Rasmus Broberg saknar speedwaysporten. När avstängningen går ut i februari får han börja tävla igen om han vill. Men ännu har han inte bestämt sig för hur han kommer göra. "Jag ska i alla fall köra någon tävling."
Två och ett halvt år senare säger Rasmus Broberg:
– På ett sätt ångrar jag inte att jag gjorde det här. Jag kunde ha gjort det på ett annat sätt absolut. Men av resultatet som blev av det så var det ändå en bra grej.
För idag har han gjort en utredning och fått sin ADHD-diagnos. Något som han menar att han borde gjort för länge sedan. För symptomen har funnits där ända sedan han var liten.
– Jag kan ha varit åtta-tio år när jag började märka av det ordentligt. Jag hade svårt att sitta still. Svårt att koncentrera mig på uppgifter i skolan. Specifikt grejer som jag tyckte var tråkiga. Då hade jag jätteproblem, öppnade typ inte ens boken, säger Rasmus Broberg.
Även om det skulle dröja ytterligare några år innan han satte sig på en speedwaycykel så upptog idrott mycket av hans fritid redan i den åldern. Men där menar han att han inte upplevde några svårigheter.
– Idrotten var lättare, för den var någonting jag älskade. Det blev mer när jag blev äldre. Men då var idrotten min säkra comfort zone, något som jag såg fram emot. Eftersom jag hade det så jobbigt i skolan så blev idrotten mitt skyddsrum. Så där hade jag inte samma problem. Men visst, jag spelade hockey och satt mer utvisad än jag spelade, säger Rasmus och skrattar.
Kan man säga att det var bristande impulskontroll som du märkte av när du spelade hockey?
– Ja, lite så. Jag var ganska lätt att få irriterad. Nu är jag äldre och jag har jobbat med mitt humör hela livet. Men då var jag väldigt lätt att få irriterad och ur balans. Sen var det många både i handbollen och hockeyn som sa att jag kanske bör kolla upp det. För de trodde att jag kunde ha ADHD.
Men att göra en ADHD-utredning var inget som den då tonåriga Rasmus var sugen på. När han sen fick beskedet att han har dyslexi trodde han att det var förklaringen till hans problem. ADHD-utredningen sköts på framtiden.
– Jag skulle ha gjort den då. Men jag ville inte. Jag ville inte att folk skulle tycka att jag var annorlunda eller att man skulle få en stämpel på sig. Det var nog det jag var rädd för. Sen har det var jobbigt också så klart när man märkt att någonting är det men man vet inte vad. Hela skolgången blev ju förstörd egentligen på grund av det här.
Rasmus Broberg var tio år när han fastnade för speedway. När skolan var jobbig blev sporten hans trygga plats.
På idrottsarenorna fortsatte det däremot att gå bra för Eskilstunakillen som fick en motocrosscykel som morot för att sköta sig i skolan när han var tio år. Året efter testade han för första gången speedway och fastnade. Vilket han är tacksam för.
– Där lyckades jag ganska bra och hockey hade jag också kunnat bli ganska bra på. Där föll jag i sista uttagningen till TV-pucken. Hade jag inte haft idrotten så vet jag inte var jag hade varit idag om jag ska vara ärlig. Den har räddad mig många gånger.
Han lyfter också att han fått utstå en hel del fördomar. För hur skulle han som klarade sig så dåligt i skolan kunna bli något?
– Det var mycket där ett tag. Vad ska du lägga ner så mycket tid på det där för? Du kommer inte bli någonting. Du är ju annorlunda. Och det var väl kanske också därför man blev skaplig. För samtidigt som det självklart är jobbigt att folk säger så blir det också en morot till att försöka bevisa motsatsen.
Att han hade klarat skolgången bättre om han fått sin ADHD-diagnos i tio-årsåldern. Men han vet inte hur mycket bättre, för han tycker fortfarande inte om skolan. Att han inte är dum i huvudet är han dock säker på. Som ett exempel nämner han den gång då han skulle ta licens för att få köra speedway. Hem fick han utbildningsmaterialet som skulle pluggas in sida för sida.
