för.
Då, på 30- och 40-talen, när Stig Friberg växte upp var visserligen ett öppnare landskap. Det fanns ängar där det idag är djup furuskog. Åker där det nu är uppdämd sjö. Fotbollsplan där en slydunge reser sig. Men materiellt var det knappast väl ställt.
En ko, några tegar, ett dåligt hus kommunen betalade för. Aldrig i närheten av lyx. Alltid en önskan till något annat, vad som helst men något annat, bara bort.
Bara körsbärsträdet står kvar nu som då. Saftiga bär med smak av en helt annan tillvaro långt bort.
-- Oboy vad jag proppade i mig. Det är fantastiskt att trädet fortfarande är igång fast det är snart 70 år sen.
Idag är Stig Friberg pensionerad professor i fysikalisk kemi. Han har hunnit bli ett världsnamn för upptäckten SDFDS . Han har flyttat till USA, avverkat två universitet, Han har fått allsköns vetenskapsutmärkelser och förekommit i skvallret inför Nobelprisdeklareringarna.
-- Jag hörde aldrig hemma här, säger han nu. Det är konstigt men jag tänkte mig alltid att jag skulle uträtta något viktigt, jag visste inte bara vad eller var. Folk här tyckte jag var konstig som gick ensam flera timmar i skogen och så sa de att jag skulle hamna på dårhuset eftersom jag läste så mycket.
Den här dagen sitter han utanför Tignemåla skola, platsen för hans första möte med böcker. Han är på återbesök. Det sista tror han. Hjärtat börjar bli dåligt.
Han historia är egentligen enkel. Han var oäkting, mamman var ensam. I folkskolan började han utmärka sig. Tyckte det var trist att sjunga samma psalm varje morgon. Läste ut hela biblioteket.
-- Sen bestämde traktens stora män vad det skulle bli av Friberskans pojke. Jag fick börja som snickarlärling i Rimforsa. Jag gick upp halv fem varje dag. Det var den omänskligaste perioden i mitt liv.
Polisen Sven Iverberg blev vändningen. Han hade hört talas om att Stig hade lätt att läsa, ordnade fram statligt stipendium och så hamnade Stig i realskolan i Kisa.
-- Jag var överlycklig. Äntligen kom jag in i en värld där böcker inte ansågs skadligt och onyttigt.
Han fick hoppa över en klass, kom via jobb på Saab till Flygtekniska försöksanstalten i Stockholm, kvällsgymnasium och universitet. Och en framgångsrik akademisk karriär som kemist.
Mamman dog tidigt, men stipendiet täckte också hennes kostnader.
-- Det var socialdemokratisk politik. Jag tror att de behövde välutbildat folk till partiet. Därför hjälpte de fattiga gossar till utbildning. Men mig misslyckades de med, jag har aldrig trott på deras politik.
Den akademiska miljön i Sverige kändes också snart för trång. Stig erkänner att han hade ett häftigt humör, att han gjorde sig ovän med kollegor och var för mycket individualist. Efter Försvarets forskningsanstalt fick han ansvaret över Ytkemiska institutet. Där gjorde han de upptäckter som banade vägen till USA.
-- Det handlade, och handlar, om mikroemulsioner. Hur man sätter till substanser som kan separera vatten från olja. Jag kom fram till nya resultat som hjälpte oljeindustrin att få ut mer olja, jag blev känd i världen, fick erbjudanden från USA och flyttade dit.
Det var i mitten på 70-talet. I universitetsstaden sågs utrikesminister Kissinger som en liberal landsförrädare men Stig påverkades inte alls.
-- För mig har miljön runt omkring mig aldrig spelat någon roll. Realiteterna har varit laboratoriet och kontoret. Därför var det inget svårt att flytta dit. Det enda jag saknar, som jag fortfarande har känslor för här, är skogen. Den har varit en källa till styrka för mig, uppväxten i skogarna har gjort att jag fått en annan attityd till livet. En tro att det vanliga umgänget mellan människor inte alltid är så viktigt.
När han som pojke gick i skogen var det för att få ensamhet, för att iaktta hur rävar och harar höll efter varandra, fundera på hur allting började och hur allting ska sluta.
Nu har han ägnat mer än ett halvt sekel åt att svara på liknande frågor med kemins redskap. Emulsionforskningen har han varit med om att fortsätta utveckla. I cancerforskningen hoppas man att den ska kunna förfina behandlingen så att bara cancerceller angrips av cellgiftet. Och olycksstatistiken ska förhoppningsvis förbättras tack vare den emulsion som gör att fluorkolväte kan ersätta mänskligt blod om sådant inte finns på plats.
Drömmen att läsa böcker, att bli historiker eller vad som helst, bara man får läsa, förverkligade han med råge. På återbesök i hembygden är han stundtals sentimental, oftare oberörd. Men någon gång också förvånad. Som när han kliver in i skolsalen i Tignemåla ser sin gamla bänk och säger:
-- Vad litet det här var. Det är mycket mindre än jag minns det.