Det är lördagen den 9 augusti 2003. En man i ett av husen nära resecentrum i Rimforsa reagerar på oväsendet och ser två killar som sitter på en träbänk. En av dem slår hårt mot bänken med ett knivliknande föremål.
Polisen larmas, men kort därefter hoppar de unga männen upp på en linjebuss mot Linköping.
Det vet inte 87-årige Folke Axelsson och hans dotter Ingrid Wiklund just då. De är fullt upptagna med att få ordning på den vandaliserade lägenheten. Mängder av prydnadssaker, fotografier, lampor och tavlor har rivits ner från skåp, hyllor och väggar. Dessutom har elkontakter och telefonen slagits sönder.
Ingrid ser hur hennes pappa gråter när han går runt och tittar på sina tillhörigheter. Hennes känsla av skräck och förtvivlan blandas med frätande ilska över det som har hänt Folke bara några timmar tidigare.
I den varma sommarnatten hade han lämnat badrumsfönstret på glänt. Plötsligt vaknade han av att två män stod och skrek åt honom. "Opp med dig, opp med dig."
De sparkade våldsamt på sängen, men Folke låg kvar i det som just då kändes som den enda tryggheten i livet. Till slut blev hoten omöjliga att stå emot. Rånarna hade hittat en bajonett och viftade med den framför hans ögon. "Ska du ha den här i dig, eller...?"
Han lyckades i tumultet få på sig lite kläder innan hotet och våldet fortsatte. Ett par gånger blev han knuffad så hårt att han trillade omkull. Han fick också ta emot sparkar och blev även hotad med en pistol. Under tiden stod en tredje grabb utanför huset och höll vakt.
Folke kan bli arg, men nu gav ilskan vika för en närmast outhärdlig rädsla. Med förfäran såg han hur ynglingarna slet och rev bland skåp och lådor för att få tag på den stora summa pengar som de trodde fanns i lägenheten.
I sin iver att hitta kontanter glömde de för ett ögonblick bort Folke. Efter att ha varit fånge i sitt eget hus i ett par timmar lyckades han fly ut genom altandörren och på skakiga ben springa till närmaste granne.
När rånarna upptäckte att han var borta lämnade de snabbt lägenheten. Deras byte blev 320 kronor som de tagit ur Folkes plånbok samt en nyckel, en bajonett och en kniv.
Den verkliga mardrömmen var över för Folke, men händelsen satte djupa spår av oro i honom och han fick svårt att sova. I dag, snart fem månader efter rånöverfallet, konstaterar Ingrid Wiklund att hennes far har åldrats betydligt.
Samtidigt lever han lite tryggare. Det finns inga större penningsummor kvar i hans lägenhet som är larmad. Dessutom är han under ständig uppsikt av hemtjänsten.
Ingrid kan omöjligt förstå hur starka och friska pojkar kan få för sig att slå ner en gammal.
-- Det är höjden av feghet, ja det är lika lågt som att ge sig på ett barn. När jag tänker på det de utsatte pappa för, och den rädsla som han kände, då blir jag vansinnig.
Även Ingrids liv har förändrats efter rånet. Ängslan över pappan gnager ständigt och hon är trött efter alla praktiska problem som hon tvingats ta itu med. Inte minst i samband med rättegången i Linköpings tingsrätt som blev en uppskakande upplevelse för pappan när han tvingades stå öga mot öga med sina plågoandar.
Men det fanns också en flik av försoning när en av killarna strax efter förhandlingarna kom fram till Folke, slog armen om honom och bad om ursäkt.
De tre gärningsmännen greps redan på dagen efter det våldsamma nattdådet. Mycket tack vare mannen som hörde de huggande bajonettslagen. När han förstod att polisen inte skulle hinna fram till Rimforsa i tid, klev han ombord på den buss som skulle ta två av rånarna till Linköping.
Med sin kamerautrustade mobiltelefon hann han knäppa bilder på pojkarna innan bussen lämnade hållplatsen. Senare på dagen kunde även den tredje killen gripas.
Tingsrätten dömde 18-åringen i rånartrion till 1,5 års fängelse och hans två 16-åriga kumpaner dömdes till sluten ungdomsvård i sex månader.
Ingrid Wiklund är nöjd med att domarna blev förhållandevis hårda.
-- Det var skönt att se att samhället markerade ordentligt så att unga människor inte tror att det bara blir ett förhör och att man sedan släpps ut igen.
Folke Axelsson hör hennes ord, minns än en gång den där vedervärdiga natten och med svag stämma säger han:
-- Nåt sånt ska en gammal man som jag inte behöva uppleva.