– Jag hatar att läsa böcker och har svårt att ta till mig när jag läser. Både på grund av dyslexin och ADHD. Farsan tänkte att det här kommer aldrig att gå. Men jag löste det där helt själv. Utan hjälp. Men det var för att det var något jag tyckte var intressant också. Men oavsett så tror jag absolut att skolgången hade varit lättare och jag hade mått mycket bättre också.
Han menar att han känner lite samma sak med avstängningen. För efter rubriker att han fastnat för amfetamin fick han motta en del hat från personer som menade att han var en missbrukare. Personer som inte trodde på hans förklaring att amfetaminet kom från ADHD-medicinen han tagit.
– Då är det skönt att man kan bevisa att ni har varit så fel ute. Jag gjorde det faktiskt för mitt eget bästa och jag hade rätt.
Han poängterar att han nu, precis som han sa direkt efter att hans dom kom, står för det han gjorde och att det var fel.
– Det var liksom inte alls min mening att det skulle bli på det här sättet. Och hade jag vetat det här hade jag absolut inte gjort det. För det har varit tungt de här två åren faktiskt. Nu har jag fått träna på andra sätt. Men just speedwayen, där jag faktiskt var på väg att ta ytterligare kliv saknar jag.
Rasmus Broberg berättar att han fått betydligt bättre struktur på sitt liv efter att han sin ADHD-diagnos och rätt medicinering. Att planera dagarna är nu så mycke lättare.
Hur hans liv hade sett ut om han hade fått sin diagnos tidigare i livet går inte att säga. Men när han nu jämför hur han fungerar när han får rätt medicinering konstaterar han att mycket troligen hade varit annorlunda. Nu kan han fokusera på en sak och planera framåt på ett sätt som han hade svårt att göra förut.
– Jag hade lagt upp allting på ett annat sätt. Så jag tror det hade blivit en jäkla skillnad faktiskt. Förut så var väl besluten lite väl snabba ibland.
Var beslutet att självmedicinera ett sånt beslut?
– Ja, det är väl också en anledning till varför man tog det beslutet, säger Rasmus och blir tyst några sekunder.
Efter ett djupt andetag fortsätter han:
– Där och då så mådde jag så pass jävla dåligt psykiskt också. Av många anledningar, anledningar som pågått i flera år egentligen. Men jag är rätt duktig på att skjuta saker under mattan. Det är ingen som ser på mig att jag mår dåligt. Jag pratar inte med någon, jag bara skjuter undan det.
Det är väl också vanligt bland personer med ADHD?
– Jo, lite så är det faktiskt. Allt hör ju ihop på ett sätt. Som sagt, jag hade kunnat ha gjort det på ett annat sätt. För att undvika avstängningen och allt. Men efter hur det blev... ja då blev det en bra grej av det ändå.
Hur mår du idag?
– Nu mår jag bra. Jag saknar som sagt speedwayen och att döma hockey. Annars mår jag bra. Mycket bättre nu tack vare medicinen. Jag tänker annorlunda, fokuserar annorlunda och planerar annorlunda. Allting har blivit bättre.
Rasmus berättar att hans föräldrar känt mycket skuld för att de inte såg till att han fick göra en utredning redan i skolåldern. Själv menar han att det var svårt för dem att göra något när han själv var så bestämd med att han absolut inte ville göra det.
Rasmus menar att allting har blivit bättre sedan han fick sin ADHD-diagnos. Han uppmanar därför de som misstänker att de kanske kan ha ADHD att göra en utredning.
Vad skulle du ge för en råd till en ung person som känner samma som du kände när du var 10 år?
– Gör en utredning. Det kostar aldrig någonting att kolla, speciellt när du är ung. Visst, det tar tid och är jobbigt på det sättet, men du får svar. Det kommer underlätta så mycket sen, säger Rasmus.
Som fortsätter:
– Så har man någon misstanke om det så kolla upp det. Det är absolut ingen fara. Speciellt inte nu när det är så pass vanligt. Sen ska man faktiskt skita i vad alla andra tycker och tänker. Det gäller att försöka vara stark i sig själv. Det är du som ska må bra. Du ska göra det för ditt eget mående och inte för någon annans.