Slottet har eget vatten, eget reningsverk, egen uppvĂ€rmning. âDet Ă€r bara att vi börjar odla maten igen sĂ„ Ă€r vi helt sjĂ€lvförsörjandeâ, skĂ€mtar Sara FĂ€lt. ĂppeltrĂ€d har de redan, och Ă€pplena har blivit must.
Martin och Maja hade en verksamhet i VÀstervik men var trÄngbodda. Nu fick de möjlighet att expandera. I Schedevi fanns det gott om utrymme. HÀr la de grunden till det som idag Àr ett boende med psykiatrisk vÄrd för runt 40 klienter.
â Farfar var inkallad, sĂ„ det fick bli farmor som tog med sig alla boende, de var runt 50 stycken och tog tĂ„get till Opphem, sĂ€ger vd Lisa FĂ€lt.
Idag handlar det frÀmst om vÄrd av mÀnniskor med olika psykossjukdomar, som exempelvis schizofreni. PÄ den tiden var det andra boende. DÄ kallades de förstÄndshandikappade, sinnesslöa och idioter. Ofta fanns dÀr ett fysiskt handikapp ocksÄ.
â De som var i bĂ€st skick fysiskt bodde lĂ€ngst ned. De fick hjĂ€lpa till med sĂ„dant de kunde pĂ„ gĂ„rden, handelstrĂ€dgĂ„rden och djurhĂ„llningen.
PÄ sÄ sÀtt fick en del av de pojkar och mÀn som kom hit frÄn hela Sverige en uppgift. Och de fick kÀnna sig behövda.
Slottet ligger lite utanför samhÀllet. En idealisk plats att pÄ den tiden stuva undan de som inte riktigt var som andra.
â Man skĂ€mdes för dem, man pratade inte om dem. De skulle gömmas. De flesta familjer ville inte ha nĂ„gon kontakt. Man behövde inte ha nĂ„gon mental funktionsnedsĂ€ttning för att hamna hĂ€r. Det kunde rĂ€cka med epilepsi eller ett fysiskt handikapp, sĂ€ger Lisa.
Under flera Är kunde vÄrden mest se ut som förvaring. MÄnga som idag bedömts klara sig utan olika lÀkemedel blev pÄ den tiden tungt medicinerade. Det fanns ocksÄ de som aldrig kunde ta sig ut i trÀdgÄrden, utan var hÀnvisade till altanen.
"Farmor och farfar bodde hÀr ocksÄ. Farmor bodde hÀr med barnen, sÄ pappa har ju vÀxt upp med 'Schedevigubbarna' som man sa dÄ", sÀger Sara FÀlt.
Ăven om det finns mycket svĂ€rta kring hur man sĂ„g pĂ„ förstĂ„ndshandikappade pĂ„ den tiden, sĂ„ finns Ă€ven ljus. Sara och Lisa pratar innerligt om sin farmor och farfar. Om farmors vĂ€rme, om farfars vilja att hjĂ€lpa de utsatta och om deras gemensamma drivkraft att skapa en familjekĂ€nsla.
â Pappa vĂ€xte upp med Schedevigubbarna, som man sa. För honom var det inget konstigt. De var hans lekkamrater, visserligen lite Ă€ldre, men det spelade ingen roll, sĂ€ger Sara.
Deras farbror tog över verksamheten pÄ 70-talet och axlade ansvaret fram till 1984 dÄ Lisa och Saras pappa tog över.
Vid den hÀr tiden hade socialstyrelsen signalerat att de stora institutionerna skulle lÀggas ned. MÄnga som hade bott hÀr, en del sÄ gott som hela sina liv, rycktes nu upp och skickades till sin hemkommun.
Lisa FÀlt visar boken med gamla bilder frÄn verksamheten, som de gav ut till företagets 75-Ärsjubileum. Sedan dess har ytterligare 10 Är passerat.
För Schedevi innebar det att nÀstan alla klienter försvann. Valet stod dÄ mellan att lÀgga ner eller att tÀnka om.
Man valde det senare. I slutet av 80-talet fick man tillstÄnd att bedriva psykiatrisk vÄrd. Nu tar man hand om de som har en komplex psykisk sjukdom.
â Vi jobbar för att man ska bli medveten om sin sjukdom, förstĂ„ den, hantera den och trĂ€na pĂ„ att klara sig i vardagen. DĂ€rför sĂ€ger vi boende och inte patient. En patient Ă€r nĂ„gon som gĂ„r till sjukhuset, fĂ„r hjĂ€lp och sedan blir bra. Dessa mĂ€nniskor kanske aldrig blir bra.
Lisa FÀlt menar att vi blir matade med skrÀckhistorier dÀr personer som lider av psykisk ohÀlsa kan göra i princip vad som helst. En bild som enligt henne inte stÀmmer överens med verkligheten.
De boende bor i egen lÀgenhet och kan komma och gÄ som de vill. Johan Lindblom, regionchef för Schedevi psykiatri, resonerar kring samhÀllets syn pÄ de sjuka. SÀrskilt nÀr ett boende etableras pÄ en ny plats mÀrks oron av bland lokalbefolkningen.
â De vill veta, vad Ă€r det för mĂ€nniskor? VĂ„gar jag gĂ„ ut pĂ„ natten med min hund? Den kĂ€nslan finns ju fortfarande, sĂ€ger han.
Men enligt honom Àr den obefogad.
â Man kan se en skillnad pĂ„ den psykiatriska vĂ„rden och dess innehĂ„ll idag mot vad det var i början av 90-talet dĂ„ psykiatrin startade hĂ€r pĂ„ Schedevi. En sĂ„n sak som jag sett under mina Ă„r inom psykiatrin Ă€r en avsevĂ€rd minskning av incidenter kopplat till hot och vĂ„ld.
Systrarna FĂ€lt Ă€r Ă€gare av Schedevi psykiatri AB. Sara gick in nyligen, medan Lisa varit med sedan 2006. Arbetsdagarna kan vara vĂ€ldigt varierande. âMan fĂ„r göra precis allting, frĂ„n att leta efter avloppsrör till styrelsemötenâ, sĂ€ger Lisa FĂ€lt.
Ăven om det inte Ă€r det första man tĂ€nker pĂ„ nĂ€r man kommer hit sĂ„ Ă€r Schedevi psykiatri ett företag, med en ekonomi att förhĂ„lla sig till. Just nu rullar det pĂ„ bra, och de ska expandera med ytterligare en verksamhet i Rydaholm utanför VĂ€rnamo.
â Vi har funnits sĂ„ lĂ€nge och har sĂ„ mycket erfarenhet och kunskap. Vi har ett gott rykte, och det sprider sig ju, sĂ€ger Lisa.
De samhÀllstrender som finns nÀr det kommer till psykiatriska diagnoser Àr hon medveten om, men ser dem inte som orsak till företagets framgÄng.
â Man pratar om att det Ă€r mycket mer psykisk ohĂ€lsa i samhĂ€llet bland unga i samhĂ€llet, men det Ă€r inte unga med lĂ€ttare psykisk ohĂ€lsa som kommer hit utan mĂ€nniskor med omfattande funktionsstöd.
â Men det Ă€r klart att vi tycker att det Ă€r vĂ€ldigt positivt att man pratar mer om psykisk ohĂ€lsa, för det har man inte gjort innan.