Arrokoth har levt ett stilla liv i Kuiperbältet, det tredje zonen i vårt solsystem, bortanför Neptunus. Inget spännande har hänt på miljarder år, förrän möjligtvis förra året, då Nasasonden New Horizons passerade och gjorde den till en kändis här på jorden.

Det finns några stora himlakroppar i Kuiperbältet, som Pluto, och några i liknande storlek. Och resten är mindre objekt. En av dem är Arrokoth, berättar Kelsi Singer, forskare vid Southwest Research Institute i USA som är inblandade i arbetet med New Horizons.

Äldsta objektet

Artikelbild

| Arrokoth ser ut som en snögubbe. Men huvudet och kroppen är inte klotrunda, utan mer tillplattade. Arkivbild.

Det är bilderna som rymdsonden tog av Arrokoth som ligger till grund för de nya studierna. Det är inte bara formen – som en snögubbe, men platt som en hamburgare – som är speciell.

Det är antagligen det äldsta objektet vi besökt, den mest rena överblivna delen från väldigt tidigt i solsystemets födelse. För vi tror att inte särskilt mycket har hänt med den sedan den bildades, säger Singer.

Planeter bildas antagligen genom att damm och mindre partiklar bildar mellanstora objekt av Arrokoths storlek, 35 kilometer i diameter, som kallas planetesimal.

De är planeternas byggstenar. Nästa steg är att bilda planeter som Pluto, eller som Jorden eller ännu större. Genom att titta på Arrokoth har vi lärt oss om det här första steget, för vi ser en planetesimal som aldrig blev en planet. Det är helt enkelt rester, säger hon.

Lundaforskare upptäckte

Den mest kända teorin är att planeter bildas våldsamt, genom att större och större bitar kolliderar med varandra i hög fart i takt med att de växer till sig. Men huvudet och kroppen på Arrakoth – liksom frånvaron av kratrar – tyder på att de inte kan ha krockat med hög fart, för då skulle den inte se ut som den gör.

Vi vet att det måste ha varit en väldigt försiktig roterande rörelse mot varandra för att sedan nuddade och fastna. Det måste ha varit väldigt låga hastigheter. En del har liknat det med gånghastighet, säger Singer.

Efter att Arrokoths huvud och kropp satts samman har inget mer hänt, då det saknats material i närheten för att bilda en större himlakropp. Det är också för långt bort i från närmaste planeten Neptunus för att påverkas av dess gravitation.

Professor Anders Johansen vid Lunds Universitet lade för 15 år sedan fram teorin om att den mer försiktiga ihopklumpningen av objekt kunde ligga bakom planetbildning, en teori som nu stärkts.

Det här tyder också på att solsystemets planeter bildades av försiktiga anhopningar av stenar och inte av våldsamma kollisioner, säger han enligt Washington Post.

Han firade fynden i den nya studien, som presenteras i tidskriften Science, med pizza med familjen, enligt BBC.

Resan fortsätter

Kelsi Singer konstaterar att den nyare teorin helt klart stärkts, men tycker att det är för tidigt att helt avfärda den äldre teorin om planetbildning via våldsamma kollisioner.

Ofta presenterar vi de här olika hypoteserna som två olika alternativ. Men det är möjligt med en sorts blandning av de två, säger hon och nämner att det också är möjligt att en helt ny teori tas fram i takt med att nya vetenskapliga framsteg görs.

New Horizons resa bort genom Kuiperbältet fortsätter i ytterligare fyra–fem år. Förhoppningsvis kan sonden flyga förbi ytterligare himlakroppar, även om det inte är särskilt troligt, enligt Singer.