Hennes son Chris gick ut nian i somras på Egebyskolans särskola. Han har en cp-skada med flerfunktionshinder. Han kan inte gå och inte tala, men han är en glad och social kille som förstår fullt ut vad som händer runt honom. Han kommunicerar med omvärlden med något som heter widgit-go med symboler på en dataplatta.
Med hjälp av sina assistenter, varav hans mamma Anette är en, tränar han innebandy, gillar musik och vill att det ska hända saker – som de flesta 16-åringar. Händer det för lite blir han passiv och ledsen.
Men välja gymnasieprogram får han inte. Gymnasiesärskolorna innefattas inte av det samverkansavtal som alla kommuner i länet plus Tranås har slutit. För andra gymnasieelever innebär det avtalet att de kan söka gymnasieprogram fritt i länet, även om samma linje finns på hemorten. Åkkort på Östgötatrafiken får de av kommunen och bidrag till inackordering om det behövs. Kostnaden för skolgången clearas mellan kommunerna enligt en på förhand uppgjord taxa.
– Jag besökte gymnasiesärskolan på Dackeskolan i Mjölby och Platensgymnasiet i Motala, säger Anette som i likhet med de flesta föräldrar vill hitta den utbildning som passar hennes sons behov och möjligheter bäst.
Valet var enkelt, tyckte hon.
I Mjölby fanns inget av det som hon menar att Chris behöver för att utvecklas. En musikterapeut som kommer dit ibland tycker hon inte räcker. Lokalerna ligger i källaren och hon uppfattade skolgången mer som förvaring.
– På Platen var det som en helt annan värld. De har fina lokaler och utarbetade koncept och pedagogik. Det finns musikstudio där de skapar musik och de åker runt och uppträder. Programmet widgit-go används där av kunniga lärare, berättar Anette.
Hon sökte ett individuellt program med språk- och kommunikationsinriktning för sonen. Motala kommun sa ja men Mjölby kommun vill inte betala för Chris skolgång i grannkommunen.
– Jag fick höra att det skulle kosta en miljon. Men om det är resorna till Motala det handlar om så har jag erbjudit mig att själv skjutsa honom.
Ett antal telefonsamtal och möten senare med syo-konsulent, rektorer i båda kommunerna och utbildningsförvaltningen, har inte lett någonstans. En överklagan till Skolväsendets överklagandenämnd har avvisats. Skollagen tillåter inte att man överklagar beslut om mottagande till individuellt program i gymnasiesärskolan.
Anette har anmält Mjölby kommun till Skolinspektionen, som krävt att man gör en utredning. Men den utredningen har åter igen kommit fram till bedömningen att Chris ska gå på individuellt program på gymnasiesärskolan på Dacke. Anette har sagt nej och nu är hennes son hemma på dagarna.
– Det som de gör på Dackeskolan kan vi göra hemma, säger hon.
Nu har Anette påtalat för kommunen att den har ett aktivitetsansvar för Chris eftersom han inte längre går i skolan. I kommentarerna till skollagen skriver Skolverket att det är ”viktigt att insatser som görs tar sin utgångspunkt i ungdomarnas behov, förutsättningar och mål”.
Kommentarer:
Maria Persdotter är förbundsordförande på RBU, Riksförbundet för rörelsehindrade barn och unga. Hon har hört om sådana här problem men menar att det är ovanligt att kommuner inte kan göra upp.
– Det låter väldigt tråkigt. Kommunen agerar oflexibelt. På många håll lägger sig kommunerna på en miniminivå när det gäller kostnader, om man inte är skyldiga att erbjuda det, säger hon.
Hon menar att små kommuner borde utnyttja varandras kompetenser. Men hon ser också fall där kommuner vill utnyttja den personal och lokaler man redan har i stället för att betala externt.
Att samverkansavtalen inte gäller särskolan innebär en orättvisa, tycker hon.
– Då har de inte ett fritt val som andra.
Thomas Kinell är utbildningsstrateg på Mjölby kommun. Han förklarar att han inte kan uttala sig i just Chris fall men hänvisar generellt till reglerna i skollagen:
– I första hand ska elever på individuella program gå i hemkommunen. Det gäller även för vanliga gymnasieskolan, fast där heter det introduktionsprogram, säger han.
Enligt Johan Hardstedt, jurist på Skolverket, kan hemkommunen gå med på att en elev går individuellt program i en annan kommun. Men med två förbehåll: att eleven inte kan följa undervisningen på ett nationellt program, och att de båda kommunerna kommer överens om kostnaden.
– I förarbetena till lagen talas det om risken för orimligt höga kostnader, lång resväg, som blir resurskrävande för en kommun, säger han.
Han säger också att regelverket motsvarar det som gäller för den vanliga gymnasieskolan.
Johnny Thorén, bildningschef i Motala, menar att kommunen tar emot gymnasiesärskoleelever från andra kommuner. Främst från Vadstena där den skolformen inte finns.
Borde inte kommunerna utnyttja varandras specialkompetenser?
– Det tycker jag att vi gör också. Vi i Motala har till exempel särskild kompetens för elever med autism, säger han.