Systern: Saknaden efter Cajsa Àr stor

Saknaden efter Cajsa Àr fortfarande stark, men systrarna har lÀrt sig hantera den. Det som har varit svÄrast att smÀlta Àr att de inte fÄtt ut en enda krona i skadestÄnd.

Stor saknad. Tio Är efter mordet pÄ systern Cajsa ser Malin Fridh framÄt.

Stor saknad. Tio Är efter mordet pÄ systern Cajsa ser Malin Fridh framÄt.

Foto: Bild: Mikael Strand

Stockholm2015-01-23 08:45

– Det upplever jag som en krĂ€nkning. Det plĂ„ster som samhĂ€llet kunde ha gett oss fick vi aldrig, sĂ€ger Malin Fridh.

Äldsta systern i syskonskaran, Ida Wallström, tycker systemet Ă€r orĂ€ttvist.

– Jag tror aldrig jag har varit sĂ„ arg i hela mitt liv som nĂ€r jag fick avslaget frĂ„n Brottsoffermyndigheten, sĂ€ger hon.

Den lÄnga rÀttsprocessen var en hÄrd prövning mitt i sorgen dÄ de sÄg hur kÀnslokall mördaren och vÄldtÀktsmannen Tuncay Ipek var.

– Den enda gĂ„ngen han visade kĂ€nslor var nĂ€r han sade att han var ledsen för vĂ„r skull, men han var nog framför allt ledsen för sin egen skull. NĂ€r han sade det grĂ€t han, sĂ€ger Malin, nĂ€r vi trĂ€ffar henne och hennes man PĂ€r hemma i deras nybyggda vĂ„ning i Bromma. I ett rum intill sover Ester, 1,5 Ă„r, som ska fĂ„ ett syskon i mars.

Efter huvudförhandlingen i tingsrĂ€tten fortsatte – efter överklagan – processen i hovrĂ€tten, som till slut avkunnade sitt beslut. Mördaren dömdes till livstids fĂ€ngelse, livstids utvisning och skulle betala en halv miljon kronor till Cajsas nĂ€rmast anhöriga. Mamman tilldömdes 172 000 kronor och de tre systrarna ungefĂ€r 80 000 kronor var.

Malin tar fram en svart pÀrm och blÀddrar fram till skadestÄndsÀrendet. Den exakta summan som hon tilldömdes var 86 821 kronor.

– Det hĂ€r Ă€r dödens pĂ€rm, sĂ€ger hon och ler. Hon har utvecklat en viss galghumor för att stĂ„ ut.

I praktiken har det visat sig att domen inte gÀller. För nÀr mamman och systrarna gick till Kronofogden för att ansöka om att fÄ ut skadestÄndet visade det sig att gÀrningsmannen inte hade nÄgra tillgÄngar och de blev hÀnvisade till Brottsoffermyndigheten.

SÄ i stÀllet för att pusta ut efter den lÄnga rÀttsliga prövningen tvingades de sÀtta sig ner och göra en skriftlig ansökan.

– Vi tvingades redogöra för hur ofta vi pratade med henne i telefon, hur ofta vi trĂ€ffades och hur lĂ€nge sedan det var. Jag upplevde det som krĂ€nkande, eftersom jag inte anser att vĂ„r relation byggde pĂ„ det. Vi var ocksĂ„ i helt olika skeden i livet. Hon hade precis flyttat hemifrĂ„n och jag hade precis fĂ„tt mitt andra barn, sĂ€ger Ida Wallström.

Malin förstÄr inte heller varför staten anser att sörjande ska behöva gÄ igenom den prövningen.

– Även om vi bodde lĂ„ngt ifrĂ„n varandra hade vi Ă€ndĂ„ en nĂ€ra och betydelsefull relation, sĂ€ger hon, och PĂ€r inflikar:

– Det blir stötande, nĂ€stan cyniskt, sĂ€ger han.

Malin vet att Brottsoffermyndigheten i sin prövning utgick frÄn ett rÀttsfall, som handlade om en taxichaufför som blev mördad. Han drev en firma tillsammans med sina syskon och de tog ofta hand om varandras barn.

– De har dragit grĂ€nsen dĂ€r och vill inte flytta den. Det hĂ€r har utretts flera gĂ„nger, men staten vill inte Ă€ndra systemet för att det skulle bli för dyrt.

ÄndĂ„ önskar bĂ„de Malin och Ida att politikerna skulle ta sitt ansvar och Ă€ndra systemet.

– Jag tycker att det skulle vara som i Norge och Danmark, dĂ€r betalar staten ut skadestĂ„ndet i enlighet med dom och sedan krĂ€ver staten ersĂ€ttning i efterhand, sĂ€ger Malin.

För henne handlar det inte om pengarna utan om principen.

– ErsĂ€ttningsnivĂ„n Ă€r ju inte i paritet med skadorna. DĂ„ skulle vi prata om astronomiska summor.

Sedan mordet har Malin utbildat sig till jurist.

– Jag vet att det Ă€r lĂ€tt att koppla mitt yrkesval till min systers död. Men jag har alltid varit intresserad av vad som hĂ€nder i samhĂ€llet och av att hjĂ€lpa folk, sĂ€ger hon.

Under flera Är var hon helt inne pÄ att bli polis och bara ett par dagar efter det att Cajsa hade hittats mördad gjorde hon fystestet pÄ Polishögskolan.

– Men jag klarade det inte. Jag var i ett chocktillstĂ„nd och drabbades av nĂ„got slags posttraumatiskt stressyndrom. Jag föll ihop och började grĂ„ta.

I dag förstÄr hon att det var för nÀra inpÄ det ofattbart svÄra beskedet.

– Men nĂ€r man Ă€r 22,5 Ă„r kan man inte sluta strĂ€va. Jag hade ingen examen och var tvungen att skaffa ett yrke.

Hennes strÀvan rÀckte Ànda fram. Nu Àr hon jurist, lyckligt gift och har en dotter och ett syskon till henne Àr pÄ vÀg. Men saknaden efter sin "skitunge till lillasyster" Àr fortfarande stor.

– Det blir ju inte mer. Hon kommer alltid att vara 19 för mig, sĂ€ger hon och tĂ„rarna kommer.

Stilla sÀger hon.

– TĂ„rar Ă€r inte farliga.

SĂ„ jobbar vi med nyheter  LĂ€s mer hĂ€r!
LĂ€s mer om