Mitt i Linköping, vid Naturcentrum, ligger det en ekologisk visningsträdgård. Trädgården har funnits här i över tjugo år men är fortfarande en välbevarad hemlighet.
På huk bland kronärtskockor och kålrabbi sitter mäster Clas Schlichting och rensar ogräs. Det ser gemytligt ut. Men trädgårdsmästeri är inte bara doft av lavendel och humlor som surrar. Det är ensamt, svettigt och slitigt med.
– Har man inte tålamod så får man, säger han.
I dagens eko-kulturella, gör-det-själv-trendiga samhälle frodas glansiga magasin och tv-program om mat och trädgårdsidyll. Surdeg, stickning och odling äri dag vardagsvokabulär för den moderna människan. För de flesta räcker en basilikaplanta på fönsterbrädan. Men Clas Schlichting vill ha jord under naglarna varje dag. Sedan fyra år är det han som rår om den lilla köksträdgården mitt i staden, som trots sitt centrala läge sällan får besök.
1 Varför kommer folk inte hit?
– Det är lätt att bli ”hemmablind”. Man går samma väg till jobbet, skolan, hemmet och har kanske bråttom. Många går nog förbi här utan att tänka på vad som gömmer sig bakom planket, säger Clas Schlichting.
Han kisar bort mot majsblasten, blicken far vidare och landar på kålrabbin.
Han pekar. Bladen är fransiga och roten knölig.
– Den är stressad. Skatorna har varit och pickat på den hela våren. Synd.
Han sticker spaden i jorden, reser sig och stryker underarmen mot sin svettiga solbrända panna.
På gräset en bit bort sitter en semestrande kvinna i en solstol och läser. Genom träden skymtar Universitetssjukhuset med lyftkranar och byggnadsställningar.
2 Vilka är problemen med att odla mitt i stan?
– Det här verkar vara en rätt så lugn park. Men det har hänt att grejer har blivit förstörda. Skadegörelse är aldrig kul. För ett par år sedan blev glasrutorna i växthuset måltavla för någon som hade tråkigt och för inte så längesedan stal någon en hel hop med lavendelplantor. De hade tagit varannan planta.
Clas Schlichting skrattar åt lavendelkuppen.
– Trodde de att det inte skulle märkas? säger han och börjar gå mot rosenlunden och skuggan.
3 Varför blev du trädgårdsmästare?
– Det låter kanske konstigt men jag fick plötsligt ett trängande behov av att kunna odla min egen mat. Jag tror att det var ett beslut som växte fram. Delvis för att jag ville ta avstånd från slit och släng-mentaliteten och lockades av tanken på att kunna bli självförsörjande.
Han sätter sig på en bänk och drar av sig de leriga kängorna. En tå tittar fram ur den ena strumpan.
– När jag började utblidningen tänkte jag inte på att det är ett säsongsbaserat yrke eller att lönerna inte är särskilt bra, jag bara körde. Man måste ha många järn i elden för att få det att gå runt men jag tror att jag gillar just det.
Växthuset som står en bit bort gnistrar i solen som står rakt ovanför trädgården. Men under rosorna är det svalt.
4 Varför tror du att det blivit så poppis med eko?
– Alla kan göra små saker som får ringar på vattnet och jag tror att det börjar märkas. Det har blivit lite mindre flum och mer vardag att odla. Man behöver inte anlägga ett land eller ha gröna fingrar utan man kan odla persilja hemma.
Clas Schlichting är hoppfull. Hajpad mat- och trädgårdskultur tror han inte är inte någon fluga.
– Det är inte exklusivt, folk vågar sig på att testa grejer, det är mer tillåtet. Jag hoppas att det handlar om en ökad medvetenhet som är här för att stanna.
I sommar håller han fortet: vattnar, rensar och gallrar den urbana odlingen.
– Låter det tråkigt? Det är jättespännande. Just nu ser det inte mycket ut för världen men under ytan sjuder det och snart är det fullt av grönsaker överallt.
5 Berätta om din största odlingsflopp?
– Varje år är det någonting som misslyckas. Förra året var det squashen. Det var mjöldaggsår och många plantor klarade sig inte. Man måste släppa förväntningarna och acceptera att det kan gå snett.
6 Trädgårdsmästaren jobbar när andra tar semester, hur känns det?
– Jag har inte jobbat så länge så jag har inte hunnit bli bitter, jag älskar mitt jobb, säger Clas Schlichting.
Han rycker ett grässtrå från marken och försöker knyta en knut med det.
– Men det är klart, ibland undrar jag vad jag gör här alldeles ensam. Sniglar, kråkor, skator och svampsjukdomar kan verkligen få mig att vilja ge upp stundvis. Men sedan händer det någonting häftigt och så blir jag peppad igen. För tre år sedan dog ett Blåregnsträd. Det såg inte alls ljust ut men nu blommar det igen. Häftigt va? Att det har hämtat sig.