Gunilla Dahlgren har gett Lilla Fruntimmersböckerna ett ansikte i flera år nu. Med "enkla sanningar ur livet", som hon själv beskriver det, får varje pratbubbla som Lilla Fruntimret uttrycker en mening som skänker eftertanke.
Gunilla Dahlgren är något försenad inför sitt besök i Vadstena. Medlemmarna i SPRF avdelning 87 som arrangerat besöket och även bjudit in medlemmar från Motalasektionen, väntar ivrigt på att hon ska anlända.
Så dyker författarinnan upp. Med ett stort leende. Kvinnan som ursprungligen kommer från Linköping men som sedan något år tillbaka valt Boxholm som hemkommun.
Åtta månader om året reser hon landet runt och kåserar och orden strömmar ur hennes mun, både när hon pratar med Corren, men också när det blir dags att prata inför Vadstena- och Motalaborna.
-- Jag pratar om manligt och kvinnligt, hur man känner sig när man mår dåligt, säger hon som exempel på innehållet i sina föredrag.
Åtskilliga år av framträdanden har gett Gunilla Dahlgren en erfarenhet att "kunna ta människor" och hela tiden har nya diskussionsämnen dykt upp. Inspirationen säger hon kommer från att hon lyssnar så mycket på andra. Hon följer också med på tv och i tidningar där nya idéer väcks till liv.
-- Det har blivit bra, men jag har tränat i 20 års tid, samtidigt som jag fått betalt.
--Jag är på rutinens brant, skrattar hon igen, snabb att leka med ord som dyker upp i huvudet.
Gunilla Dahlgren har kommit ut med 16 fruntimmersböcker och fyra barnböcker. Den senaste fruntimmersboken kom ut i september och heter "Ingen ålder för en domkyrka". Den skrev hon i samband med att hon själv fyllde 65 år.
Men bilden av Lilla Fruntimret växte fram på pappret redan när Gunilla var i 15 års-åldern och var med i flickskolans skoltidning.
Att hon fyllt 65 år är inget hon säger sig känna av. Snarare uppfattar hon sig fortfarande som 22 år, åtminstone inombords. Yttre förändringar kan hon dock inte undgå att notera, till exempel att ansiktet fått en annan nyans på senare år. Nyligen bestämde sig Gunilla också för att sluta färga håret.
-- Varför ska jag färga håret när jag ändå inte ser ut som 22? frågar hon sig.
-- Jag brukar säga att vi var vackrast förr, nu är det de ungas tur.
Gunilla Dahlgren tas emot med varma applåder när hon stiger upp på scenen i Wasagårdens matsal. Ett 100- tal pensionärer har kommit för att lyssna till historier om livet, men också en och annan fräckis.
-- Jag har varit ensamstående i ett par år, eller enastående kanske det heter, det är åtminstone roligare, säger Gunilla Dahlgren.
Hon berättar om hur hon för några år sedan blev kär i en fransman vilket hon i sin tur berättade för en väninna.
-- Jag är så kär så det värker i hjärtat. Då frågade min väninna om jag inte fått kärlkramp.
Hon berättar också hur hennes mor frågade brodern en gång om han inte skulle köpa blommor åt sin fru. Svaret som Gunilla Dahlgren återger får publiken att skratta högljutt och klappa i händerna.
-- Man lägger inte ost i en fälla som slagit igen.