- Min familj får spader när jag övar inne i huset, så det är skönt att äntligen ha fått en fast arbetsplats, säger Louise när hon visar sin musikverkstad utan för 1920-talshuset i Enskede gård.
Hit tar man sig med tvärbanan och så fort vi kliver ned på perrongen möts vi av ett vårystert fågeltjatter. Det idylliska villaområdet, med sina gamla hus och knotiga äppelträd, står i bjärt kontrast till larmet på Gullmarsplan, bara ett stenkast bort.
Här har Louise bott med sin kärlek, skådespelaren Dan Bratt, och den gemensamma sonen Adrian i tre år. Adrian, 7 år, går i skolan i närheten och har breakdance som sitt stora intresse.
Friggeboden är på 15 kvadratmeter. Fem separata kvadrat till "jordbruksdepartementet" (trädgårdsprylar, grill och sånt) och 10 kvadrat till Louise. Louise föll för den här Jabo-modellen för att hon själv kunde bestämma var dörrar och fönster skulle placeras.
De höga fönstren släpper in generöst med ljus. Inredningen är i robust virke och genomgående målad i vitt. Runt om har Dan byggt en veranda där det ryms lite trädgårdsmöbler längre fram.
Här kan Louise skriva, sjunga, spela, ha jobbmöten. Här finns en grammofon, inbyggda riktigt schyssta högtalare och favoritsamlingen av vinylplattor. Uppvuxen som hon är i pappas skivaffärer i Linköping, kan hon sakna dåtidens musikkonsumtion. Man satte på en skiva, slog sig ner och verkligen lyssnade. Nu finns musiken mer som en allmän bakgrund lite varstans.
Pappa ja. 2010 var ett tungt år. Inte bara pappa Gunnar dog utan flera andra i Louises bekantskapskrets. Far och dotter stod varandra mycket nära.
- Det går inte att förbereda sig på en nära anhörigs bortgång. Trots att man vet att det rimligen kommer att ske snart, blir det en sådan ohygglig smäll. Men jag fortsätter att prata med honom, be om råd och så ... Huvudspåret på min senaste skiva heter "På andra sidan Vättern". Den handlar om ett samtal jag och pappa hade om döden för flera år sedan. Jag frågade hur jag skulle klara mig den dagen han var borta och han svarade "äsch, jag kommer alltid att finnas omkring dig". Och det gör han ju. Jag känner det så tydligt.
På Gunnar Hoffstens begravning valde Louise att inte sjunga i kyrkan. Hon ville få vara dotter, sörja och snörvla i fred. Men på lördag ska hon framträda. Då hålls en minneskonsert till Gunnar Hoffstens ära i konsert & Kongress.
Förutom musiken arbetar Louise som föredragshållare där det centrala är något hon döpt till livskompostering. Alla drabbas vi av sorger och motgångar, Louise själv har sin MS, men ingenting är bortkastat. Det handlar om att ta vara på erfarenheterna och förvalta dem på bästa sätt. Om det talar och sjunger Louise inom bland annat vården, skolan och fackföreningen Unionen. Trots dagar av smärta, ilska och bitterhet, "varför just jag?", har Louise ett tydligt driv: framåt, framåt. På hennes hemsida finns brev från åhörare som vittnar om att hennes ord gjort starkt intryck på dem.
På det vita lilla skrivbordet i musikverkstaden ligger en gåva från vännen Anna Wahlgren. Det är små dikter i en bok som bär titeln: "Var inte rädd för att dö min älskade. Var rädd för att inte leva".