För även om kvällens föreläsare, radiomannen och revypappan Ulf Holmertz, förutspår papperstidningens snara död, så verkar det finnas ett ganska stort intresse fortfarande för dessa urmodiga företeelser.
Lustigt nog nämnde han ingen tidpunkt när den sista föreläsningen skulle ljuda ut över församlingshemmets stora sal i Skänninge. Antagligen av taktkänsla.
Men visst var det annorlunda förr, kanske till och med bättre som Holmertz menar.
Föreningens allra första föreläsning hölls 1901 inför 200 åhörare i Skänninge rådhussal och hade titeln "Hvad är bildning?".
– Så var det oftast. Det var en lärd professor som undervisade, gärna med stöd av bilder i en skioptikonapparat. Den typen av föreläsning finns bara kvar i en form, nämligen naturskildringar, säger föreningens ordförande Gunnar Språng.
Han och de andra i styrelsen fördelar jobbet mellan sig att förbereda inför föreläsningarna. Det ska kokas kaffe, fixas fikabröd, eventuellt ordna fram teknisk utrustning till gästande föreläsare.
Det stora jobbet för styrelsen är förstås att sätta ihop programmen.
– Det är väldigt svårt att förutsäga vilka föreläsningar som lockar folk. Men vi har märkt att en spännande person är viktigare än ett spännande ämne, säger Gunnar.
Och den folkbildande ambitionen har något lite fått ge vika för de mer underhållande inslagen.
– Vi måste för vår överlevnad bjuda på det som folk tycker är bra, säger han.
Att sällskapet kämpar i motvind, särskilt med att locka publik som inte är märkt av långt gången senescens (googla på det!), är ingenting nytt. Skänninge föreläsningsförening har under sina 114 år haft två svackor då verksamheten helt lagts på is. På 30-talet dalade intresset och under 16 år fick Skänningeborna hitta på andra kvällsaktiviteter. Troligen var det den mördande konkurrensen från nymodigheten radio och dess föredrag som låg bakom.
Föreläsningarna återupptogs efter kriget men bara några år senare slogs föreningen till koma av en ny svår konkurrent, när tv:n blev folkhemmets källa till förströelse – och i någon mån bildning.
Nu har man varit igång igen sedan 1998. Föreningen har ett 80-tal medlemmar och de drygt 40 som kommit för att lyssna den här kvällen ligger ungefär på snittet.
– Det händer inte så mycket i Skänninge, så vi är glada för att det här finns, säger Skänningebon Birgitta Nilsson i dörren in där föreningens förre kassör Ulla Andersson sitter vid ett bord och säljer biljetter.