Den stolte studenten med glitter i blicken var kung Rikard som omfamnade sitt konungarike med villkorslös kärlek. Den 2 april avled Viktor Winterqvists älskade storebror i covid-19.
På studentbilden ler en stolt kille med glitter i blicken rakt in i kameran och i ett filmklipp förvandlar han i ett nafs pommes frites till vampyrtänder.
För 28-årige Rikard Andersson från Katrineholm var så oändligt mycket mer än den andra i Sverige i åldersgruppen 20–29 år som avled i covid-19. Han var kung Rikard som omfamnade sitt konungarike med villkorslös kärlek. Full i sjutton som få, alltid med svar på tal och en livsglädje lika smittsam som viruset som tog hans liv den 2 april.
För att Rikard inte bara skulle bli en siffra i statistiken och i ilskan över att många inte tycks ha tagit faran med corona på allvar började hans lillebror Viktor Winterqvist att skriva ett gripande Facebookinlägg som har spridits som en löpeld. Där skriver han om livet som aldrig mer kommer att bli sig likt.
"Du var Rikard Andersson. Min storebror. Kung Rikard. Du var stor-tönten och jag var lill-tönten. Du var familjens envisa lilla oxe! Retstickan själv. En äkta förebild på så många sätt."
– Jag talar från hjärtat i texten och det tog över ett dygn att skriva den. När det blev för jobbigt lade jag ner telefonen en stund och grät. Det känns bra att den har blivit ett slag i bröstet, att folk inser allvaret, berättar Viktor Winterqvist.
Lördagen den 21 mars, på internationella Downsdagen, rockade Rikard sockorna tillsammans med lillebror Viktor och hans fru Madelene.
– Jag hade köpt Trocaderostrumpor till oss, för både jag och Rikard älskar läsk.
Dagen efter fick Rikard lite feber hemma hos föräldrarna i Toltorp.
– När febern inte gav med sig på en vecka började jag bli orolig. Han blev sämre och när mamma tog med honom till Kullbergska för att få penicillin var han andfådd och svimfärdig och kunde knappt gå.
Rikard Andersson från Katrineholm är inte en siffra i statistiken. Han var kung Rikard som nu seglat mot evighetens solnedgång.
Den 31 mars fördes Rikard akut till sjukhuset med ambulans. Av vårdpersonalen fick familjen veta att det såg mörkt ut. Under de två dagar som Rikard vårdades på sjukhuset vakade familjen vid hans sida.
– Det var guld värt för oss att få vara med honom och jag är glad att vi slapp ha skyddsutrustning så han fick se och höra oss. Han var en 28-åring som gillar öl och whiskey precis som jag, men å andra sidan var han fyra, fem år mentalt och man lämnar inte en liten kille själv på sjukhus.
Brödernas starka syskonband och deras jargong gav trygghet och styrka.
– Jag har alltid varit lilltönten och han var stortönten. Jag hjälpte honom att dricka och fick säga till honom att ”Du tönten, nu är det dags att lägga ner huvudet och vila en stund. Pappa, mamma och Viktor är här”.
På eftermiddagen den 2 april drog hans storebror sitt sista andetag.
– Rikard hade ett medfött hjärtfel, men det var läkt och han tillhörde inte riskgruppen. Det sista som gav sig i vår starka lilla oxe var hjärtat, det var syrebristen som tog honom. Vi stod väldigt nära varandra och det var så otroligt svårt att ta farväl av en person som slutat andas, men vars hjärta fortfarande slog.
Viktor Winterqvist målar med palettens mest skimrande kulörer porträttet av sitt enda syskon. En bror vars superkraft, Downs syndrom, ständigt gav familjen nya dimensioner. Rikard som älskade Disneyfilmer, barbeque och som längtade efter den årliga påskäggsjakten hos farmor och farfar och sitt födelsedagskalas i maj.
– Alla fick ta del av kungariket han erbjöd. Han var en sån otrolig glädjespridare och vi såg verkligen upp till varandra. Rikard var min förebild och jag hans. Han formade mig och lärde mig att leva, det är tack vare Rikard jag är den jag är idag. Han gav mig förmågan att ta hand om andra och är anledningen till att jag gick undersköterskeutbildningen. Nu arbetar jag på grundsärskolan och han lärde mig allt om hur man hjälper barn med särskilda behov.
Brödernas starka syskonband och deras jargong gav trygghet och styrka i livet. "Han formade mig och lärde mig att leva, det är tack vare Rikard jag är den jag är idag" berättar lillebror Viktor.
I den överväldigande sorgen glimrar guldkantade minnen. Som USA-resan när deras föräldrar fyllde 50 år, och midsommarkalasen. Hur storebror Rikard alltid hade svar på tal när de munhöggs.
– Man kunde aldrig övertrumfa honom och han gillade att djävlas med mig. Det är otroligt tufft och overkligt på alla sätt och vis att han inte längre finns kvar hos oss.
Sakta har Viktor Winterqvist börjat landa i den obevekliga verkligheten. Nu sitter han i karantän tillsammans med sin fru Madelene hemma på gården i Forsa och hyllningen till Rikard har gett ringar på vattnet.
– Jag är glad om folk tar till sig det här och förstår allvaret. Jag vill inte sätta skräck i folk, utan få dem att tänka till och vara försiktiga.