Nu lämnar han över slottet

– Ja, jag håller på att trappa ner, säger han.
På borggården till Vadstena slott blåser en kylig marsvind. Klockan är några minuter över nio på morgonen, och den tidiga vårsolen skiner men värmer inte särskilt mycket. Plötsligt hörs en rasslande cykelkedja en bit bort. När vi vänder oss om ser vi slottsarkitekt Per Rydberg komma cyklandes över bron, in på borggården.
– Jag var tvungen att kopiera en sak nu när ni skulle komma, säger han och tar fram ett papper.
Det är en kopia av en tidningsartikel från 1992. På bilden syns en man med mörk kalufs som sitter vid ett ritbord. Vid tidpunkten har han nyligen flyttat till Vadstena och reportern frågar hur det kom sig att han flyttade från Stockholm.
”Jag är galen i gamla hus och här får jag mitt lystmäte” blev svaret.
Något år senare tillträdde Per Rydberg tjänsten som slottsarkitekt.
Vad är egentligen en slottsarkitekt i dag?
– I början av 1900-talet blev det beslutat att kulturhistoriskt viktiga anläggningar ska ha en slottsarkitekt. Och det skulle vara en person som var kompetent när det gällde att förstå gamla hus, förklarar Per Rydberg.
– Det handlar om att hjälpa till att vårda på bästa sätt. Och för att göra rätt måste man känna till historien.
Per Rydberg känner väl till historien om Vadstena slott. Hur det först byggdes av Gustav Vasa som en försvarsfästning, för att sedan byggas om av Gustav Vasas son Johan III till ett renässansslott. Vilka material som använts i olika tider och hur de olika delarna i slottet reparerats och förstärkts under årens lopp.
Delar av slottet har även rivits, och en av Per Rydbergs insatser under sina år som slottsarkitekt är att han har ­varit med om att delvis återge slottet sitt gamla utseende.
– På 1820-talet tog man ned de två tornen på borggården, och i mitten av århundradet avlägsnades de gamla jordvallarna som då hade börjat rasa. Ända fram till 1980-talet var det bara en stor plan yta här, säger Per och sveper med blicken över området.
Under Per Rydbergs tid som arkitekt återuppfördes de två tornen samt södra och västra vallarna – ett arbete som enligt Statens fastighetsverk inneburit en av de största förändringarna vid ett svenskt monument i modern tid.
Ett av problemen handlade om huruvida man skulle bygga det som det var, ­eller om det fick synas att det är nytt. 
– Man har ju ett ansvar för helheten. Vid viktiga ingrepp anser jag att det ska synas att det är nytt, samtidigt som man ska förstå hur det har varit. Det där är en svår fråga, menar Per Rydberg. 
Vi ger oss in på upptäcksfärd i slottet – in i kanontorn, över södra vallen och upp i slottet. Vi fortsätter upp via gamla trätrappor tills vi är högst uppe i ett av tornen. Bjälkarna går kors och tvärs och bildar ett skelett.
– Det är romerska takstolar, förklarar arkitekten.
Här och där syns gammalt klotter på träbalkarna. En bild föreställer en galge med en hängsnara.
– Den är från 1600-talet. Kanske var det verkmästaren de ville hänga.
Per klättrar omkring på bjälklagen, ­pekar, visar och förklarar.
Och han erkänner att han tänker mycket på slottet.
– Det blir mycket att gå och klura. ­Varför har något förändrats på ett ställe och inte på ett annat? Ibland ligger man vaken på nätterna och funderar, säger han.
Tiden börjar bli knapp men på vägen ner stannar vi till i trapphuset vid en dörrportal. Per ställer sig en bit ifrån och tittar på portalen.
– Om jag skulle ta en enda bild här inne så skulle det bli här.
Plötsligt hörs ljud som avslöjar att det pågår någon form av aktivitet i en annan del av slottet. Per blir nyfiken.
– Jag måste kolla vad de gör. Om ni fortsätter trappan ner kommer ni till en dörr med en skylt ”Larmad – öppna ej”. Där går ni ut.