Sjöfallet ligger en bit utanför Tjällmo, vid vägs ände med skogen, hagarna och sjön Tron runt knuten.
Hit flyttade Marias farmor och farfar för över 100 år sedan och här har hon själv vuxit upp. Nu bor dottern Erika med man och barn i huvudbyggnaden, och det var när Erika bestämde sig för att bo här som Maria och Bo kläckte idén att bygga om det gamla sädesmagasinet till bostad åt sig själva.
Bo har gjort det mesta snickrandet på egen hand, med bistånd av Maria och svärsonen Pelle.
– Återvinning har varit vårt motto. Gamla fasadbrädor har slipats ner och blivit innervägg. Takbjälken kommer från en gammal lagård, fönstren har vi köpt begagnade, köket har vi fått. Så lite som möjligt är nytt, berättar Bo.
Magasinet var i minsta laget, så det fick bli en utbyggnad på framsidan och ett par stora takkupor på övervåningen. Mycket jobb blev det, mer än vad de anade i förväg. Misstag har de gjort också, som när vattenrören elegant gömdes undan inne i bjälkarna – men förvandlades till en sprinkler i sovrummet efter en kall vinter. Nu ligger rören synliga i stället.
Det hela tog några år, men nu är det mesta färdigt.
– Vi har inte sett det som arbete utan som nöje. Men visst, när man ligger på taket och spikar i oktober är det väl inte lika kul förstås, säger Bo.
Återvinning är temat även i inredningen. Mycket som legat nerpackat i förråd i decennier har kommit till heders och Undantaget är fullt av gamla minnen, mest från Marias barndomshem. Farmors lampa och matsalsmöbler, pappas kruthorn som han hade när han jagade, mammas broderier. Ett hörn är tillägnat morbror Oskar som drog till Amerika, men kom hem i 50-årsåldern och förmodligen kände sig lite misslyckad. Nu har hans Amerikakoffert, skräddarsaxar, klocka och porträtt fått en hedersplats i Undantaget.
Marias pappa Arvid Fredriksson var jordbrukare i Sjöfallet. Man han var i lika hög grad ordbrukare. Arvid gav ut romaner som handlade om den östgötska landsbygdsbefolkningen.
– Det är helt fantastiskt att han kunde skriva så med sex års folkskola. Han hade ett mycket rikt språk, säger Maria.
Arvid såg att Maria var skicklig på att teckna och ville att dottern skulle bli konstnär. Men Maria hade sett vilket slit pappan behövde lägga ner.
– Så mitt mål i livet var att skaffa en månadslön. Jag blev lärare i svenska och religion på Katedralskolan, berättar hon.
Konstnärskallet trängde sig på ändå. I 40-årsåldern utbildade sig Maria i akvarellmålning, gick ner lite i tjänst och satsade alltmer på konsten.
Nu är Maria Tronnersjö konstnär på heltid, med många utställningar bakom sig. Hon skulle kunna kalla sig pensionär, men värjer sig mot ordet.
– Så länge jag kan vill jag vara en del av samhället och göra någonting. Jag målar och ställer ut. Jag jobbar med kalligrafi – häromdagen skickade jag iväg tre kilo magisterdiplom till Uppsala universitet. Jag jobbar ideellt med en bokcirkel för invandrare. Jag kan helt enkelt inte sitta overksam.
Ridning, vandring och ett flitigt korsordslösande finns det också plats för i Marias liv. Och Bo är inte overksam han heller. Han har spelat i hela sitt liv, saxofon, klarinett och flöjt, bland annat i Sax Appeal och som kapellmästare i Noréns orkester.
– Nu spelar jag på äldreboenden i ett par olika konstellationer och vi hoppas få spela på pensionärsdanser framöver.
Bo berättar att det var när han spelade på en dans på Lorrys som han och Maria träffades en gång i tiden.
– Konstigt egentligen. Vi musiker hade ju dåligt rykte – vi jagade brudar, söp och dansade illa, säger han och skrattar gott.
Paret Tronnersjö har ett radhus i Linköping också, så Undantaget är mer av en sommarbostad. Men det är vinterbonat och väldigt hemtrevligt så jag frågar om det inte är läge att flytta dit på heltid. Maria protesterar omedelbart.
– Det går inte. Det är i stan vi har våra arbetsrum, det är där jag kan jobba. Jag behöver sitta ostörd i mitt rum, med Johnny Cash i hörlurarna och kanske en skvätt whisky. Här på landet har jag med mitt skissblock, men det är i stan jag målar på riktigt.
Skissblocket har fått följa med på otaliga resor också. Favoritlandet är Grekland och särskilt ön Samos.
– Ibland reser vi båda, ibland bara jag. Inga badstränder – jag vandrar, cyklar, liftar och träffar lokalbefolkningen. Det är så underbart att komma dit, jag bara lägger mig på rygg i en olivlund, blundar och känner doften, berättar Maria.
Men det är fint i Sjöfallet också. Vi tar en promenad för att klappa om hästarna och tittar ner mot Tron, en avlång sjö som är en mil lång och innehåller bland annat gös, vet Bo att berätta.
Tack vare hästarna hålls hagarna öppna och landskapet ser ut ungefär som Maria minns det från sin barndom.
Skillnaderna ligger i byggnaderna. Erika och Pelle har byggt ut huvudbostaden ordentligt och framför allt är ju det gamla sädesmagasinet fullständigt förvandlat.
–Jag önskar att mamma och pappa hade fått se det här. De hade tyckt mycket om det.