-- Det vore fruktansvärt att flytta på en verksamhet som under lång tid har byggts upp och som verkligen fungerar.
Jeanette vet.
I fyra år led hon av anorexi. Som småbarnsmamma till Marcus, gympaledare och före detta fotbollsmålvakt i Rimforsa IF visste hon det mesta om kost och motion. Ändå fick den djävulska sjukdomen grepp om hennes liv.
Alla i hennes närhet såg och förstod. Utom Jeanette. Inte ens när hon genom Kisa vårdcentrals försorg fick komma till Videgården. Vad skulle hon där att göra?
-- Jag tyckte inte att jag var sjuk.
Men professionella ögon såg vad hon själv inte kunde se. En kropp som hade pinats i flera år när måltiderna successivt blivit både färre och mindre. Visserligen hade magen knorrat och skrikit ibland, men vikten var viktigare. Viktigare än välbefinnandet, viktigare än vännerna, viktigare än allt annat i världen.
-- Jag sporrades av att se på vågen och fick aldrig nog. Och som anorektiker blir man lätt egoistisk och väldigt inrutad.
Och så alla dessa undanflykter när familj och vänner försökte få henne att äta. "Jag har ätit" eller "jag ska äta" eller "jag är inte hungrig".
Dessutom hade hon sprungit långa joggingturer. Tre rejäla pass om dagen när det var som värst.
-- Samtidigt levde jag på en apelsin på en hel dag.
Midsommarhelgen 2000 hade Jeanette tappat 25 kilo av sitt forna jag. Efter många timmars jobb i Ica-butiken i Rimforsa och som servitris på ett bröllop sa kroppen ifrån.
-- Vi skulle ha fest med grannen, men då hade jag ingen energi kvar. Jag var kritvit i ansiktet, blev yr och kunde till slut inte stå på benen.
Jeanette skrevs in som dag-patient på Videgården och än i dag minns hon den välkomnande och varma atmosfären på ätstörningsenheten i Valla.
-- Det var som en enda stor famn med människor som brydde sig, lyssnade och var engagerade.
Här fick hon hjälp, stöd och vård av en hel kedja yrkesskickliga människor. Hon berättar om sjukgymnasten som fick Jeanette att hitta tillbaka till en verklig kroppsuppfattning. Och om dietisten, läkaren, kuratorn och psykoterapeuten som lotsade henne till sunda och friska tankebanor igen.
-- Framför allt är det samverkan mellan all inblandad personal som är styrkan på Videgården.
Jeanette är övertygad om att samspelet och erfarenheterna mellan den slutna och öppna vården på kliniken blev direkt avgörande för hennes tillfrisknande.
-- Utan Videgården hade det gått väldigt illa.
Men som Corren berättade i gårdagens tidning riskerar Videgårdens framgångsrika organisation att slås i spillror om förslaget att flytta den slutna vården till Motala klubbas av landstingsstyrelsen i mitten av juni.
-- Jag hoppas verkligen att det inte blir så. Det är livsnödvändigt att Videgården får fortsätta som tidigare. Det vore fruktansvärt om den stängdes med tanke på alla som behöver hjälp.
Jeanette var 31 år när självsvälten satte klorna i hennes tankar. Bilden av en anorektiker är annars en ung flicka i 15--20-årsåldern.
-- Det är en myt. På min avdelning fanns flera som var över trettio. Den äldsta var runt 45 år.
Det har tagit tid, men i dag kan Jeanette säga att hon är frisk. Dagsransonen på en apelsin har ersatts med regelbundna måltider, gärna husmanskost. Dessutom orkar hon tänka på fler än bara sig själv.
-- Vägen tillbaka har gått successivt, men en vändpunkt var när jag blev gravid. Först tänkte jag "hur ska det gå", men sen insåg jag att jag mår bra eftersom jag inte bryr mig längre att jag går upp i vikt.
Och det tackar hon Videgården och dess personal för.