– Tänk vilken kapitalförstöring, säger Hans Stenberij, en av de forna battericheferna, när han tillsammans med fem tidigare arbetskamrater, en militärhistoriker och öns nuvarande ägare besöker Bergön utanför Arkösund för första gången sedan nedläggningen.

– Det känns lite vemodigt, fortsätter han. – Varför kunde man inte ha bevarat det här lite mer intakt?

Bergön var ett av 30 kustartilleribatterier som byggdes i snabb takt under 1960- och 70-talen. 27 av dem låg på Östkusten vilket visade var man trodde att fienden skulle komma ifrån. Syftet var att hindra fiendens fartyg från att landsätta markstridstrupper i Sverige, eller åtminstone se till att en invasion inte kunde ske obemärkt.

Artikelbild

– Bergön var en del av invasionsförsvaret av Sverige och ett av tre viktiga fasta kustartilleriförband runt Bråviken. De skulle förhindra att fientliga fartyg trängde in i Bråviken och skydda egna mineringar över farlederna samt skydda egen sjöfart i den nord-sydliga farleden längs kusten, berättar militärhistorikern Lars Hansson.

Verksamheten leddes från en centralanläggning, nedsprängd i berget. Tre kanoner, eller pjäser som de rätteligen benämns, var nedsprängda i var sin pjäsbunker. För personal med uppgifter på markytan fanns skyddsrum och en mängd skyttevärn. Vid mobilisering bemannades batteriet av cirka 70 personer vilka alla verkade nere i anläggningarna långt under jord.

– De skulle kunna leva och bo instängda i flera veckor om så skulle behövas. Pjäserna skulle skjuta på fientliga sjöstridskrafter. Samtidigt skulle förbandets bemanning skydda sin egen ö mot eventuellt luftlandsatta markstridskrafter, två uppgifter svåra att förena. Det övergripande målet var förstås att i samverkan med andra marinstridskrafter, arme- och flygförband stoppa fartyg i ett invasionsföretag, säger Lars Hansson.

Batteriet stod klart 1967 och Leif Skantze blev dess första batterichef, och sedermera spärrkompanichef för förbandet som under 70- och 80-talet kraftigt byggdes ut och kompletterades med enheter för markförsvar, luftförsvar och spaning.

Artikelbild

| På ön fanns sju SK 10 skyddsrum som plomberades när anläggningen stängdes i början av 2000-talet

–  Vi var mycket självständiga och kunde genom åren utveckla ett nära och bra samarbete framförallt med arméförbanden på fastlandet, berättar han.

– Var fjärde år, med början 1970, genomförde vi krigsövningar. Dessemellan var det befälsövningar och förberedelser inför de kommande krigsövningarna. Om det hade blivit krig tror jag vi hade klarat oss riktigt bra eftersom materielen var modern, personalen hade övat regelbundet och personalomsättningen var låg.

Artikelbild

| Lars Tenggren och Bert Milton såg till att det praktiska på militäranläggningen fungerade.

Den sista stora övningen genomfördes 1990, drygt tio år senare lades anläggningen ner. Och även om bunkrar och skyddsrum är tömda bär Bergön fortfarande spår av sin militära historia: Idag har också ett par bunkrar frilagts efter plomberingen i början på 2000-talet.

Ingen av de forna kollegerna har varit på ön sedan de senast övade där för 30-35 år sedan. Så det är med blandade känslor de gått i land för att se hur anläggningen ser ut i dag.

Artikelbild

| Lars Tenggren var batterikvartermästare och ansvarade för all utrustning, mat, ammunition, kläder med mera.

– Det är jättekul att vara tillbaka tillsammans med dem man jobbade närmast ihop med. Här stod sängen jag sov i, precis bredvid platsen varifrån striden leddes, säger Leif Skantze, som inte varit på Bergön sedan 1988.

Några nostalgiska känslor för anläggningen har han inte, säger han.

Artikelbild

| Bergöns tidigare kvartermästare Lars Tenggren tittar på kabelresterna i sitt gamla arbetsrum.

– Den var bra på sin tid, men skulle inte funka idag.

Kollegan Hans Lindén, som var batteriets siste chef, tyckte att det var synd när anläggningen lades ner.

Artikelbild

| Ingen fiende skulle obemärkt kunna invadera Sverige vattenvägen.

– Det var ett fungerande förband. Idag känns stället bedrövligt, det har förlorat sin själ, säger han.

Kändes det någonsin som att kriget faktiskt skulle kunna komma?
Artikelbild

| På översta våningsplanet fanns ventilationsanläggningarna.

– Nej, det tycker jag inte, säger Leif Skantze.

– Men det var viktigt att de som var inkallade och försakade familjer och civila arbeten, kände sig motiverade. Vi var måna om att ge en äkta omvärldsbild och det tror jag vi lyckades med.

Artikelbild

| Lite detaljer finns fortfarande kvar.

Hur känns det att batteriet aldrig användes skarpt?

– Det har jag inte funderat på, det var ju skarpt i så måtto att vi övade kriget. Det var ju skarpt för oss, säger Hans Lindén.

