Det färggranna och frodiga i naturen uppmärksammas i den här utställningen. Intensivt röda kvällshimlar, och en aprikosfärgad som förebådar kvällen, utgör dominanta inslag. Men det handlar inte om några insmickrande solnedgång-vid-sjö-målningar. Här är intensiteten i färgen uppskruvad till en nivå som indikerar att konstnären vill något annat än att presentera naturromantiska bilder.

Vad är det då han vill visa? Jag föreställer mig att det rör sig om det outgrundliga, det som svårligen låter sig beskrivas, men även om volym och avstånd. Det kretsar också kring skönheten i naturen, en skönhet som man kan vända och vrida på, mixtra med så att den kommer att ingå i mer eftersträvade sammanhang, där den kanske inte ens spelar huvudrollen.

För den verkliga huvudrollen i utställningen spelar en hund. Den hunden lever inte längre, men dess betydelse har inte mattats och saknaden kvarstår. En mindre träskulptur föreställer en man som står med ett tomt koppel i handen och tittar upp mot himlen. På väggen mitt emot hänger "himlen", landskapet med den aprikosfärgade skyn. Där springer hunden Molly, fri och frisk, och hinner nog skänka husse en och annan tanke mellan alla sagolika upplevelser.

Artikelbild

Nyfiken - målning av Per Josefsson.

Bakom mannens rygg står en bit av en gammal trädstam, med ett alldeles runt kvisthål i. Därur kommer då och då ljud som påminner honom om promenaderna med hunden, som olika fågelläten och husse som själv visslar på sin hund.