För ett år sedan fixade ortopeden på Universitetssjukhuset, Linköping, till Gösta Corells onda och krånglande vänsterknä via en så kallad artroskopi (titthålsoperation).
Gösta som fortfarande lider av sviter efter en svår olycka för tolv år sedan var tacksam över att i alla fall återigen ha ben som fungerade. Operationen gjorde att han kunde slänga de kryckor han tidigare tvingats använda.
När så det högra knäet började göra ont och krångla på samma vis, tog Gösta för givet att han skulle få hjälp även med det. Det får han inte.
Via en remiss från vårdcentralen i Kisa kom Gösta Corell, i våras, till ortopeden vid Universitetssjukhuset för att undersöka sitt högra knä. Väl här fick han beskedet av sin läkare på ortopeden (samma läkare som framgångsrikt opererat det vänstra knäet) att besvären sannolikt berodde på samma meniskproblem som lett till att det vänstra knäet opererats, men tyvärr kunde Gösta inte få hjälp den här gången. Han var en patient som landstinget prioriterat bort av kostnadsskäl.
-- Min läkare tyckte jag skulle anmäla honom, han ville att beslutet att prioritera bort pa- tienter borde bli prövat. Men jag vill inte anmäla. Det är inte läkarnas fel att de inte får göra det de vill och kan.
Nu försökte Gösta Corell istället komma till sjukhuset i Eksjö, för att få vård där.
Invånarna i Östergötlands, Kalmar respektive Jönköpings län har, enligt ett samarbetsavtal som tecknats mellan de tre landstingen, rätt att söka vård fritt i regionen utan remiss. För att söka vård i landsting utanför regionen krävs valfrihetsremiss. Den kan patienten först kräva när han/hon blivit ställd i kö för behandling.
Men, skulle det nu visa sig, samarbetsavtalet inom regionen omfattar inte längre den vård som prioriterats bort av östgötalandstinget. Som östgöte kunde Gösta Corell därför inte heller få hjälp i Eksjö.
-- Vi har uppmanats att inte ta emot patienter som nekats vård i Östergötland, på grund av landstingets prioriteringar, förklarar Stefan Stjärne, verksamhetschef vid ortopeden i Eksjö.
Stefan Stjärne vill inte kommentera hur han ser på prioriteringarna i Östergötland och de eventuella följder beslutet fått för hans klinik, men han säger att det finns kapacitet att operera mera i Eksjö.
- Vi har inte problem med väntetider här.
Nu tillhör Gösta Corell den grupp patienter som skulle ha råd att betala privat för en operation. Men det har han gett sig fasen på att inte göra. Han vill väcka opinion mot det myndighetsmissbruk som han anser bortprioriteringen av vård i östgötalandstinget är ett uttryck för.
-- Vi patienter måste skrika till, och inte bara svälja det som sker.
Det som framför allt upprör Gösta är hur okänsligt prioriteringarna slår. Vem tittar bakom en diagnos? Varför tas ingen hänsyn till om den enskilda patienten har extra stort behov av just den åtgärd som han eller hon nekas? Var finns empatin? undrar han.
- För den som inte har en kropp som fungerar i övrigt är det extra viktigt att det som faktiskt är friskt och kan fungera också gör det.
-- Det är mycket jag inte klarar av att göra sedan olyckan. Men med friska ben kan jag i alla fall promenera, gå i skogen, fiska, ja även jaga om jag anpassar jakten efter min förmåga. Ska den livskvaliteten förvägras mig?
Gösta Corell har ett långt och framgångsrikt yrkesliv bakom sig. Han har varit ledande chef i ett antal företag och även drivit egna. En svår olycka för tolv år sedan fick hans liv att ta en helt annan riktning. I dag är han sjukpensionär.
Gösta blev påkörd av en rattfyllerist under en vistelse i Spanien. Följden blev svåra skador i nacke, rygg, axlar och bröst. Han har sedan olyckan kronisk, ofta svår, värk. Vissa veckor är han helt däckad av smärta, det finns dagar när han inte ens orkar ur sängen.
Det är inte en sådan dag som vi kommer till det nästan nybyggda huset i Rimforsa. Makarna Corell flyttade hit, från västkusten, för två år sedan för att komma närmare döttrarna som båda bor i Linköping.
Denna måndag har Gösta Corell en bra dag, och därför är det också svårt att tro att det är en handikappad person som bjuder oss på kaffe och hembakt och stolt visar oss runt i huset som ligger med vacker utsikt över Åsunden. Den långe, solbrände mannen haltar visserligen lätt på det högra benet, men ser i övrigt ut som hälsan själv.
Gösta Corell beskriver sig som en positiv människa som försöker se möjligheterna istället för svårigheterna i tillvaron. Han vägrar ge upp eller börja tycka synd om sig själv. Gösta har till och med slutat fundera över vad folk ska tro när han låter hustrun bära alla matkassarna själv.
-- Jag är stor och kraftig, min hustru en späd storlek 38:a. Folk kan ju inte se att jag inte klarar av att bära något som är tungt.
Nu är inte hoppet helt släckt att Gösta till slut ska ställas på kö för behandling av sitt onda knä i landstinget.
När även Eksjö lasarett stängt dörren erbjöds han en röntgen på sin vårdcentral i Kisa. För att se "att det inte är något annat som är fel förutom den misstänkta meniskskadan" som hans läkare skriver i ett brev till sin patient. Röntgensvaret tyder på att det kan vara det, och nu ska ortopeden återigen bedöma hans knä.
Det är sällan någon hoppas att en åkomma ska visa sig vara värre än man först trodde, men i det här läget gör Gösta Corell det. Irriterad och förbaskad ifrågasätter han att det ska behövas en ny diagnos för att få hjälp med ett bevisligen ont, och krånglande knä?
-- Det är ett sjukt samhälle som begränsar patientens rättigheter.