– Bevare mig väl.. Det var en kuslig syn alltså, värsta scenariot. Det var bara vinden som räddade mitt hus, säger Anders Nilsson dagarna efter den stora branden på Herrberga Norrgård utanför Skänninge.
Det pyr fortfarande i resterna av det som fram till en dryg vecka sen var lantbrukaren Anders Nilssons livsverk. Då och då river vinden upp aska i ett moln över brandplatsen och lågor slår upp. Vännernas bilar som han förvarade i byggnaden är bara tomma skelett. En silo har sjunkit ihop likt en jättelik, mjuk tårta. Det tar tid att få en överblick av den 2500 kvadrat stora förödelsen.
– De har ju varit mitt bröd, de här byggnaderna. Nu är allt borta.
När Anders kommer upp från sin källare på torsdagkvällen möts han av några förbipasserande som rusar in i hallen och skriker "rädda vad som räddas kan!". De har precis sett hur blixten slagit ner i den stora ladugårdsbyggnaden endast 15 meter från Anders bostad – och vindarna är kraftiga.
– Jag förstod först inte vad det var frågan om, men när jag tittade ut så stod hela långsidan i lågor.
Huvudbyggnaden är helt övertänd när räddningstjänsten kommer, förloppet beskrivs av insatsledaren som "extremt snabbt". Brandmännen fokuserar på att rädda en intilliggande maskinhall medan Anders med lite hjälp försöker rädda fordon och maskiner bort från eldhärden. När han och räddningstjänsten får kontakt framkommer att det finns flera gastuber i ladugården som kan explodera och den aktiva insatsen avbryts. Alla tvingas backa och låta branden ha sin gång.
– Jag kunde bara lyssna på det där spraket när elden liksom äter upp... Det är ett förskräckligt och kraftfullt ljud, säger Anders.
Knopparna på syrenbusken precis utanför bostadshuset förblev orörda trots att marken under är helt svart. Tack vare sydvästlig vind räddades huset helt undan lågorna. Gården, som varit i släktens ägor sen 1962, är i övrigt nästintill ödelagd. Verksamheten som Anders under många år byggt upp tillsammans med sin far är därmed borta. Förutom flera fordon förlorade han också en verkstad med nästan 100-åriga snickerimaskiner, en torkanläggning för spannmål, ett kontor, sin pappas gamla hästvagnar och annan stallutrustning. Men mitt i tragedin finns tre saker Anders håller fast vid.
– Det är ju inte jag som har gjort något tokigt, jag förlorade inga djur och bostaden är kvar. Det kunde ha varit påtagligt jobbigare nu.
Allt kommer inte kunna ersättas, men planer på att återställa vissa delar har redan börjat ta form. En ny torkanläggning, en verkstad och kanske något mer. Karaktären och balansen i gårdsbilden är viktig för honom.
Dagarna efter den stora branden har inneburit mycket tid till att traska runt i brandresterna och reflektera. Minnen från den omtumlande kvällen kommer då och då tillbaka. Men många vänner har hört av sig och erbjudit hjälp på olika sätt och några besök har han också haft. Anders sitter i sitt kök och kastar då och då en blick ut genom fönstret mot gården när han beskriver det nya i hans vardag med att inte längre ha något att gå ut till.
– Jag förstår ju att det här har hänt, men ibland kan jag bli sittandes och bara tänka. Trots att jag tycker att jag fungerar som vanligt, så gör jag nog inte det helt. Men jag kommer tillbaka, det är mänsklig drivkraft jag har. Jag är ju van vid att skapa och då jobbar man fram något nytt.