Äventyrare om Titan: Förstår att de tog risken

Johanna Davidsson har befunnit sig ensam på Sydpolen utan assistans i nästan 39 dygn och får ofta frågan: Hur kan man utsätta sig för sådana risker?

– Jag kan förstå den frågan, men har alltid varit väldigt förberedd när jag gett mig ut på polarexpeditioner. Då minimerar man också risken, men det är klart att det aldrig är helt riskfyllt, säger hon och fortsätter:

– Jag tycker själv att det känns obehagligt att gå ner i en ubåt, men kan relatera till drömmen om att vara så långt ner under vattnet. Jag hade ju själv en dröm om att besöka Sydpolen och göra något som nästan kändes omöjligt, och med det i baktanke kan jag förstå att man utsätter sig för en risk för att få uppleva det.

TT: Är det rimligt att bedriva äventyrsturism som innebär så stora risker?

– Jag tror att det är svårt att förbjuda, men jag är för en sträng reglering. Man borde såklart se till att det är så säkert som möjligt och att det inte blir på bekostnad av klimat, miljö och samhället i stort. Samtidigt har jag själv haft en jättestor dröm så jag kan inte riktigt döma andra som ger sig iväg på riskfyllda äventyr.

Djup överlevnadsinstinkt

Oskar Kihlborg blev tillsammans med Mikael Reuterswärd den första svensken att bestiga Mount Everest i maj 1990. Efteråt arbetade han heltid med äventyrsprojekt inom klättring, dykning och flygning. Men än i dag har han svårt att sätta fingret på vad det är som driver människan att utsätta sig för extrema miljöer.

– Jag tror att det är komplext och kan egentligen bara svara för mig själv. När jag tog som mest risker handlade det om bekräftelse, alltså egot. Men en drivkraft har också varit att få se och upptäcka platser som är svåråtkomliga.

– Det är en långsammare process och inte det här adrenalinet som är kopplat till extremsporter. Om jag får tillåtelse att gissa tror jag inte heller att det är adrenalinet som spelar in när man åker ner i en ubåt.

Oskar Kihlborg beskriver det i stället som en spänning som inte bara utgår från den personliga vinningen utan även något som han tror ligger djupt rotad i vår överlevnadsinstinkt.

Behov för överlevnad

– När det kommer till personer som är miljardärer och kan göra sådana här saker under en helg kan man tycka att det är en lyxföreteelse, men man kan också se det från ett större perspektiv. Jag tror att behovet av att upptäcka är djupt rotat hos vissa människor, säger han och fortsätter:

– Om det inte fanns människor som vågade spränga gränser och upptäcka ny mark skulle vi inte vara där vi är i dag. Det gäller oavsett om det är världsdjupen, toppen av Mount Everest för 70 år sedan eller första besöket på månen. Jag brukar referera till stenåldern och tänka att vi är en flock som behöver massa olika människotyper för att kunna utvecklas och överleva.

TT: Vad kan vi lära oss av miniubåten Titan?

– Om man hittar den, förhoppningsvis med besättningen i liv, kommer man hundra procent göra en haverikommission för att utreda vad som gick fel. Det kan man lära av. Dessutom vet vi förvånansvärt lite om havets botten. Om någon hade frågat mig om jag vill dyka ner till Marianergraven hade jag tackat ja direkt, beroende vad det är för organisation och farkost, såklart.