– Vi träffades på kyrkogården för tre år sedan, säger Örjan Davisson vars farfäder var skeppare. Inte mindre än 19 personer ur Örjans släkt är dessutom begravna i Örberga i dag. Han berättar att han ännu bor kvar i morfaderns hus om somrarna. Marianne Andersson, som vid tillfället för mötet skrev på en annan bok, Örberga 900 år, blev fascinerad av Örjans berättelser. Hon bestämde sig för att skriva boken med undertiteln, Strandhugg hos Örbergaskeppare och Nässjafiskare, som släppes i november i fjol. Men några kunskaper om ämnet hade hon inte.
– Jag är ingen sjömänniska utan landkrabba, säger hon och ler.
Hon poängterar att Örjans kunskaper blev värdefulla i författandet samtidigt som hon även jobbade för att få fatt i material på egen hand.
– Jag grävde fram grejer som jag aldrig har hört talas om. Jag har rivit, rotat och pusslat, säger Marianne Andersson.
En mindre utställning med bilder hölls i Vadstena i höstas. Men i Örberga kan man nu även få se personliga tillbehör och redskap från flera av de gamla fartygen. Föremålen har lånats ut av släktingar till de gamla skepparna.
Birgitta Ekström som besöker utställningen, berättar att hennes far, Gösta Johansson, körde det sista lastfartyget på Göta kanal, Tuna.
– Utställningen är en stor upplevelse för mig eftersom min pappa gick bort för så länge sedan, säger hon.