Kroppsspråk för kördirigenter har stått på schemat i Vadstena folkhögskola i veckan. Ett 40-tal kyrkomusiker från Linköpings stift har trimmats i fyra dagar.
I går var det final i tekniken att uttrycka sig med handen och kroppen, som kursledaren Erik Westberg formulerar det. Han är professor i körledning och körsång vid musikhögskolan i Piteå.
Körsång är näst idrott svenskarnas populäraste fritidsintresse. Musik och sång utgör ett säkert dragplåster för kyrkorna.
Nu håller kyrkomusiker möjligen på att förvandlas till ett kvinnoyrke. Av kursdeltagarna var endast sex män. Det räcker inte med kroppsspråk för att bli en bra kördirigent.
-- Man måste veta vad man vill säga, betonar Erik Westberg. Musiken måste alltid beröra.
Dirigering handlar om ett subtilt signalsystem, små, små rörelser. Om en lärare sänker rösten för att få mer uppmärksamma elever kan man kanske säga att en kördirigent minskar på åthävorna för att nå samma mål. Det måste ske med stor precision.
Anette Sundin-Carlsson från Ljungsbro har förstått. Hon håller fram handen och tackar kursledaren genom att belåtet säga:
-- Det handlar var man lägger tyngdpunkten. Det blir en helt annan känsla.
Dirigentens ena hand anger pulsen, med den andra visas vilken karaktär musiken ska ha. Fast först gäller det för dirigenten att stå så att det syns att hon eller han är någon.
Erik Westberg går fram till Margareta Wessel Karlsson från Högsby, just när hon dirigerar de övriga deltagarna, och får henne att sträcka på sig lite extra.
När man behärskar tekniken får man lov att bryta mot reglerna, förklarar Erik Westberg.
-- Man lär sig mycket av att se på andra, summerar Annelie Eriksson som till vardags leder omkring 200 körsångare i Motala.
-- Det är inspirerande att träffa kollegor. Jag känner mig positivt laddad inför mötet med körerna i höst, tillägger hon.