Det är ändå vår i luften när Marianne och Lars-Göran på fredagen gått ut till sin garageinfart för att byta till sommardäck på bilen.
På trappan står lådor nyinköpta penséer som ska pryda trädgården och ur rabattens mörka jord sticker små hårda påskliljeblad upp en liten bit.
- Här bor vi underbart. Hus, stor tomt, sol på terrassen, säger Lars-Göran belåtet.
Mellan 1974 och 1998 bodde de i Ekholmen. Det var medan barnen växte upp. Sedan ville de till landet. Ulrika blev en fullträff.
- Folk är så trevliga här. Det har inte varit det minsta svårt att komma in i gemenskapen, säger Lars-Göran.
En hel del av gemenskapen utövas i och omkring ortens butik. I samma lokaler driver innehavarna Peter och Marie-Louise Andersson ett kafé med maffiga semlor och breda muffins, som Correns team grundar med innan rundvandringen fortsätter.
I kaféet sitter också Sölve Carlsson från föreningen FLF, Föreningen Landsbygdshandelns Främjande. Massor av intressenter ingår i föreningen, bland andra länsstyrelsen, som arbetar för att inga fler lanthandlar ska behöva läggas ned. Sölve är mentor för lanthandlare i Östergötland som ingår i ett projekt, där mentorn analyserar verksamheten och boksluten, föreslår investeringar, ombyggnader och nysatsningar.
Över en kopp kaffe ska Sölve och Peter nu diskutera siffror.
Mitt emot lanthandeln behöver Tony Petersson inte diskutera med någon för han ska montera sommardäck på en bil åt en kund och det är sånt han gjort förr. Tony driver en av Ulrikas två bilmekar.
På övervåningen i det röda trähuset har han sin lägenhet men inte länge till. Snart flyttar han femtio meter till föräldrahemmet som han nu har köpt.
- Det är ett av Ulrikas äldsta hus, det byggdes på 1750-talet, berättar han.
För en tid sedan var Ulrika skola nedläggningshotad, när politiker och tjänstemän i Linköpings kommun ägnade sig åt att skära ned för att spara pengar. Nu är hotet borta. Från skolan kommer två väsktyngda elever vandrande i solen: Vilma Gelotte och Erik Gillberg. Vilma går i ettan och Erik i trean och de är på väg till servicehuset.
Där äter skolans elever lunch i matsalen varje dag och två elever går alltid i förväg för att duka borden.
- De andra går en runda för motion innan maten, förklarar Vilma och Erik.
De har kläm på hur dukningen ska gå till och i ett huj åker glas, bestick och lådor med knäckebröd fram.
I servicehusets foajé väntar Karin Andersson på att lantbrevbäraren ska komma. Strax bromsar Kerstin Bergström in med den gula bilen på planen utanför.
Karin har en räkning som hon glömt betala. Det fixar hon med Kerstin nu.
- Det är bra med det här servicehuset. Brevbäraren kommer, och distriktsköterskan kommer hit ofta så att man kan fråga henne om saker, säger Karin.
Hon behövde inte flytta långt när hon skulle bli servicehusinvånare. Karin är född och uppvuxen i Pikedal i Ulrikas utkant.
Orten Ulrika är kanske mest känd för den årliga marknaden. Men så här på vårkanten vilar grejerna till marknaden i en lada intill en rad med villor.
- De ligger där, säger Lennart Göransson och stannar upp i krattningen och pekar. Han avlägsnar sten och grus som blivit kvar när snön försvann utanför hans hus. I trädgården är Lennarts lilla damm fortfarande belagd med is. Han har inte börjat något trädgårdsarbete ännu, men när det blir dags har han tid. Lennart är pensionär nu efter att ha kört skogstransporter i Boxholmstrakten i över fyrtio år.
- Ja, nu är jag statsanställd, säger han och ler.