Om bilmotorn under sina dryga hundra år hade haft samma utveckling som datorn skulle en fingerborg bensin räcka i tjugo mil, vi skulle kunna köra i 2 000 000 km/tim och att byta motorn skulle kosta lika mycket som en timmas parkering i centrum.
Men utsidan? Trots att utvecklingen gått från dyr laboratorieutrustning till vardagsprodukt i hemmet såg persondatorn efter tjugo år fortfarande ut som en labbrock. Och kanske är det heller inte någon slump att samma företag som revolutionerade skalet också förändrade insidan, för om det är någonstans som insidan räknas så är det i datorvärlden.
Apple skapade inte det grafiska användargränssnittet, det som gjorde det möjligt att styra datorn med mus och grafiska symboler, man köpte det av Xerox som själva inte trodde på idén. Idén var förstås att en dator borde kunna skötas av en vanlig människa som kanske inte ens var intresserad av datorer, och det var Apple rätt ensamma om att tro på.
Naturligtvis togs Apple inte på allvar. Datorn, Macintosh, såg inte ens ut som en riktig dator när den lanserades 1985. Den var liten och i ett stycke och det fanns till och med något som liknade ett handtag på ovansidan så att man kunde flytta den dit man ville. I reklamen visades Macen med ett lite darrigt och handskrivet "hello" på skärmen.
Mycket riktigt blev Macintosh genast populär hos folk som var mindre imponerade av datorn än vad man kunde göra med den: musiker, formgivare, journalister och grafiska branschen. Kreatörerna.
En av dessa kreatörer hette Jonathan Ive. Ive utbildade sig till designer i Newcastle och betraktade sig som ett hopplöst fall när det gällde datorer trots att han förstod hur nyttig den kunde vara i designarbetet.
- Så precis i slutet av min utbildning upptäckte jag Macen och insåg hur mycket bättre den var än andra datorer, helt enkelt för att man hade brytt sig om användaren.
1989 flyttade Ive till London och den framgångsrika designbyrån Tangerine, men när Apple 1992 letade efter ett nytt designteam stod Ive högt på Apples önskelista och flyttlasset gick till Kalifornien.
1992 var kanske den sämsta möjliga tidpunkten att börja på Apple. Även om företaget utåt och i media framstod som sällsynt innovativt - marknadsföring har alltid varit Apples bästa gren - så var det inte samma Apple som skapat den dator som imponerat på Ive under studietiden.
I en olycklig kombination av hybris och ekonomiskt oförstånd försökte Apple expandera i alla riktningar med flera intressanta misslyckanden som följd: QuickCam, en digitalkamera flera år innan marknaden fanns, och Newton, en handdator med ungefär samma förutsättningar, är bara två i raden.
Utförsbacken pekade stadigt nedåt under hela första halvan av 90-talet, men började bromsas upp i och med köpet av datortillverkaren Next, som hade startats av Apples grundare Steve Jobs efter att han hade fått sparken från Apple 1985. Med Jobs tillbaka återfann man lite av den gamla gnistan. Prioritet nummer ett var att återerövra konsumentmarknaden, och Jobs övertygelse var att detta skulle göras med hjälp av design. Jobs mål var en dator som man skulle vilja ha även om man inte ens tänkt använda den.
Både Ettore Sotsass, Memphisgruppens initiativtagare, och Giorgetto Giugiaro, som bland annat ritat Lamborghini Miura, var aktuella innan Jobs insåg att den han sökte redan stod på lönelistan.
Steve Jobs själv var lika fanatisk när det gällde formgivning som han var perfektionist. När Apple beställde italiensk marmor till sin första Manhattan-butik krävde han att den först skulle skickas till huvudkontoret i Kalifornien så att han personligen kunde inspektera ådringen. Det finns en annan historia, dock obekräftad - kraven på tystnad inom Apple får Kreml under Stalintiden att verka släpphänt - där Jobs krävde att det inte skulle få finnas en enda synlig skruv på en Mac-prototyp. Det fanns en, gömd under ett handtag, praktiskt taget osynlig, och designern fick sparken.
Märkligt nog fungerade samarbetet strålande med den tystlåtne Jonathan Ive, och med Ive som chef för designavdelningen kunde Apple den 15 augusti 1998 presentera en dator som slog världen med häpnad. Den såg för det första inte ut som en dator. Den var rund i formerna, inte fyrkantig. Den var blå och genomskinlig, inte grå. Den var modern men såg ändå retro ut på ett obestämt femtiotalsaktigt sätt och den var också en återgång till den klassiska Mac-formen med dator och skärm i samma låda, precis som den första Macintosh-datorn, 512K, Mac Plus och SE30. Den hade till och med ett handtag på ovansidan.
Jonathan Ive:
- Det är bara en detalj men det visar också på hur vi tänker bortom ytan. Handtagets basfunktion är givetvis kopplad till möjligheten att flytta datorn, men det får dig också att förstå lite av dess fysiska egenskaper: man kan röra datorn, man kan flytta den, den är med andra ord inte bräcklig.
Givetvis förbisåg man heller inte ytan. Ives designteam studerade bland annat framställningen av syrliga karameller för att få precis rätt genomskinlighet i plasten och man drev också igenom nytillverkning av vissa elektroniska komponenter som inte såg tillräckligt bra ut genom höljet.
Med iMacen genomförde Jobs också en språklig kupp som för alltid lade beslag på engelskans "jag", detta "i" som förvandlade Apples produktsubstantiv till verb - iMac, det vill säga jag macar - och startade en hel namngivningskultur. Den mest framgångsrika är givetvis iPod, som inte bara fick oss att lyssna på musik på ett nytt sätt utan också förändrade hela musikbranschens struktur. Och vem formgav Apples iPod? Jonathan Ive. Precis som alla andra produkter som tack vare framgångsrik formgivning vände Apple från ett litet datorföretag på dekis till producenter av stilikoner. Men det var med iMac det hela började.