Lyudmyla har den senaste tiden fÄtt telefonsamtal frÄn vÀnner och familj i Ukraina som hon aldrig kommer att glömma. I luren har hon hört bisarra saker skrikas, bland annat: "Det Àr krig, det Àr krig hÀr! De skjuter!".
Solen skiner utanför ladugÄrdsfönstren. Himlen Àr blÄ. De Ànnu nakna trÀdgrenarna hotas av envisa knoppar som snart vill brista.
â Det Ă€r vĂ„r hĂ€r nu och det visar att livet Ă„terkommer, men i Ukraina finns det bara död. Det Ă€r en sĂ„dan kontrast.
Det sÀger Lyudmyla Pettersson, Yaroslavas faster. Hennes blick Àr fokuserad pÄ vÄrvÀdret pÄ andra sidan fönsterglaset. En djup suck undanslipper henne.
â Jag ser videor av vĂ€gar dĂ€r jag har Ă„kt i hela mitt liv, dĂ€r stridsvagnar nu har blivit till skrot. Döda mĂ€nniskor ligger pĂ„ gatan i plastsĂ€ckar.
Lyudmyla Àr född och uppvuxen i Ukraina, men har bott i Sverige de senaste 13 Ären. Bredvid henne, i ladugÄrdens lunchrum, sitter den sextonÄriga brorsdottern som flydde frÄn det krigsdrabbade landet i slutet av februari.
Yaroslavas engelska Àr knackig, svenskan nÀstan obefintlig. Hon talar dÀrför pÄ ukrainska och lÄter Lyudmyla översÀtta.
â Hon lĂ€ngtar efter hemmet, sĂ€ger hon. Mamma, pappa och alla kompisar Ă€r dĂ€r. Det Ă€r för mycket som hĂ€nder, det Ă€r svĂ„rt att stĂ€lla om.
Yaroslava har svÄrt att sova sedan flykten frÄn Ukraina. Under intervjun gÀspar hon flera gÄnger, tydligt trött och pÄverkad av rÄdande situation.
Det Àr tungt Àven för Lyudmyla att befinna sig i Sverige nÀr situationen ser ut som den gör i Ukraina.
â Inombords Ă€r det sĂ„dant kaos att det inte gĂ„r att förklara. Det Ă€r som en skrĂ€ckfilm, konstaterar hon, skakar lĂ„ngsamt pĂ„ huvudet.
Att sitta i trygghet i Sverige, med vetskap om att mÀnniskor dör i hemlandet, Àr tungt. Minst sagt.
â Man mĂ„r inte bra. Jag somnar runt ett-halv tvĂ„ varje natt och vaknar vid fem. Visst Ă€r jag evigt tacksam att jag kan sova i lugn och ro, att mina barn Ă€r nĂ€ra mig och att jag inte behöver bekymra mig om att det smĂ€ller, men jag skulle föredra att vara i Ukraina. Jag förstĂ„r att jag inte skulle kunna hjĂ€lpa pĂ„ samma sĂ€tt dĂ€rifrĂ„n, men jag skulle i alla fall vara nĂ€ra.
Ăven Yaroslava har sömnbekymmer sedan flykten.
â Hon har lugnat ned sig lite, men de första nĂ€tterna kunde hon inte sova. Vid sex varje morgon var hon uppe och drack kaffe eller te. Hon sover fortfarande inte lugnt och tryggt.
"Jag tror pÄ att Ukraina vinner, men hur mÄnga liv kommer det att kosta? Vilket pris fÄr vi betala?", frÄgar sig Lyudmyla.
Ni har bÄde familj och vÀnner i Ukraina, har ni förlorat nÄgon i kriget?
â Nej, inte Ă€n, men vĂ„r grannes bror var och jobbade i Kiev och honom har vi inte hört av pĂ„ tvĂ„ veckor. Vi vet inte om han lever eller inte. Jag har ocksĂ„ en kompis som jag Ă€r jĂ€tteorolig för. Hon bor tre mil frĂ„n Kiev och har ett barn som Ă€r fyra mĂ„nader.
