Makarna Pantzars trädgård är nämligen en hyllning till de många resor de gjort.
– Vi är ju roade, både jag och frugan, av lite annorlunda grejer, förklarar Eive Pantzar då han möter oss på grusgången på Vadstenagatan 10.
Uttalandet är egentligen onödigt – Eive Pantzar och hans hem talar för sig själv. Överallt syns föremål som inte härrör från den östgötska slätten.
Här finns bildetaljer upphängda i rad, skelett nerstoppade i rabatten och diverse saker med oklar funktion. Mojänger, manicker och mackapärer för den oinvigde.
Ting som har fört med resorna till hemmaplan för paret Pantzar. För dem är de mer än bara spännande utsmyckningar, för dem har varenda tingest en särskild innebörd. En historia att berätta.
– Jag är ju lite av en nostalgiker, förkunnar Eive och tar stöd mot en dörrkarm. Långsamt drar han fingrarna över en räcka uppspikade kapsyler på en av listerna.
– De här skulle jag väl kunna slänga, men alltid retar det någon, säger han och drar på munnen.
Jag frågar om han medvetet försöker provocera.
– Nej, det är bara ett uttryck. Men det är ju med det som med mycket annat – en del tycker si och en del tycker så, svarar han och vandrar sakta vidare.
All världens souvenirer
En halv trappa upp står en färgglatt målad dörr öppen på vid gavel. Innanför kokar Gunvor Pantzar kaffe, lägger upp kakor på små fat, placerar den egenproducerade rabarbermarmeladen i en liten porslinsskål.
Hon delar sin mans upptäckarlust. Förr innebar det långresor och besök på ständigt nya platser. Peru, Mexiko, Indien, Iran, Italien, Spanien och ett flertal afrikanska länder.
Alla har de båda avverkat, dokumenterat, kapslat in med hjälp av souvenirer som numera pyntar deras vardag.
Senaste resan gick till Oman för fyra år sedan. Men nu har emellertid äventyret tagit en annan form. För vill man är det bara att, liksom vi, skjuta upp porten från gatan och kliva in över tröskeln.
– Dels tycker vi det är roligt att komma i kontakt med folk, dels tror vi att en del tycker det är roligt att se ett lite annorlunda boende, säger Gunvor då hon tittar ut från köket.
Och visst bor de allt lite annorlunda – den gula 1700-talsbyggnaden medsitt låga tak, de tillhörande husen med de många dörrarna, de slingrande stigarna kantade med gäckande objekt och genomtänkta detaljer.
Och så trädgården då. Med sin nyklippta gräsmatta och intensiva växtlighet. Påfallande sluttande och på sina håll nästan labyrintlik. Bakom det nyrenoverade lusthuset syns ett växthus med karakteristiska glasväggar.
80 meter rabatt
Strax nedanför kan Skenaåns blänkande vatten skymtas. Det känns vilt och tyglat på en och samma gång, ja, som resten av tomten – medvetet lekfullt.
Att det ligger mycket kärlek och möda bakom den slående kompositionen råder det ingen tvekan om. Blod, svett och kanske även ett visst mått av tårar. Allt tillhörande Gunvor. Hon står för skötseln.
– Jag tycker mycket om växter, medger hon när vi står på åbrinkens välansade strand och blickar upp mot den fortfarande prunkande härligheten.
Men varken Gunvor eller Eive är några ungdomar längre. Det faktum att de båda är något till åren komna adderar en extra dimension.
Gör just denna suterrängtomt lite mer anslående. Jag kan därför inte låta bli att ställa en av frågorna som kanske inte bör ställas – hur mycket tid hon lägger ner på sin trädgård.
Gunvor kniper ihop läpparna, kisar lätt med blicken. Orden som hittills porlat ur hennes mun vill inte riktigt komma.
Till slut säger hon:
– Det som behövs. Jag är ingen statistiker, jag kan inte lägga ihop några timmar. Men det är inget pensionärsboende. Jag har ju 80 meter rabatt, förklarar hon. Inte utan viss stolthet.
Inget har försvunnit
Vi strosar sakta upp mot huset igen. Över oss tornar ett flertal fläderträd, närmare marknivå ser vi ständigt skiftande färger. Gunvor pekar och namnger, berättar om buskarnas ursprung och skötselkrav. Här en Rosamunda i sprakande rosa, där en elegant Mose Brinnande buske. Den får ej röras.
Efter turen undrar jag än mer om det inte finns några nackdelar med att släppa in främmande människor i sitt hem. Eive är mycket bestämd då han meddelar att än har inget försvunnit.
Det måste innebära att ni har koll på alla er saker?
– Nja. Men man märker ju om något är borta, om något saknas, säger han.
Gunvor ställer sig brevid, tar tag i hans arm innan hon medger:
– Eller så räcker det till ändå.