Klockan är runt midnatt på fredagskvällen. I regnet utanför Östenssons entré står ett gäng tonåringar mellan 13 och 16 år. När vi nattvandrare närmar oss startar några Volvobilar och en A-traktor på parkeringen och kör iväg med en rivstart. Det är mörkt och blött.
Ungdomarna står kvar. Några hejar när vi kommer fram. De känner igen oss, om inte annat på våra röda jackor. Vi känner igen flera av dem från gångtunneln vid stationen där vi träffade dem för en stund sedan. Mest killar. Några tjejer.
– Fryser ni inte?
– Nä, men jag är jävligt blöt, säger en kille.
Det pratas lite väder, lite vad de gjort tidigare på kvällen. De har spelat fotboll i hallen som gårn’ öppnat för Skänninges ungdomar den här kvällen. Men sedan elva är gårn’ stängd. Vart ska de nu?
– Jag väntar på en kompis.
– Vi ska hem.
Men de sitter kvar på bänken under skärmtaket där det är lite torrt. Volvobilarna kommer tillbaka. Tre stycken. Plus ett par som stannar en bit bort, på vårdcentralens parkering. Några av ungdomarna släntrar bort till bilarna. Ett par av rödjackorna följer med för att kolla.
– Vilka är det där i bilarna?
– Vet inte. En kompis brorsa, tror jag.
Det är fredagskväll i Skänninge. Sedan väderkvarnen brann i somras har ett gäng vuxna gått ihop och nattvandrar varje helg och vissa vardagsnätter. De har anslutit sig till stiftelsen Nattvandring.nu och fått röda jackor. Rotary i Skänninge har bidragit med mobiltelefoner. Sen de började gå har skadegörelsen minskat, tycker de. Men inte upphört. Vissa nätter är det mycket ungdomar ute på stan. Alkohol går att få tag på. Även droger. Skänninge är ingen idyll nattetid.
Vi är fjorton personer som mött upp vid halv tio i källaren på församlingshemmet. Vi går igenom och planerar nattens pass. Magnus Tiderman delar upp oss i två lag. Vi ska ta olika vägar men stråla samman vid stationen.
Det regnar rejält nu. Inte en själ verkar vara ute. Vid Östenssons som just stängt är det tomt klockan tio. Vid idrottsplatsen likaså. Inte en katt. Men när vi närmar oss Resecentrum hör vi rop och skratt. Nere i gångtunneln under spåren har det samlats tio-tolv ungdomar. En pojke sitter hopkrupen på marken intill tunnelväggen. Han mår inte bra. Hans kamrater stimmar runt. När de får syn på oss stannar de upp.
Det är inte bara Skänningeungdomar. Flera av dem kommer från andra orter i kommunen. En bor i Motala. Enligt nattvandrarna söker sig ungdomar till Skänninge från andra platser. Gårn’ är öppen den här kvällen. Det kan vara det som drar. Eller så är det bara att det är här det händer nåt – oklart vad. Där andra hänger vill alla hänga.
Killen kräks intill väggen. Några nattvandrare frågar honom om han kan resa sig. Han säger att han ringt sina föräldrar men det visar sig inte vara sant. Hans kompis berättar att de inte varit på gårn’ den här kvällen.
– Vi är där ibland. Det är okej. Men ikväll har vi druckit och då får vi inte komma in.
Vi får numret till hans mamma och ringer. Hon säger att hon kommer, och anländer efter en stund med bil. Killen får hjälp in i bilen av mamman och nattvandrarna. Med en hink i knät. Någon påstår att han druckit en hel flaska vodka. Hans kompis följer med i bilen.
– Var får ni tag i dricka?
– Av langare.
Nu är det inte en enda tonåring kvar i gångtunneln. Magnus Tidermans grupp dyker upp. De är blötare än vi för de har inte haft skydd av en gångtunnel. De har inte träffat några ungdomar alls på sin vandring, men de har sett spår. Någon har eldat på grillplatsen vid Vattenverkstan. Det glödde fortfarande. Förra veckan hade det eldats i själva vindskyddet och klottrats på det. Det är en populär plats bland unga som vill vara lite ifred. En annan sådan plats är Väderkvarnsbacken.
Vi bestämmer oss för att ta kaffepaus i församlingshemmet men vi tar vägen över Östenssons.
Just då ringer den fulla killens mamma och tackar oss nattvandrare för att vi brydde oss, att vi stannade hos hennes son, hjälpte honom att komma hem. Hon är också tacksam för att vi inte kallade på polis eller ringde socialtjänsten. Det har nattvandrarna gjort vid andra tillfällen, om de möter bråk, supande eller droger. De ingriper aldrig. Pratar och stöttar, kontaktar föräldrar om de får. Bara i akuta lägen ringer de polis. Men så är det inte den här gången.
Killen är under 18 år och nattvandrarna har träffat honom många gånger förut under sina vandringar, men aldrig tidigare full.
– Han brukar alltid vilja prata med oss.
Nu går vi till Östenssons!
När vi pratat färdigt med ungdomarna där och säger hej då kan jag inte låta bli att fundera på vad deras föräldrar gör den här fredagskvällen. Vet de vad deras barn gör? De har antagligen ingen aning. Jo, de har antagligen en aning.
Eller vad mina egna båda tonåringar gör den här fredagskvällen. Jag vet inte helt säkert jag heller. Men jag hoppas att de använder telefonen de har i fickan. Och om de är ute på stan i regnet så hoppas jag att de stöter på några vuxna med röda jackor. När nu inte deras föräldrar är där.