28-åringen suckar.

Han är lågmäld och eftertänksam.

Det sägs att hoppet är det sista som överger människan och så var det länge även för Fredrik Johansson. Men när smärtorna i den vänstra höften, sannolikt orsakat av ett antal hårda smällar under karriären, inte ville ge med sig fanns det sent i somras ingen utväg.

Det gick inte att fortsätta.

Stannade hemma

-- Jag brukar säga till killarna i laget att de ska njuta av hockeylivet så länge det varar. Som elitseriespelare är du oerhört privilegierad, säger han.

När Linköpings HC i torsdags mötte Frölunda hemma i Stånge-bro valde han själv att stanna hemma i lägenheten och följa matchen via radio.

En och annan match har han sett under hösten, men den mentala läkningsprocessen är inte avklarad. Att se sina kompisar spela kan fortfarande göra ont.

Fredrik, svensk mästare med Luleå i mitten av 90-talet, säger:

-- Jag har levt på hockeyn sen var jag 18, den har gått före allt och varit mitt liv. Nu finns en slags tomhet som är svår att beskriva. Det händer att jag mår dåligt, jag har hur mycket energi som helst i kroppen, men kan inte få ut det.

-- Sedan jag tog beslutet att lägga av är det nog så att jag, omedvetet eller inte, dragit mig undan lite. Det har varit skönt att mest ta det lugnt.

Men som Ulf Lundell skriver i en av sina mest kända sånger ("Isabella"): "Det finns en regnbåge i smärtan, utan tårar fanns den inte där".

På något sätt är det så för Fredrik Johansson.

-- Just nu är det tungt, men jag hoppas och tror att tomhetskänslan ska växa bort. På något sätt kommer jag säkert att återvända till ishockeyn inom något eller några år.

Som tränare?

-- Det vet jag inte. Men något blir det säkert.

Gjort precis allt

Vi har vid flera tillfällen berättat om 28-åringens långa väg tillbaka till rinken. Han har under en längre tid haft problem med skador och förra hösten fick han akuta smärtor i höften.

Han opererades sedan i slutet av januari och försökte sig på comeback inför kvalserien.

Det gick inte.

Publikfavoriten och den skridskoskickligare forwarden i Linköpings HC:s tröja nummer 17 säger om sitt ofrivilliga avhopp:

-- Jag var hela tiden inställd på att spela igen, men nu i somras insåg jag att det skulle bli tufft. Det kommer ett liv efter hockeyn och det är inte värt att riskera att tvingas ha ont varje dag.

-- Jag kan med gott samvete säga att jag gjort precis allt jag kunnat för att komma tillbaka. Jag har verkligen testat allt. Det är inte jag som sagt nej, det är kroppen.

Händer det att du kan ångra hockeykarriären?

-- Nej, aldrig. Jag har valt att satsa på det och då får jag ta konsekvenserna. Det enda jag kan känna är att jag kanske borde ha varit mer rädd om kroppen i vissa lägen.

Vad saknar du mest?

-- Känslan inför en match, att känna hur adrenalinet pumpar. Att vinna och förlora. Att komma ned till omklädningsrummet och ta en fika med materialarna. Gemenskapen med de andra grabbarna i laget.

Han tystnar för ett ögonblick.

Säger sedan:

-- Och den nya hallen . . . jag hade verkligen sett fram emot att få spela där.

Lugnare liv

Från att ha levt ett minst sagt aktiv liv med matcher och träningar tvingas nu Fredrik Johansson ta det betydligt lugnare. Han är stel i höften och smärtan kommer och går, även om bekymren minskat något.

Fortfarande är det sjukgymnastik och förebyggande träning som gäller. Sedan i vintras går han en tvåårig utbildning inom försäkringsbranschen för att i framtiden ägna sig åt pensionsförsäkringar.

Det har varit en stor omställning.

Och svår.

Fredrik skrattar gott när han säger:

-- Det är väldigt annorlunda. Som natt och dag jämfört med hockeyn.

Allvarliga skador innebar att inte mindre än tio elitseriespelare tvingats sluta under 2003.

Det är, förutom Johansson, klubbkompisen i LHC, Jan Mertzig, Henrik Rehnberg, Pär Djoos, Mikko Luovi, alla Brynäs, Mikael Lindman och Niklas Brännström, HV 71, Johan Finnström och Michael Johansson, Luleå, samt Per Löfström, Leksand.

De kunde alla ha fått en roligare avslutning på karriären.