Artikelbild

| Infrastrukturen i form av till exempel vägar finns kvar efter militären.

Många minnen dyker upp när vi går omkring nere i centralbunkern:

– Här var köket, säger Lars Tenggren, batterikvartermästare och den som hade ansvar för mat, kläder, utrustning, ammunition.

Artikelbild

| Tre av anläggningens fyra batterichefer: Fr v Hans Lindén, Hans Stenberij och Leif Skantze.

– Det är roligt att se det här, men jag kan inte fatta att man kunde vara instängd här i tre veckor. När man bodde här var man sällan ovanför markytan. Jag får lite klaustrofobikänsla, men det hade jag inte då. Ville man se dagsljus kunde man gå in i stridsledningsrummet och titta genom periskopet och se vilket väder det var.

För att få allt att fungera hade han ett skrivbiträde till sin hjälp som också är med den här dagen.

Artikelbild

| En karta över den gamla anläggningen väcker minnen till liv.

– Det var väl här vi satt, frågar Bert Milfors sin kollega, när vi kommer in i ett litet rum i centralbunkern. Bara några kablar som sticker ut från ett hål i väggen finns kvar.

– Ja, det stämmer, säger Lars Tenggren.

Artikelbild

| Minne från anläggningens stothetstid.

– Och här innanför satt telefonisten, tillägger han och tittar in i ett ännu mindre rum.

De flesta kustartilleristerna hade sina stridsplatser i berget och var väl skyddade från fientlig bekämpning. Den personal, främst från armén, som hade stridsuppgifter på markytan fick däremot bo i tält vilket ju inte gav något skydd alls.

Artikelbild

| Militärhistorikern Lars Hansson tittar upp ur ett av skyttevärnen där kanonerna stod.

– Den ojämna skyddsnivån var ett stort problem när förbandet var ungt. Men efterhand byggdes skyddsrum och värn även för all markstridspersonal. I slutet av 80-talet var förbandet med stor säkerhet bäst skyddat av alla motsvarande förband längs hela vår kust, säger Leif Skantze.

Centralbunkern, där alla åt, var dimensionerad för cirka 60 personer men efter all utbyggnad kunde det under krigsövningarna vara 200–250 personer som bodde på ön och som skulle ha mat och dryck från köket.

Artikelbild

| Lite detaljer finns fortfarande kvar.

– Det krävdes mycket disciplin för att det skulle funka, men det gjorde det och det var Lars förtjänst, säger Leif Skantze och nickar uppskattande mot batterikvartersmästaren.

Fyllde kustartilleribatterierna någon egentlig funktion?
Artikelbild

| Som mest bodde 200-250 personer på ön i samband med övningarna.

– Det är som när man skaffar en försäkring på huset. Man hoppas att inget ska hända, och händer inget har försäkringen varit onödig. Men batterierna kan mycket väl ha bidragit en del till att kalla kriget bara blev varmt och inte ett tredje krig. Det skulle vara jobbigt för en fiende att ta sig in här till Norrköping eller Oxelösund utan att lida svåra förluster. Troligtvis skulle batterierna slagits ut före en invasion, men då hade vi blivit förvarnade, säger Lars Hansson.

Så den risken var man beredd att ta, att de som var här skulle kunna gå åt?
Artikelbild

| Det gick åt mycket betong när bunkrarna plomberades.

– Ja, absolut. Även om en landstigningsarmada skulle komma in och de här började skjuta så låg tyngre fartyg längre ut och bokstavligen bombarderade en sådan här anläggning. Man skulle vara under beskjutning, absolut, säger han.

Men han konstaterar också att bunkrar och skyddsrum skulle klarat av en närträff tre gånger Hiroshimas atomladdning om den exploderade mer än 200 meter från ön eller en 500 kilos konventionell bomb som kom rakt ovanpå skyddet.

Det var unikt för Norden med fasta batterier och Finland har fortfarande sina kanoner kvar. Men att Sverige skulle bygga liknande anläggningar idag tror Lars Hansson inte på.

– Nej, det är förlegat med fasta artilleriplatser. Det är för lätt att både hitta och slå ut dem med dagens satelliter och informationsteknologi, så idag satsar man mer på rörliga förband. Alltså stanna, skjuta, omgruppera och sedan skjuta igen.

Så då skulle det inte ha spelat någon roll ifall de funnits kvar?

– Nej inte på så sätt. Däremot skulle ingen fiende ha vågat segla in utan att ha oskadliggjort kanonerna, hur gamla de än hade varit, för man hade ju aldrig vetat om de kunde göra någon skada. Till exempel var det bland annat gamla kanoner som skadade den tyska kryssaren Blucher så svårt att den sjönk under invasionen av Norge 1940. Dessa hade tyskarna inte oskadliggjort innan armadan seglade igenom. Och med det menar många att om kanonerna stått kvar skulle de ha behövt oskadliggöras innan invasionen kom. Och då skulle vi fått en förvarning om att ett krigsscenario var på gång och kunnat mobilisera. Nu finns ju inte det kvar, så nu kan en tänkt fiende segla in utan att det märks på samma sätt, säger Lars Hansson.