När började ni göra bokomslag?
Niklas: För elva år sedan gick min reklambyrå i konkurs, då halkade jag av en slump in på att göra omslaget till Isaac Asimovs klassiker ”Jag robot”. Det var så kul så att jag aktivt började söka uppdrag inom bokbranschen, och när jag fick göra Mons Kallentofts böcker kom genombrottet. Så sedan tio år försörjer jag mig helt på bokomslag.
Eva: Jag är framför allt porträttfotograf, men bokomslagen har blivit en utveckling av det och det är jättekul.
Hur blir ett omslag till?
Niklas: Jag använder mycket bildbyråbilder och bygger upp nya bilder utifrån dem – det blir jättemycket photoshop. Jag plåtar en del själv också och har ett ohyggligt tråkigt fotoalbum med bilder på väggar, asfalt och olika strukturer. Men när jag jobbar med en fotograf så är det alltid Eva, det är kul att jobba ihop.
Hur kommer du fram till hur omslagen ska se ut?
Niklas: Oftast ser jag framför mig vad det ska vara, det brukar komma ganska fort. Gör det inte det så får jag jobba mig igenom det och göra många skisser. Ibland kan jag göra två eller tre omslag per dag och ibland kan det ta flera veckor.
Brukar ni läsa hela bokmanuset först?
Niklas: Omslaget görs väldigt tidigt i processen, det kan vara upp till ett år innan boken ges ut. Ofta är den inte färdigskriven och då får vi antingen råa manus eller ett par färdiga kapitel, och ibland bara ett synopsis.
Eva: Bokomslaget får ju inte avslöja något av det som händer i boken heller.
Niklas: Vi var tvungna att göra omslagen till tre av Kallentofts årstidsböcker vid fel årstid. Vi fick till exempel specialbeställa 400 tulpaner i början av januari, det blev jättedyrt.
Gör ni mycket deckaromslag?
Eva: Vi gjorde jättemycket för två, tre år sedan men nu tycker jag att det har avtagit lite. Det är väldigt roligt med deckare, man vet aldrig vart man hamnar någonstans. En gång hyrde vi ett helt badhus och tre dykare för att göra en undervattensfotografering, och så har vi lånat vapen av polisen.
Niklas: Vi har varit hos polisen och fått grejer sönderskjutna också, framför allt böcker – det blir så snyggt eftersom det flyger tussar ur dem. Och en gång slog vi sönder en bil på skroten, sedan fick jag ligga på den krossade rutan.
Eva: Just det var lite läskigt, eftersom det fanns risk att han skulle att skära upp sig. Vi har lärt oss är att det är smart att sätta upp en skylt med fotografering pågår, så att ingen blir rädd. En gång fotade vi på Filbytertorget i Linköping. Vår dotter hade blod på benet och då kom folk fram och frågade om vi hade ringt efter ambulans.
Hur får man till trovärdigt blod?
Eva: Det är ju en ganska billig effekt att ha med blod och sånt så vi har försökt jobba oss bort ifrån det. Men det finns jättebra teaterblod numera, förr fick man använda grisblod för att det skulle se äkta ut.
Niklas: Ska man ta närbilder så går det nästan inte att ha något annat än riktigt blod, så jag har skurit mig i fingrarna ganska många gånger också. Men nu har jag slutat med det.
Hur hittar ni personer som kan vara med på omslagen?
Eva: Den som läser ska kunna skapa sig en egen bild, därför sätter man nästan aldrig ett ansikte på en bok. Men vi har ofta med familj och vänner.
Niklas: Mest familjen, både vi och barnen har dött väldigt många gånger.
Hur hamnade ni i Norrköping?
Eva: Vi tröttnade lite på att det är så dyrt att bo och långt att åka till allt när man bor i Stockholm. Så vi tittade på en karta för att se var man kan bo om man vill kunna pendla smidigt – jag har kvar min ateljé i Stockholm och pendlar två dagar i veckan. Nu när vi flyttat hit försöker vi sätta Norrköping på deckarkartan också. Även om man oftast inte ser var bilden är tagen så är det ju roligt när man vet om att det är fotat här i stan.
Niklas: Vi gjorde omslaget till Emelie Schepps första bok. Det var roligt, för då fick vi läsa lite om Norrköping också.
Hur känns det att se omslag man gjort varenda affär?
Niklas: Det är ju roligt så klart.