– Därför trakasseras han, säger internens advokat Thorulf Arwidson.
– Man ska inte dalta med fångar, det tycker jag inte. Men man ska inte trakassera dem heller. Den här mannen uppfattar att han ständigt provoceras för att han ska tappa humöret och säga något dumt som han kan straffas för. Men det händer inte...
Vi kan kalla honom Tore, och nej, han säger ingenting dumt till vårdarna. Inte när han blir hämtad till en plötslig visitation, där han ska klä av sig allting och spatsera naken fram och tillbaka vid en metallsensor utan att han någonsin får veta varför. Eller när han inte får den post som skickats honom, när han inte längre får syssla med sitt hobbyarbete, eller när han inte får tillgång till sina egna grejer som förvaras i ett förråd, trots att han har fått tillstånd att använda dem.
Det är då han anmäler till Justitieombudsmannen i stället. Han får ofta rätt och Skänningeanstalten får kritik av JO.
Men Tore skriver inte bara sina egna anmälningar. Han hjälper också gärna sina medintagna att skriva.
– Många är inte så duktiga på att skriva svenska, säger han själv, såklart jag hjälper dem. Det är oftast småärenden, och givetvis betyder skrivelserna merarbete för anstaltspersonalen. Jag blir en obekväm person. Men vi som sitter inne har också rättigheter.
Man ska inte överklaga allt, brukar Tore säga till sina medintagna, då blir man en rättshaverist. Har man misskött sig så får man stå för det. Men när exempelvis hälften av alla telefontillstånd dras in, på grund av det anstalten menar är otillåtna samtal, medan de intagna säger att de INTE ringt otillåtet, då blir han misstänksam. Då är det risk för att det är fel på systemet, menar han.
Intagna får ringa vissa samtal, som till hustru eller sammanboende, barn, föräldrar. Andra samtal är otillåtna. Om man försöker kringgå det, till exempel genom att ringa ett tillåtet samtal till sin mamma och därifrån koppla samtalet vidare till någon man inte har tillstånd att ringa, då bryts samtalet av ett elektroniskt övervakningssystem.
Tores teori är att systemet uppfattar en sådan vidarekoppling när de intagna ringer till sina hemländer. Då kopplas samtalet om och systemet uppfattar det som otillåtet.
Tore har suttit inne länge och på flera olika anstalter. Han har varit sjukskriven hela tiden efter en trafikolycka, och någon verklig sysselsättning har han inte fått. Ibland har han gått keramikkurser och gjort hur mycket grejer som helst (två lastpallar), ibland har han gått målarkurser och gjort hur många tavlor som helst (en pall). Han har väldigt mycket grejer. De kan inte skickas hem till familjen, för den har skyddad identitet och adressen får inte uppges. Den kan inte skickas hem till föräldrarna som bussgods, för bussen får förstås inte köra in på anstaltsområdet.
Det finns alltså mycket i förrådet. För ett år sedan blev det mer, för då flyttades Tore från hus E till hus D (han ska ha haft en otillåten mobiltelefon i sin cell och omplacerades), och då packades allla tillhörigheter från rummet ner. Det handlade om bland annat en kudde och en madrass, speciella grejer han skaffat på grund av handikapp han ådrog sig vid trafikolyckan, kläder som han tvättar själv för att han är allergisk mot tvättmedel; och dessutom ljudböcker, papper, pennor och en adressförteckning. Han hade tidigare haft tillstånd att ha de här sakerna, nu omprövades alltihop.
– Inom en månad hade jag alla tillstånd igen, berättar han.
Men han har inte fått någonting. Enligt advokaten gick Tore fyra-fem månader i samma kläder för att han inte fick upp sina egna från förrådet. Han hade ett par strumpor och ett par kalsonger som han tvättade i ett handfat på nätterna och torkade på ett element. Han fick inte heller någon rakhyvel eller rakapparat utan "tvingades" till helskägg.
JO kritiserar: att ta bort grejerna, utan skriftliga beslut, och att inte lämna tillbaka dem, fast så lång tid har gått, är allvarliga brister i handläggningen.
Men han får fortfarande inte in grejorna.
– Jag blir oerhört upprörd över hur han behandlas, säger mannens förtroendeman Göran Rundberg. Han provoceras på alla tänkbara sätt – numera har exempelvis han två vårdare i uniform med sig på permission, tidigare var det bara en civilklädd. Utan anledning. Han har inte misskött sig.
Själv konstaterar Tore att "vi interner är helt rättslösa. En vårdare kan göra vad han vill utan att jag som intern har något att säga till om eller har några rättigheter."
Fotnot: Tore heter alltså något annat i verkligheten.