När eleverna på Trojenborgsskolan har ätit färdigt sin skollunch är det flyktingarnas tur. För en vecka sedan anlände 46 asylsökande, varav 30 barn, till evakueringsboendet i gymnastikhallen. Hallen har stått oanvänd sedan den nya Birger jarls hall intill invigdes.
Kommunen fick 72 timmar på sig att nå full beredskap för 50 flyktingar. En beredskapsgrupp sammankallades med representanter från kommunens olika förvaltningar, bland dem rektor Karl Johan Sjödin och arbetsmarknadschef Azadeh Pendari som är samordnare för boendet.
Fastän flyktingar och skolbarn finns i samma byggnad är det inte meningen att de ska träffas.
– Vi vill undvika allmän interaktion. Flyktingarna ska vara kvar här en kort period i väntan på ett vidare boende. Om man skapar vänskapsband blir det svårigheter när de måste brytas, säger Karl Johan Sjödin.
Men visst uppstår det spontana möten. Han berättar om en grupp fritidshemsbarn som passerade utanför skolan och började leka med flyktingbarnen. Han menar också att boendet gör det naturligt att ta upp flyktingfrågan i undervisningen.
– Men framför allt behöver båda grupperna trygghet – både elever och boende. Flyktingarna behöver lugn och ro. Eleverna behöver få koncentrera sig på skolarbetet.
Hussam Shihan är 18 år och kommer med sin familj från Aleppo. Hans historia liknar många andra syriska flyktingars. Kriget gjorde tillvaron mer och mer outhärdlig för familjen. Till slut skickade pappan iväg Hussam, hans två syskon och mamman på den långa dyra resan, medan han själv blev kvar i Aleppo.
I stället för de få milen in i Turkiet fick de göra en lång kringrörelse för att undvika de IS-kontrollerade områdena. De kom levande över till Grekland efter två försök i minimala gummiflottar överlastade med flyktingar. Det första slutade med en räddningsaktion från den turkiska kustbevakningen.
Om du hade vetat att Sverige nu vill minska eller stoppa strömmen av flyktingar, hade du då övervägt att stanna i Tyskland till exempel.
– Jag skulle ha flytt ändå. Det fanns inget val. Livet i Syrien var omöjligt, det finns inga varor i affärerna.
Kommer din pappa och andra släktingar att försöka ta sig hit?
Hussam tystnar efter den långa berättelsen om vägen till Sverige.
– Det finns inga pengar att resa för.
Hur kändes det att komma till Skänninge?
– Det var lite chockartat först. Vi får sova i en gymnastiksal. Men här finns värme, rent vatten och snälla människor. På väg hit har vi har träffat smugglare som inte är snälla.
Azadeh Pendari har en organisation på 14 anställda som jobbar med evakueringsboendet. Men mycket arbete sköts av ideella krafter – ett 20-tal personer har anmält sig intresserade av att hjälpa till.
– Det finns många frivilliga som vill hjälpa till och då handlar det främst om social kontakt, säger hon.