Den hÀndelse som fick Yaroslava att fly Ukraina intrÀffade den 26 februari, klockan sju pÄ morgonen. Trots att vi inte förstÄr innebörden av hennes berÀttelse innan Lyudmyla översÀtter sÄ förstÄr vi vikten av den. Mörkret. SmÀrtan. RÀdslan.
Kraftiga explosioner vÀckte henne pÄ morgonen. BÄde rök och eld tornade upp sig utanför fönstren.
Yaroslava hyr en lÀgenhet med tre vÀnner, fyra mil frÄn sin hemstad. Alla fyra sprang runt som rÀdda katter i hemmet medan bomberna exploderade nÄgra kilometer dÀrifrÄn, berÀttar Lyudmyla.
â Bombningarna pĂ„gick under ungefĂ€r tvĂ„ timmar. Det var inte bara en raket som exploderade.
Som en skrÀckfilm. SÄ beskriver Yaroslavas faster Lyudmyla situationen i Ukraina. Yaroslava har flytt frÄn det krigsdrabbade landet och nu har hon befunnit sig i Sverige i mindre Àn en mÄnad.
Flickorna flydde ut ur lÀgenheten, sprang lÀngs med gatorna, liftade med ukrainska soldater ut ur staden. Resan var bara 15 kilometer, men tog nÀrmare nio timmar pÄ grund av köerna.
NÀr de vÀl hade lÀmnat staden bakom sig tog flickorna en buss till landsgrÀnsen.
â Jag har frĂ„gat Yaroslava varför hon inte Ă„kte hem, för det Ă€r fyra mil till grĂ€nsen och fyra mil hem. Hon svarade att "jag trodde inte att det fanns nĂ„got hem lĂ€ngre".
Ă terigen suckar Lyudmyla djupt.
Yaroslava berÀttar att det vÀrsta var att komma över grÀnsen.
â Kön var fem kilometer lĂ„ng, full av smĂ„ barn. Hon Ă€r sjĂ€lv ett barn som plötsligt hamnade pĂ„ gatan. Vi visste inte var hon var och hon visste inte vart hon skulle. Hon ville vĂ€nda tillbaka, men det gick inte.
NÀr Yaroslava var pÄ flykt visste familjen ingenting, men med hjÀlp av en volontÀrarbetare i Polen fick de vetskap om var Yaroslava befann sig. De kunde dÄ boka en fÀrjebiljett till Sverige Ät henne och mötte dÀrefter upp henne i Karlskrona.
Lyudmyla sökte, via telefonen frÄn Sverige, kontakt med en polsk volontÀrarbetare, som befann sig vid grÀnsen. Hon fann Yaroslava och tog hand om henne under natten. NÀsta dag reste sextonÄringen vidare med bÄt och tvÄ dagar efter flykten anlÀnde hon till Karlskrona. DÀr mötte Lyudmyla och hennes familj upp henne.
NÀr vi frÄgar Yaroslava hur det var att möta familjen sÄ leker ett försiktigt leende i hennes mungipor.
â Hon kĂ€nde en sten slĂ€ppa frĂ„n bröstet, tolkar Lyudmyla, Ă€ven hon med ett leende.
Utanför ladugÄrden hÄller de om varandra. Deras blickar som möts sÀger mer Àn tusen ord. Tacksamheten att fÄ vara tillsammans tycks vara stor, samtidigt som smÀrta och maktlöshet verkar tÀra pÄ dem bÄda.
Yaroslava och Lyudmyla har Äterförenats efter sextonÄringens flykt frÄn Ukraina. Nu lever de tillsammans pÄ Lyudmylas gÄrd utanför Rimforsa. Kvar i Ukraina Àr Yaroslavas förÀldrar och vÀnner.