Reem tycker om att Rimforsa ligger nÀra vattnet, det pÄminner henne om byn Toumine som hon kommer frÄn.
â Innan kriget var det jĂ€ttefint i Syrien, det var ett underbart land, sĂ€ger Reem Dergham och ler samtidig som hon dukar fram fika i bostaden i Rimforsa.
Hon trÀffade Paulous Israel första gÄngen pÄ en kristen ungdomskonferens i Aleppo 2008. De fortsatte att ses och blev förÀlskade. Reem bodde dÄ med sin familj i en by utanför staden Hamah i vÀstra Syrien, Paulous bodde i den nordöstra delen. NÀr kriget bröt ut 2011 blev det nÀstan omöjligt att ses.
Ett Är efter krigets början kunde dock Paulous ta sig genom landet för att överraska Reem med ett besök.
â GlĂ€djen var obeskrivlig, sĂ€ger Reem.
DÀrefter tog det ytterligare ett Är innan de kunde ses igen. VÄldsamma strider kom allt nÀrmare Reems by. Skolor, kyrkor och hus besköts av terrorgruppen Jabhat Al-Nusra. Vid ett tillfÀlle trÀffades Reems bil. Den syriska armén hade en militÀrpost i byn som försvarade invÄnarna.
NÀr Reem ÄtersÄg Paulous gav han henne en förlovningsring och ett löfte om att gifta sig nÀsta gÄng han kom. 2014 blev det verklighet. De gifte sig i Reems by och flyttade sedan till hans hemstad. De flesta trodde att kriget snart skulle vara över, istÀllet tilltog det. MÄnga av parets vÀnner lÀmnade landet och snart gjorde de likadant.
â Paulous tvingades till militĂ€rtjĂ€nstgöring, vi var tvungna att fly, sĂ€ger Reem.
Flykten mot trygghet gick bland annat genom ett kylslaget Serbien.
Planen var att ta sig till Sverige eftersom Paulous har slÀkt hÀr. De tog sig till Turkiet och fick telefonnummer till smugglare som skulle ta dem till Grekland. Paulous minns stunden de smög ut till en vÀntande bil med en okÀnd man.
â Den natten var jag rĂ€dd, jag tĂ€nkte pĂ„ allt som kunde gĂ„ fel.
De klev ombord ihop med 15-20 andra och blev tillsagda att vara helt tysta. I hög fart och becksvart mörker lÀmnade de Turkiet, i gryningen gick de iland i Europa. Allt de sÄg var berg och hav, de hade kommit till Rhodos. Snart lyckades de fÄ kontakt med grekisk polis som hjÀlpte dem att fylla i papper som skulle ta dem vidare mot tryggheten. Hela tiden försökte de vara positiva och fokuserade.
Paulous första jobb i Sverige var som slussvakt i Brokind.
Yngsta barnet David Àr nyss hemkommen frÄn förskolan och sugen pÄ fika som Reem dukar fram.
â NĂ€r vi Ă€ntligen kom till Sverige brast det, jag bara grĂ€t. Jag saknade min familj, min by, allt, sĂ€ger Reem.
PÄ RyttargÄrdskyrkans sprÄkcafé i Linköping trÀffade de Kristina och Patrick som erbjöd dem boende i sitt gÀsthus i Brokind. De ordnade praktik Ät dem pÄ StafsÀters glassfabrik och efter en tid Àven Paulous första jobb i Sverige, som slussvakt i Brokind. 2017 föddes deras son, namnvalet var sjÀlvklart.
â Vi gav honom namnet Patrick för att uttrycka vĂ„r kĂ€rlek till dem, sĂ€ger Reem.
Dottern Rachel strÀcker fram handen för att ta en bulle. Runt handleden sitter ett armband av tvÄ sammanflÀtade trÄdar.
â Det Ă€r en tradition frĂ„n Syrien, det Ă€r en symbol vi tar pĂ„ oss under fastan.
Armbandet som tas pÄ under fastan Àr en traditon frÄn Syrien. Den röda trÄden symboliserar mÀnniskan, den vita Gud.
Korset som hÀnger i familjens vardagsrum fick Reem som en gÄva av en prÀst i Syrien nÀr hon gifte sig med Paulous.
Familjen Àr med i en syrisk-ortodox församling i Linköping som ses söndagar och högtider. Det har blivit en trygg plats att komma till, en glimt av den gemenskap de lÀmnade i Syrien.
â Det vi saknar mest Ă€r alla relationer. Det Ă€r en sorg att vĂ„ra barn aldrig har trĂ€ffat sina mor- och farförĂ€ldrar, sĂ€ger Reem och torkar bort tĂ„rarna.
De skulle vilja hÀlsa pÄ i Syrien, men vÄgar inte eftersom Paulous inte har fÄtt svenskt medborgarskap Àn. Anledningen Àr att hans registrerade födelsedatumet inte stÀmmer överens med hans rÀtta, som han uppgav hos Migrationsverket. Det beror pÄ att hans pappa registrerade hans födelse en tid efter att han föddes, nÄgot som Àr mycket vanligt i Syrien.
Reem pluggade svenska pÄ egen hand, nÀr hon skulle börja SFI klarade hon antagningsprovet sÄ bra att hon inte behövde gÄ utbildningen. För barnen Patrick och Rachel kommer bÄde arabiskan och svenskan naturligt.
â Jag har skickat in en ny ansökan nu. Om man har bott i Sverige i sju Ă„r och kan försörja sig sĂ„ ska man fĂ„ medborgarskap Ă€ndĂ„. Vi vĂ„gar inte Ă„ka förrĂ€n allt Ă€r klart, vi kan inte riskera att jag blir kvar i Syrien.
De har nu varit hÀr i mer Àn sju Är, men processen kan ta flera Är. Det Àr en svÄr situation för de som Àr kvar. Sedan krigets början Àr allt dyrare och förÀldrarnas pension rÀcker inte till mat, mediciner och operationer. De klarar sig tack vare de pengar som skickas frÄn Paulous, Reem och andra slÀktingar.
Trots mycket oro ser paret ljust pÄ framtiden och kÀnner stor tacksamhet. De har nu tre barn och familjen bor i en egen lÀgenhet i Rimforsa. BÄda jobbar pÄ Rimaster, Reem som ekonomiassistent och Paulous med förbÀttringsprocesser.
â Varje gĂ„ng jag pratar med mina förĂ€ldrar sĂ€ger de att vi ska tacka Gud tusenfalt varje dag. Vi trivs jĂ€ttebra i Rimforsa. Jag tycker om bykĂ€nslan, det pĂ„minner om min by i Syrien, sĂ€ger Reem.
Paulous tror att parets optimism och drivkraft har hjÀlpt dem att behÄlla livsglÀdjen.